Klar med #AlteredCarbon. Tyckte den var hur bra som helst. Trots en smärre överdos av snipp, tutt och snopp-chock älskade jag cyberpunk-estetiken, premissen och actionsekvenserna. En säsong till tack! @NetflixNordic
— Tentakelfarbror (@farbroratlas) 6 februari 2018
The Cloverfield Paradox var inte det totalhaveri som många verkar påstå. Jag gillade! Den svagaste av de tre Cloverfield-rullarna men ändå sevärd och underhållande.
— Tentakelfarbror (@farbroratlas) 6 februari 2018
Sak 1: Som några av er kanske märkt så har bloggen legat nere ett tag. Elaka hackare har varit framme. Turligt nog gick allt och rädda och jag tror att det mesta är sig likt igen. Jag har aktiverat nya backup- och säkerhetsplugins, captha för att slippa spam-kommentarer och lite annat smått och gott. Förhoppningsvis går jag säker från nya attacker framöver.
Sak 2: Thor Ragnarok var en höjdare. Tramsigaste Marvel-rullen hittills, till och med mer flams och skämt än i Guardians of the Galaxy. Hulkens gästspel är lysande och stengubben Korg är en ny stjärna jag hoppas vi får se mer av framöver. Jeff Goldblum som The Grandmaster var också en underbar karaktär. Allt som allt var det en härlig bioupplevelse med mer humor och skoj action än jag förväntat mig. Ni som vill se seriös och cool superhjälteaction bör dock se åt ett annat håll.
Sak 3: Nya säsongen av Stranger Things är också den avverkad. Större, tajtare och bättre än första om du frågar mig. Nyhetens behag lyste såklart med sin frånvaro och jag blev inte golvad av de härliga 80-talsreferenserna på samma sätt denna gång. De unga skådisarna har växt till sig och levererar bättre prestationer överlag och de nya bekantskaperna är alla fina tillskott. Handlingen känns mer cinematisk och sammantaget är säsong två på alla sätt en värdig fortsättning på fjolårets stora tv-överraskning.
Nästa vecka utlovar jag recension av Mats Strandbergs Hemmet och säkerligen något mer smaskigt av läsvärde. Trevlig helg!
Säsong ett av Daredevil är ett briljant stycke superhjältedrama, säsong två är, trots en spretig avslutning, i sina bästa stunder minst lika bra, och Jessica Jones är ett välregisserat kammarspel med en fantastisk skurk och intressant huvudkaraktär.
Nu är Iron Fist här och tyvärr fortsätter serien en nedåtgående trend för Marvels Netflix-samarbete. Där Daredevil satte ribban högt för nästkommande tv-satsningar tar Iron Fist istället rygg på Luke Cages skakiga andra halva och spär på det faktum att det saknas de resurser som krävs för att producera en spektakulär superhjälteserie av den här kalibern.
Iron Fist är egentligen den första av de fyra karaktärerna som involverar mer traditionell superhjälteflärd med magi, superkrafter och allt vad det innebär. Men det är rätt uppenbart att Netflix inte lagt så mycket krut på produktionen denna gång och försöker dölja detta genom att berätta en origin story mestadels bestående av dialog men också via luddiga flashbacks som bortser från allt som kan andas produktionsvärde. Det babblas ständigt om det mystiska munkklostret K’un-Lun men det visas inte ett jota, istället ligger fokus på flyplanskraschen som gjorde Andy Rand föräldralös och mysteriet bakom.
Faktum är att Iron Fist andas mer CW-serie och kretsar kring familjeintriger och lättsam tv-såpa. Serien liknar snarare tramsiga Arrow än superba Daredevil både sett till stämningen och ytliga karaktärer men också på grund av miljardäraspekten och de återblickar som gräver i huvudpersonens förflutna. Det finns visserligen intressanta delar i berättelsen och syskonen Ward och Joy är komplexa och välspelade men Andy Rand är en fruktansvärt stereotypisk och tråkig huvudkaraktär. Det som höjer serien ett par snäpp är några fint koreograferade fightingscener och ett par riktigt brutala händelser. Det finns en del glädjas åt som fan av källmaterialet men som helhet övertygar inte Iron Fist.
Det är smått oroväckande att Marvels och Netflix superhjälteprojekt inte längre övertygar på samma sätt som inledningsvis. Iron Fist är inte en dålig tv-serie men den känns tämligen medioker i jämförelse med tidigare produktioner. Förhoppningsvis kommer The Defenders råda bot på den nedåtgående spiralen och återigen leverera någonting som känns spännande och engagerande.
Nu märks det att The Defenders närmar sig. MCU har aldrig varit så närvarande tidigare som i Luke Cage. Iron Man, Captain America och ”det stora gröna monstret” med flera namedroppas ständigt i serien och givetvis får också Daredevil och Jessica Jones en hel del vinkningar. Superkul fanservice för oss nördar!
Luke Cage är bra. Det är inte samma våta tonårsdröm som går i uppfyllelse som vissa delar av Daredevils andra säsong, men det här är ytterligare en stabil Marvel-produktion på Netflix. Mike Colter är riktigt bra som muskelberget Luke Cage, Simone Missicks som Misty Knight är också riktigt vass, likaså Mahershala Ali som maffiabossen Cottonmouth. Det är också kul att stadsdelen Harlem får så stort fokus. Serieskaparna lyckas verkligen väcka liv i området och förmedla en speciell atmosfär med det ovanligt jazziga soundtracket. En liten touch som får serien att kännas annorlunda och egen.
Sen är det såklart oundvikligt att jämföra med de andra två Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones. Även om jag gillar Luke Cage tycker jag att det här är den svagaste Marvel-adaptionen hittills. Men med mycket liten marginal ska tilläggas. Och återigen är det trist att ingen av de tre serierna får till finalavsnitten. De borde vara påkostade och storslagna, men de känns istället krystade och utdragna. I likhet med säsong två av Daredevil och säsong ett av Jessica Jones är den andra halvan sämre även i fallet med Luke Cage. Det blir en del upprepningar och jag tror att de hade tjänat på att förkorta säsongerna till runt 10 avsnitt i stället för dåvarande 13. Eller också är det helt enkelt det intensiva binge-tittandet som är boven.
Men det är också den lilla kritik jag egentligen har. Det är utöver några svaga avsnitt på slutet en fröjd att se en afroamerikansk gatuhjälte med superkrafter och luvtröja göra rent hus i Harlem. Här finns det inga trikåklädda stereotypiska vita stålmän så långt ögat når. Och det är just den grejen jag gillar med Marvels Netflix-serier. De skiljer sig rejält från det vi får se på bio. Här finns det plats för en annan typ av hjältar, det är mörkare och skitigare än vad MCU-rullarna vågar vara, och det spelar ingen roll om huvudrollen spelas av en färgad man eller av en kvinna. Precis som det alltid borde vara, oavsett format.
Efter två dagars intensivt sträcktittande och ytterligare en dag för att smälta det hela är det dags att avlägga rapport. Den första säsongen var en origin story, både för Matt Murdock och Wilson Fisk, så med det avverkat fokuserar den här säsongen på att väcka liv i två av de mest älskade karaktärerna från Daredevils värld, The Punisher och Elektra, men introducerar också ett nytt hot i Hell’s Kitchen – den mystiska ninjaklanen The Hand.
Detta kommer knappast som en överraskning om man sett de trailers och förhandsinformation som fullkomligen svämmat över på nördsajter de senaste veckorna. Netflix och Marvel har marknadsfört skiten ur detta faktum. Lite synd tycker jag. Som stor Daredevil-nörd hade jag svårt att hålla mig borta från denna explosion av fakta om den nya säsongen. Jag hade gärna varit mer ovetande och med mindre kött på benen hade jag förmodligen uppskattat det hela ännu mer.
Men faktum kvarstår. Den andra säsongen av Daredevil är en våt tonårsdröm som går i uppfyllelse. Att få se superhjältefavoriten från sin barndom i ytterligare tretton välproducerade avsnitt ackompanjerad av två ikoniska, och nästintill lika kära karaktärer, har fått mitt nördhjärta att explodera av ren och skär lycka. Nostalgi overload!
Men med det sagt är inte den nya säsongen lika tajt och fokuserad som den första. Jag såg om säsong ett veckan innan och den här gången gillade jag den ännu mer än senast. Samtidigt är den här andra säsongen klart mer underhållande. Låt mig vidareutveckla.
Fightingen är mer spektakulär, handlingen tar fler vändningar än senast och som sagt, de nya antihjältarnas introduktion är guld. Jon Bernthal är helt magisk som Frank Castle och Elodie Yung sätter sin roll som Elektra klockrent. Och paradoxalt nog är det kanske just det som skaver en aning.
Resterande delen av texten innehåller spoilers. Fortsätt läs på egen risk eller se klart innan du fortsätter.
Fortsätt läsa ”Mer mörker i nya Daredevil”
Det var länge sen jag kände mig så här exalterad på grund av en tv-serie. Visst, varje år peppar jag stenhårt inför en ny säsong av Game of Thrones, men det här är på en helt annan nivå. I min värld kan säsong två av Daredevil mycket väl vara årets populärkulturella höjdpunkt. Så löjligt mycket ser jag fram emot detta.
Hype är farligt, jag vet det. Det är så lätt att bli besviken. Men det är också en skön känslomässig resa, oavsett om utgången inte blir av bästa sort. Från första trailern till dagen då du faktiskt kan ta del av det du sett fram emot så länge. En förväntansfull tid som eskalerar ju närmare man kommer.
Sen till sist, ett avgörande ögonblick som infriar alla förhoppningar du haft längs vägen eller som gör det motsatta. Det är lite av tjusningen, det är inte på liv eller död, men en omtumlande och spännande ljusglimt i livet som skapar så mycket känslor. Hopp och förtvivlan. Åtminstone för en nörd av min kaliber.
Imorgon börjar en ny resa. En upptäcktsfärd i tretton avsnitt. Kommer det bära eller brista? Var all hype i onödan? Tills dess kommer jag njuta av den bubblande känslan jag har inom mig lite till. Peppa och hoppas. Snart är det dags. En dag kvar.
Igår damp trailern för säsong två av Daredevil ner och det ser väldigt lovande ut. Det verkar vara en säsong som behandlar moral och gråzoner. Matt tampades en del med sina inre demoner i den förra säsongen och samma dilemman verkar återkomma i större grad när Frank Castle, mer känd som ”The Punisher” dyker upp i Hells Kitchen.
I den här första trailern får den nya karaktären fullt fokus och det ska bli oerhört intressant att se på vilket sätt han kommer framställas. I serierna är han en antihjälte men här verkar han snarare anta rollen som säsongens skurk. Vi får se. Det här var det jag snappade upp från den nya trailern.
Säsong två av Daredevil har premiär 18:e mars på Netflix. Här nedan kan du se trailern i sin helhet.
Har du sett klart Jessica Jones? Bra. Det här är en mer ingående text än min förra, fylld med spoilers och avslöjande delar om tv-seriens handling. Läs vidare på egen risk.
Två dagar tog det för mig att mosa mig igenom säsongens 13 avsnitt. Rätt galet när jag tänker efter. Ibland kan sjuka barn komma väldigt lägligt.
Daredevil var ingen engångsföreteelse. Med Jessica Jones visar Netflix och Marvel att de kommer att fortsätta leverera välgjorda tv-serier i detta superhjälteuniversum. David Tennant som Kilgrave är minst lika bra som Vincent D’Onofrios tolkning av Kingpin och Krysten Ritter är klockren i rollen som en alkoholiserad privatdeckare med ett mörkt förflutet. Härligt med en stenhård kvinnlig protagonist i huvudrollen för en gångs skull.
Det är mycket som känns igen från Netflix första Marvelserie. Marvelfilmernas lustiga och skämtsamma känsla är som bortblåst. Det är rått, tungt och kolsvart. Precis som i fallet med Daredevil. Här finns det gott om svärta. Men medan Daredevil var en brutal och våldsam upplevelse är Jessica Jones mörk på det psykologiska planet. Det finns många lager i Jessica Jones och karaktärerna är sällan endimensionella, onda eller goda.
Men den som väntar sig spektakulära och superhjältelika strider kommer bli besviken. Det återfinns inte mycket av den varan här. Jessica Jones har visserligen superkrafter, men hennes primära vapen är förmågan att använda sina färdigheter som privatdeckare för att bekämpa sina antagonister. Tempot är därför långsamt men stämningen är alltid på topp med sin noir deckarkänsla.
Daredevil som serie är för mig ändå strået vassare men Jessica Jones tillför något helt nytt till MCU. Det finns en svärta här som ingen av tidigare filmer eller serier varit i närheten av. Nu ser jag fram emot Luke Cages egna tv-serie, en karaktär som förekommer flitigt även i denna serie. Det ska bli intressant att se vad han kan tillföra innan Iron Fist och slutligen gatuhjältekollektivet Defenders tar vid.
I samband med att tv-serien om Daredevil släpptes till Netflix började jag fantisera om vilka fler, inte fullt så välkända superhjältar, som borde få chansen i tv-rutan. Min bloggartikel finns fortfarande sparad som ett utkast med titeln, ”Efter Daredevil: Superhjältar som borde bli tv-serie”. Inlägget publicerades aldrig men innehåller en lista med ett gäng karaktärer som enligt eget tycke borde lämpa sig ypperligt för tv-formatet. Det lustiga är att listan och min önskan känns mer och mer överflödig.
Så här såg min opublicerade lista ut:
Punisher
Moon Knight
Cloak and Dagger
Ghost Rider
Spawn
Batgirl, Robin och Nightwing
Sedan jag sammanställde den har det gått rykten om att merparten av dessa ska bli tv-serie. Punisher är bekräftad för säsong två av Daredevil till att börja med, och vem vet, kanske får han en egen serie så småningom. Så sent som igår dök det upp ett rykte om att Moon Knight blir nästa gatuhjälte att få en egen tv-serie på Netflix, ett likadant rykte dök upp för Cloak and Dagger och Ghost Rider i somras. Vad gäller Spawn är en ny animerad tv-serie på gång så en live action-serie låter vänta på sig, och med TNT:s serie Teen Titans i åtanke kommer vi åtminstone få se Robin och Batgirl men säkerligen också Nightwing vad det lider. Och det kommer mycket, mycket mer än detta.
Att superhjältarna på allvar intar våra vardagsrum de kommande åren råder det inget tvivel om och nu när Daredevil visat var skåpet ska stå så välkomnar jag detta faktum med öppna armar. Vi lever sannerligen i en tid där allt är möjligt, där vår uppväxt med actionfigurer och serietidningar får nytt liv, och där nostalgin genomsyrar mycket av det vi nu ser på bio och tv. Kan det aldrig bli för mycket av det goda då? Såklart det kan, men mitt tips: njut av det som är bra och ignorera resten.