Efter den superba början så var ändå fortsättningen på Half-Life-sagan inte riktigt så bra som jag hade hoppats på. Hela mittpartiet kändes segt och det ryckte inte upp sig igen förrän i den avslutande fasen. Episode 1 var enligt mitt tycke inte helt oväntat en liten aptitretare inför vad som komma skall, en transportsträcka till Episode 2 och en kompetent skildring av flykten från City 17 men inte mycket mer.
Gwellmyn hinner bara närma mig innan jag sticker ifrån igen. Nu har jag återigen spelat om Samorost 2, ett underbart litet peka-klicka-äventyr med den flummigaste grafiken jag förmodligen skådat. Verkligen störtskönt utformad. Jag har redan nämnt både ettan och tvåan på en av mina äldre bloggar tidigare och har man inte spelat dem så finns ettan att spela gratis i en flashversion medan tvåan kostar 6.90 $ om man vill avnjuta hela spelet. Halva spelet går däremot att spela direkt över nätet om man är snål.
Ställningen mellan mig och Gwellmyn? 7-5.
6-4 är numera ställningen.
Det tog mig runt 17 timmar att ta mig igenom Half-Life 2 – ett spel som i mitt tycke hade mått bättre av att varit en aning kortare. En speltid mellan 8-12 hade känts mer lagom, nu var det flera av ”banorna” som blev en aning långdragna. Jag tänker bland annat på den inledande båtåkardelen och dessutom senare partier som definitivt hade tjänat på att varit kortare. Men allt som allt är Half-Life 2 ändå ett fantastiskt spel.
Atmosfären och stämningen som genomsyrar spelet är svårbeskrivlig och känns smått unik. Dessutom berättas historien precis som i originalet på ett magnifikt sätt. Inga taskiga mellansekvenser med omotiverad förrenderad tråkgrafik, nä, inte för en sekund fegar Valve ur utan fortsätter att berätta handlingen sett ur Freemans ögon. Den är också väldigt bra ska poängteras. Karaktärsgalleriet är bland det bättre jag stött på och förmodligen det överlägset bästa när det gäller FPS-genren. Dog och Alyx är fantastiska karaktärer.
Även om jag är sugen på att fortsätta med Episode 1 och 2 direkt så är jag rädd att jag blir aningen mätt på serien. Jag satsar nu istället på att klara Mass Effect som jag har låtit ligga ett tag. Men snart blir det förmodligen dags för de sista existerande delarna av Morgan Freemans strapatser. Slutet på tvåan gör mig rejält nyfiken på vad som komma skall…
Now were talking! Ställningen numera: 5-4 till mig.
Jag lyckades till slut ta mig igenom den sista banan. Egentligen var den inte så svår men den är ohyggligt lång och klantar man sig och dör så är det bara att nöta övriga banor för att levla upp tillräckligt för att ha en chans att ta sig igenom hela. Något som jag inte orkat med förrän nu.
Rez HD är annars en suverän uppvisning i hur en enkel grundidé ska utföras. Trots att spelmekaniken nästan inte har något djup alls så räcker det med att det både design och ljudmässigt knäcker. Jag är inte speciellt frälst i musikstilen som påminner om nån form av trance/techno men i symbios med den abstrakta neongrafiken så passar den perfekt. Helt klart ett av de bättre shmupén jag lirat.
