Munins skärvor

Munins_skarvor_framsida_x500Jag har länge hävdat att Oskar Källner är en av Sveriges vassaste fantastik-författare och hans novellsamling ”Munins skärvor” är ett tydligt bevis på det. Det är någonting med Oskars texter jag går igång på och jag klurade länge på vad det är som gör att jag uppskattar hans verk så mycket.

Oskar skriver på sin blogg; ”Munins skärvor innehåller så väl skräck som science fiction. Men de är inte så väsenskilda som man kan tro, då jag nästan alltid har lite science fiction i min skräck och lite skräck i min science fiction.”

Och jag inser att det är i det här påståendet sanningen om min fascination ligger. Det är kombinationen av genrer som gör att jag verkligen uppskattar dessa berättelser. Jag har alltid velat älska renodlad science fiction-litteratur, och i några fall gör jag det också, men skräcken har alltid legat mig närmare hjärtat. I Oskars texter finns det alltid lite av båda representerat, vilket verkligen tilltalar mig.

Sedan skriver Oskar oerhört underhållande också. Novellerna är händelserika och han lyckas alltid måla upp intressanta världar och karaktärer. Det är skickligt berättat, ofta fartfyllt, och vanligtvis med ett djupare tema eller en tanke bakom. Det är svårt att utse favoriter i denna godispåse till samling. Jag är väldigt svag för det storslagna rymdkrigandet i ”Yi” och ”Hon som dömer”, och älskade Lovecraft-inspirerade ”Mannerskiölds herrgård” och zombieapokalypsen i ”Byssan lull” för sin mysrysiga stämning. Men rubbet håller en osedvanligt hög nivå.

De få noveller jag inte läst tidigare var ”Yulebocken” och ”Det enda som betyder något”. Två rätt korta berättelser som båda är trevliga bekantskaper och fungerar som lättsmälta avbrott från Oskars lite mastigare texter i mitten av boken. Den inledande prologen ”Korpen” knyter samman de olika berättelserna till en helhet och återkommer med jämna mellanrum. Ett finurligt grepp som jag gillade.

”Munins skärvor” är en underbar novellsamling och Oskar lyckas verkligen locka fram mitt sanna nördjag med sina historier. Han är nämligen inte rädd för att slänga in rymdkryssare, underliga monster och hi-tech-grunkor i sina berättelser. Det är svårt att inte låta sig hänföras av fantasin som genomsyrar många av novellerna. Samtidigt lyfts tyngre ämnen fram, inspirerar och skapar eftertanke. Det är inte bara glansig yta, utan också mer där bakom. Självklart hade jag önskat mig mer nytt innehåll och om jag inte redan läst merparten av ”Munins skärvor” skulle jag antagligen varit ännu mer lyrisk i mitt omdöme. Jag är avundsjuk på er som läser Oskars berättelser för första gången i och med denna samling.

Köp boken via Fafner förlag eller annan valfri bokhandlare som den här till exempel.

Egopost och Munins skärvor

blurbmunin

Min andra blurb är ett faktum. Det måste betyda att jag numera är någon i bokbloggosfären och en etablerad boktyckare? Eller?

Blurben i fråga pryder baksidan av Oskar Källners kommande novellsamling ”Munins skärvor”. Jag återkommer givetvis med ordentliga intryck från boken när jag läst klart den men kan redan nu hävda att det är ett givet köp för fans av science fiction och skräck. Merparten av innehållet har släppts tidigare, några som e-noveller och några återfinns i antologier, och jag har redan läst sju av de tio berättelser (inte nio som KG Johanssons blurb påstår) som medverkar i samlingen. Så jag vet vad jag pratar om och kan kosta på mig att reprisera min blurb; ”Han håller alltid hög klass och trollbinder mig som läsare från första meningen”. Sen är dessutom omslaget supersnyggt! Det osar verkligen klassisk, göttig sci-fi om det. Se boken till höger på bilden nedan så fattar du vad jag menar.

Jag passade dessutom på att beställa Oskars tidigare böcker i fantasy-serien ”Nornornas vävnad” i samband med att recensionsexemplaret skickades. Det lär bli mycket läsning från denne herre den närmsta tiden.

bild 1

Kärlek i maskinernas tid

karlek-i-maskinernas-tid”Kärlek i maskinernas tid” är alltså en novellsamling som lägger fokus på i synnerhet två ämnen: kärlek och science fiction. På bokens omslag är orden ”EROTIK”, ”ROMANTIK” och ”FANTASTIK” tryckta i versaler. Ska jag vara ärlig är det kanske inte en pitch som passar mig som handen i handsken. Jag har aldrig varit en fan av erotisk, eller för den delen, romantisk litteratur.

Fast stämmer verkligen det? Är jag bara för pryd för att erkänna motsatsen eller har jag ens gett den typen av böcker en chans? Jag tror inte det. Det där beror uppenbarligen, som med mycket annat, på i vilket sammanhang det presenteras. För i ”Kärlek i maskinernas tid” tycker jag det lämpar sig ypperligt.

När KG Johansson ställer mig frågan om hur virtual reality kan påverka ett passionerat kärleksförhållande i ”Överallt, när som helst, på alla tänkbara sätt”, sitter jag som klistrad med lätt rodnade kinder. När klasskillnader och dystopiska levnadsförhållanden begränsar fortplantning i Anna Jakobsson Lunds ”Skördad” våndas jag. När Love Kölle beskriver en helt galen sexakt i ”Hett begär på Xyldax VII” fnittrar jag gillande.

Det är mycket i Affronts nya novellsamling som tilltalar mig. Som vanligt är det bra klass på berättelserna och de femton författarna visar prov på både fantasi och hantverksskicklighet. Här återfinns dessutom många för mig kända novellförfattare av rang utöver tidigare nämnda som Eva Holmquist, Oskar Källner, Tora Greve och Boel Bermann. Alla levererar de bra och tänkvärda historier. Jag får helt enkelt inse att jag kan uppskatta lite snusk och romantik då och då. Bara det dyker upp ett snajsigt rymdskepp eller lite robotar emellanåt.

Mer om ”Kärlek i maskinernas tid” hos Affront förlag. Köp boken här, här eller här.

Rovdjur – Samlade skräcknoveller

rovdjur_-_samlade_skracknovellerDet var lite med en besviken känsla jag slog upp innehållsförteckningen till Caroline L. Jensens nya novellsamling. Av samtliga berättelser visade det sig vara en enda jag inte har läst sedan tidigare. Lyckligtvis råkade det vara en av de bästa i samlingen, nämligen titelnovellen – ”Rovdjur”. En fantasifull men likaså hemsk historia om en barnamördare, en blodtörstig haj och en hjälte vid namn Bob. Här visar Jensen upp en känsla för det oväntade och det är ett skickligt genomfört hantverk med många lager. En fullpoängare för mig utan tvekan.

Detsamma kan sägas om ”… Och Kyria tystnade” som jag redan tidigare högljutt hyllat där ett gripande livsöde gestaltas på tragiskt vis. En sjuttio sidor lång njutning att läsa. Eller ska jag säga tortyr?

”Husdjur är inte tillåtna på Pärlan” (blogg här) är också en klockren skräcknovell med glimten i ögat. Lika rolig som ruggig. I ”Sju års olycka” löper tentakelmonstren amok. En intensiv splatterskräckis som tidigare publicerats i antologin ”De odöda”. Fantastiskt underhållande. ”Bortom Brahms” har jag också bloggat om innan likaså ”Smårå septemberskog” och ”Ankomst”.

Ärligt talat. Samtliga berättelser håller vansinnigt hög klass och det här kan mycket väl vara en av de bästa skräcksamlingar jag tagit del av. Om du inte redan nördat ner dig i Caroline L. Jensen, som i fallet för egen del, så grattis! ”Rovdjur – Samlade skräcknoveller” är en guldgruva för dig som växt upp med Stephen King och Dean Koontz som husgudar.

Mer info om ”Rovdjur” hos Hoi Förlag. Boken finns bland annat att köpa här och här.

Mörkerpepp: Fyra kvinnor fyra flickor

fyrakvinnorfyraflickorFaktum är att denna dundrade ner i min brevlåda häromdan. Jag var helt ovetandes om att den överhuvudtaget existerade eller var på gång. Tack för det Affront Förlag och Peter Öberg!

KG Johansson är en av Sveriges mest flitiga sci-fi-författare och dessutom en av de bästa. ”Fyra kvinnor fyra flickor” är en novellsamling som lägger stort fokus på det kvinnliga könet. Kvinnan spelar därför en central roll i samtliga åtta berättelser. Ett uppfriskande och intressant tema för en novellsamling i mitt tycke och jag är övertygad om att Johansson i vanlig ordning levererar stabil och välskriven science fiction. ”Fyra kvinnor fyra flickor” släpps den 14 januari 2015.

Mer om samlingen hos Affront Förlag.

morkerpeppbloggserien

Kattmänniska

kattmanniska-710x1024Feministisk skräck. Det är så Susanne Samuelsson själv kallar sitt verk ”Kattmänniska”. En novellsamling i skräckens tecken där kvinnorna får ta plats och ges det utrymme männen så ofta lägger beslag på. Det är en fräsch och annorlunda samling berättelser långt ifrån traditionell rysarlitteratur – där monstren jagar tafatta flickor i skogen som ofta får agera rekvisita. Här är det kvinnorna som har sista ordet. Vilket visserligen inte alltid är till deras fördel.

”Kattmänniska” känns intelligent konstruerad. En röd tråd löper igenom novellerna och den tematik som genomsyrar det hela är skickligt implementerad. Samuelsson är en begåvad författare och hennes historier är genomtänkta vilket får mig att fundera och tänka till. Det är naket och personligt men likaså obehagligt och läskigt. Precis som man kan förvänta sig av en skräcknovellsamling. Men Susannes tillvägagångssätt för att skapa ruggiga situationer innefattar inte alltid det vi så ofta förknippar med genren.

Det här en bok för alla som är trötta på den klassiska skräcklitteraturen eller bara vill ha någonting annorlunda. Gör dig själv därför en tjänst och inhandla ”Kattmänniska”. Den lyckades både överraska och skrämma mig och kommer antagligen ha samma effekt på dig också.

Mer info om boken hittar du hos Epok förlag. Just nu finns den att köpa här på Bokus men dyker väl antagligen också upp i Epoks butik och på Adlibris inom kort. Missa inte intervjun med Susanne i Farfarsparadoxen som spelades in för några veckor sedan.

UPPDATERING 26/11: Igår lades Epok förlag ner, samma dag som ”Kattmänniska” skulle lanseras. Detta innebär att förlaget inte kommer att ge ut några fler böcker. ”Kattmänniska” går därför inte att få tag på och de kommande releaserna ”Dränkt”, ”Herr Lombardo” och ”Silverspegeln” ställs in. Något jag tycker är oerhört trist. Jag håller tummarna för att Christian Johansson, Susanne Samuelsson, Frida Andersson Johansson och Johan Lindbäck alla hittar nya förläggare. Synd på ett så spännande förlag som snabbt etablerat sig som en fantasikutgivare att räkna med. Verkligen tråkigt.

UPPDATERING 2/12: Det är nu klart att förlaget Undrentide övertar Epok och låter det leva vidare som imprint. Alla detaljer är inte avslöjade än men det verkar som Epoks tidiga utgivning kommer finnas kvar och förhoppningsvis också de tilltänkta framtida boksläppen.

Maskinblod 3 (del 2)

maskinblod3_omslag_storDags att avverka den sista och avslutande delen i mitt episka (nåja) Maskinblod-maraton. Här följer omdömen av de sista novellerna som utgör Maskinblod 3.

I ”Pancasila”, av Oskar Källner, verkar till en början allt frid och fröjd på den nya planeten. Men strax efter att ytterligare kolonisering godkänts så är olyckan framme. Något fasansfullt inträffar och de nyanlända människorna hotas helt plötsligt av en oväntad fiende när hela planeten vänder sig mot dem. Som alltid lyckas Källner måla upp en värld som eggar fantasin samtidigt som den känns trovärdig.

”Minns mina tankar” av Lupina Ojala är en tragisk berättelse om ett samhälle där människor med telepatiska förmågor spärras in och glöms bort. En välskriven novell som upprör med sin träffsäkra samhällskritik.

Harald Wägners ”Människans odödlighet” är en gammal antikvitet från 1913. Charmig historia om, som titeln antyder, odödlighet och att vara förtjänt av den.

”Doften av mango” av Anna Jakobsson Lund utspelar sig i ett förhörsrum och blandar en utfrågning med återblickar. Berättelsen tar en snärtig vändning i slutet.

Alexandra Neros tillskott till samlingen heter ”Nätverka” och är precis som Neros förra Maskinblod-bidrag en kort sci-fi-rysare. Jag är väldigt förtjust i den här typen av främmande hot-historier. Alexandra är duktig på att skapa subtilt berättad skräck med små medel.

”Tvillingarna från Dilmun” av Tora Greve är en berättelse om ett tvillingpar i en framtida värld med olika viljor. Greve blandar forskningsinstitut i rymden med biotroner (cyborglika människor med högteknologiska implantat) och en del sex. Underlig men fascinerande.

Markus Skölds ”Arca Ferrum” handlar om en mans kamp för att ta sig ombord på en rymdfärja. De smittade har tagit över världen men bara gräddan av mänskligheten får följa med på det arken-lika skeppet. I traditionsenlig Markus Sköld-stil är det fartfyllt och händelserikt.

I ”Stålfjäder” av Anna Gable finner vi ett mordmysterie ombord på ett rymdskepp. En ängel sitter inspärrad, anklagad för mord, men skeppets maskinist är inte övertygad. Denna känns onekligen som en traditionell mordgåta men i en helt ny miljö. Klurig och spännande.

Maskinblod 3 är starkast i serien hittills. Här vimlar det av talang och skrivkunnande. Precis som tidigare förvisso, men jag tycker att nivån är snäppet högre denna gång. I princip varenda en av bokens författare presterar riktigt bra science fiction-berättelser, vare sig det rör sig om ruggiga experiment, sjungande paddor eller gigantiska obelisker. Det är svårt att vaska fram favoriter när mycket är så bra men ”… och Kyria tystnade”, ”I obeliskernas skugga”, ”Pansacila”, ”Omstart” och ”Arca Ferrum” är några av de verkliga guldkornen för mig. Men jag har säkert glömt någon.

Jag tycker att Affront förlag hittat ett klockrent koncept med dessa Maskinblod-volymer och jag räknar kallt med att hädanefter kunna ta del av minst en antologi om året även i fortsättningen. Tummis på det Peter Öberg och Affront?

Missade du mina åsikter om del 1? Klicka här.

De överflödiga

deoverflodigaNär jag skrev om Sofia Albertssons förra novellsamling, ”Den plötsliga dörren”, var jag smått lyrisk. Förväntningarna var därför nästan orimligt stora inför ”De överflödiga”. Som tur är visar sig hennes senaste mininovellsamling vara värd väntan.

”De överflödiga” består av tre noveller, alla i skräckens tecken. I den första läggs det stort fokus på avhuggna lemmar, främst könsorgan. Det är en riktigt makaber historia, chockerande och vidrig. I mina ögon ett väldigt gott betyg med tanke på genren. Den andra är minst lika skruvad, om en yrkesmördare och hans något udda tvillingbror. Den sista av de tre är mer av en klassisk spökhistoria, men en extremt kladdig sådan.

Albertssons noveller är snuskiga, groteska och vrickade, helt i min smak. Hon vågar ta ut svängarna och lyckas faktiskt med konststycket att äckla en gammal härdad skräckfantast. Vissa delar är minst sagt motbjudande, och som jag älskar detta faktum!

Jag hittar bara en sak att gnälla på och det är att jag inte blir mätt utan vill ha mer. Mycket mer. Egentligen uppskattar jag Eskapix upplägg med korta, koncentrerade mininovellsamlingar. Det är som gjort för sträckläsning och ett lagom stort åtagande för vem som helst. När som helst. Men! Den här gången kändes det abrupt när sista sidan var nådd.

Frågan är om det är något att sura över. I ärlighetens namn kanske det bara är i positiv bemärkelse. De 80 sidor samlingen består av bjuder på lika mycket underhållning som vilken 400-sidors bok som helst. Och som bonus, ett par extra skopor slafs på köpet.

”De överflödiga” köper du via Eskapix hemsida.

Maskinblod 3 (del 1)

maskinblod3_omslag_storDå var mitt Maskinblod-maraton till ända. Jag väljer att dela upp mina tankar i två delar denna gång. Det blir allt för matigt att skriva nåt litet om alla de 18 korta berättelser som samlingen innehåller i ett ynka inlägg.

I den senaste Affront-antologin rivstartas det med en över 80 sidor lång kortroman signerad Caroline L. Jensen. ”… och Kyria tystnade” är en gripande dystopi om två vänner, upproriska tankar och en hemsk förvandling. Jag blev oväntat berörd av Jensens berättelse och lämnade den med en omskakad känsla. Fantastiskt bra om hur grym vetenskapen kan vara och för mig en av Jensens mest minnesvärda verk. Oerhört bra öppning på antologin.

Därefter följer ”I obeliskernas skugga” av Hans Olsson om gigantiska livsformer som attackerar världen. Jag fick härliga vibbar av klassisk sci-fi-skräck från 50-talet av denna. Rädslan för det okända och människor som grips av panik. Jag blir sugen på att läsa mer av Hans Olsson, som är en ny bekantskap för mig, och eftersom jag impulsbeställde hans novellsamling ”Främling. Inkräktare” nyss så kommer jag få göra det.

”Vellians armé vinner alltid” handlar om svårslagna robotkrigare och tvivelaktig moral. Eva Holmquist är stabil som vanligt. Kompetent och läsvärd.

Sofie Berthet bjussar på novellen ”Bortom inomhus” som är en historia om en värld där det är direkt skadligt att vistas utomhus men några få resor per invånare och livstid utanför den instängda civilisationen är möjliga. Istället simuleras en yttre tillvaro i den grad det går och naturdofter framställs numera av forskare. En fascinerande berättelse om något vi tar för givet.

KG Johanssons bidrag, ”Vid brunnen”, är en berättelse om maskhål, tidshopp och en krånglig kärleksrelation. Johansson är alltid vass och den här novellen är inget undantag. Intressant upplägg och bra utförande.

”Paddan som sjöng” av Fruktan-bekantingen Erik Odeldahl står ut som ett av de mer underliga tillskotten i samlingen. Här handlar det om en besatthet av ett musikstycke, en padda och en tavla. Surrealistisk och oförutsägbar.

I kortisen ”Beskyddaren på månen” av Johannes Pinter beskrivs en historisk händelse i ett helt nytt ljus än vi är vana vid. Utan att avslöja för mycket står Pinter för ett kul och finurligt grepp.

”Det svåra spelet” av Andrew Coulthard visar upp ett framtida Stockholm där olika stadsdelar bildat egna stängda samhällen. Coulthard beskriver en framtidsvision där grupperingarna i samhället blivit mer påtagliga och klyftorna större. En del politiska inslag i denna men också en del nerv när det visar sig att det inte är det lättaste att ta sig från en stadsdel till en annan.

Boel Bermann levererar, i dessa Maskinblod-sammanhang, återigen en kort men naggande god novell. I ”Omstart” blandas undergång med hopp. Det är klyftigt och välarrangerat.

De återstående novellerna avhandlas i del två som dyker upp här inom kort. Vill du ha mer svammel om Maskinblod? Läs min text om de första två antologierna här. Mer info om boken hittar du hos Affront förlag.

Övertygad? Maskinblod 3 köper du här eller här, till exempel.

Mörkerpepp: Kattmänniska

kattmanniska-710x1024

Bryt dig fri. Kom ut ur ditt fängelse och ta tillbaka makten. Men är det verkligen så enkelt? Susanne Samuelssons skräcknoveller innehåller inga lätta lösningar. Monstret lurar inte i mörkret, det sitter redan inne i värmen och väntar på dig.

Jag är väldigt förtjust i Susannes noveller. Hon skriver intelligent och välformulerat men är utöver det dessutom riktigt vass på att skapa en krypande obehagskänsla i sina små rysliga alster. Med novellsamlingen ”Kattmänniska” får vi äntligen en rejäl dos Susanne som förhoppningsvis kan få våra nackhår att resa sig under det dunkla höstmörkret.

Novellsamlingen ”Kattmänniska” släpps den 25 november på Epok förlag.
morkerpeppbloggserien