Cyborglika husdjur på rymmen

we3-03

Tänk dig en katt, en hund och en kanin. Tänk dig att djuren har utrustats med cybernetiska implantat och en stridsrustning som heter duga. Tänk dig att dessa mördarmaskiner rymmer ifrån den hemliga militäranläggning där de tränats upp och experimenterats på. Visst låter det lika töntigt som fantastiskt?

I We3, skriven av Grant Morrison och tecknad av Frank Quitley, är det precis det som händer. De robotlika husdjuren, beväpnade till tänderna, släpps ut i det fria och en intensiv jakt på försöksobjekten tar vid. En jakt som blir mer omfattande än vad man någonsin kunde tro.

Det är en berättelse som går snabbt att läsa igenom av förklarliga skäl. Dialogen är kraftigt begränsad på grund av att handlingen främst kretsar kring husdjuren och deras kamp för överlevnad. De har visserligen blivit utrustade med ett inopererat chip som gör att de kan tala, men trots förhöjd intelligens består mest samtalen av svammel där hunden och kattens konversationer är väldigt underhållande. Och oavsett mängden text så lyckas We3 gripa tag i mig då berättelsen är både spännande och sorglig. Frank Quitleys illustrationer gör dessutom ett fint jobb med att förmedla historien.

Själv kunde jag inte motstå deluxe-utgåvan som innehåller cirka 40 sidor extra med konceptskisser, manusutkast och annat bonus-grejs men serien finns också i en mindre exklusiv variant och allra billigast på Comixology om man kan tänka sig att inhandla den digitalt. För inhandla We3, det ska man!

När världen försvinner

innan-himlen-fallerKG Johanssons novell ”Innan himlen faller” handlar om existens och om att inte glömma. Julia gör allt för att inte tappa bort sina minnen. Hon antecknar allt som händer i hennes liv. Hon är fortfarande hel men hennes syster försvinner allt mer. Likaså världen hon befinner sig i. Vad är det egentligen som händer och varför?

Det är tänkvärt och spännande. KG Johansson är duktig på att skapa en smått obehaglig stämning samtidigt som människor tappar bort sig själva i en värld som bit för bit försvinner. En annorlunda och intressant historia som jag verkligen rekommenderar alla sci-fi-fans med en lite filosofisk ådra att läsa.

Innan himlen faller utgör en novell i Mix förlags Dötid-app för sci-fi men också som fristående novell. Mitt tips är att köpa Dötid-appen, om du ändå har en IOS-pryl, då den kostar ynka sju kronor. Sjukt värt med tanke på att gäng andra riktigt bra berättelser medföljer.

Halvårsrapport 2013

Ja, jag är näst intill manisk med mina listor. Jag antecknar all popkultur jag konsumerar, regelbundet. Första halvan (nåja, de första åtta månaderna) av 2013 har inneburit tv-serietittande, massa tv-serietittande. Jag har sett klart 20 säsonger och då har jag dessutom börjat titta på fler samt övergett några efter ett par avsnitt. Spelen har i princip lyst med sin frånvaro hela tiden tills alldeles nyligen (Brothers och Plants vs Zombies 2) med en liten peak tidigare i år i samband med att jag fick hem Kickstarter-konsolen Ouya. Jag har läst en del, kanske inte överdrivet mycket, men inte heller mindre än vanligt. Ett helt okej läsår hittills med några riktigt starka titlar. Gillar du listor? Bra, här kommer mycket av den varan.

Läst:
Eskapix – Belzebub be bop (antologi)
Eskapix – Vridna historier (antologi)
Eskapix – Häxrötter (antologi)
Eskapix – Brinn era djävlar, brinn! (antologi)
Fjärilen från Tibet (roman)
Han åt mitt hjärta (roman)
På stort alvar (novellsamling)
De odöda (novellsamling)
Vargsläkte (roman)
Den nya människan (roman)
Dötid skräck (e-novellsamling)
Dötid sci-fi (e-novellsamling)
Bländverk (e-novellsamling)
Vägen till stjärnorna (e-novell)
Twittering from the circus of the dead (e-novell)
Plock plock (e-novell)
Utopi #1 (serieantologi)
Locke & key #1-3 (serie)
SH3 #1 (serie)
Saga #1 (serie)

Kommentar: Gladast hittills i år är jag för att jag upptäckte Eskapix, detta störtsköna underground-förlag som ger ut obskyra antologiserier i inbundna pärmar. Allt innehåll håller inte högsta klass men det är skit samma. Eskapix ska läsas! Punkt! Fakta, essäer och noveller blandas till ett ihopkok som inte går att finna någon annanstans. Skräck, sci-fi och erotik huller om buller, och det mesta är skitbra. Införskaffa på stört! Bästa romanen jag läst, Fjärilen från Tibet. Slafsig och makaber till tusen. Största överraskningen, Den nya människan. Jag har träffat författaren Boel som är en väldigt trevlig och sympatisk prick. Kul att få läsa en romandebut av någon jag har en relation till och riktigt bra är den också. Annars tycker jag det är kul att mitt intresse för serier har vaknat till liv igen. Locke & Key var inkörsporten, Saga och SH3 fortsättningen, nu letar jag med stor spänning efter nya, bra serier. Det finns många av dem uppenbarligen.

Spelat:
Brothers: A Tale of Two Sons
Guacamelee
Year Walk
Plants vs Zombies 2
Badland
Towerfall
Ittle Dew
Hidden in Plain Sight

Kommentar: Jag har spelat oförskämt lite i år. Samtidigt har inte lusten varit speciellt stor. Men i princip allt av det jag faktiskt har spelat har varit bra skit. Year Walk och Brothers har lyst starkast som renodlade spelupplevelser samtidigt som jag också har haft skitkul med de båda Ouya-spelen Towerfall och Hidden in Plain Sight. Liten men naggande god lista av spel om jag får säga det själv. Rekommenderar rubbet!

Sett (film):
Code 46 (Netflix)
The Machinist (Netflix)
The Call of Chtulhu (Netflix)
Titan A.E. (Netflix)
Harry Potter och Dödsrelikerna Del 1 (Netflix)
TPB: AFK (SVT Play)
Hot Fuzz (Cmore)
Tron Legacy (Netflix)
Black Shadows (Netflix)
De Fem Legenderna (film2home)
Cabin in the Woods (Netflix US)
Batman: The Dark Knight Returns – Part 1 (Netflix)
Ghost Rider: Spirit of Vengeance (BR)
The Break Up (SVT)
Röjar-Ralf (DVD)
Brick (DVD)
Man of Steel (Bio)
Pacific Rim (Bio)
Batman: Year One (Netflix)
The Town (Netflix)
Batman: The Dark Knight Returns – Part 2 (Netflix)
The Campaign (Netflix)
Iron Man 3 (Film2Home)

Sett (tv-serier):
Continuum Säsong 1 (HBO)
The Lost Room (Netflix)
Veep Säsong 1 (HBO)
Doctor Who Säsong 3 (Netflix)
Doctor Who Säsong 4 (Netflix)
Utopia Säsong 1 (Channel 4 Play)
Archer Säsong 2 (Netflix)
Doctor Who Säsong 5 (Netflix)
Kontoret (TV4)
Girls Säsong 2 (HBO)
Breaking Bad Säsong 3 (Netflix)
Black Mirror Säsong 2 (SVT Play)
Fringe Säsong 4 (DVD)
Falling Skies Säsong 1 (DVD/Netflix)
Hemlock Grove Säsong 1 (Netflix)
Fringe Säsong 5 (DVD)
Game of Thrones Säsong 3 (HBO)
Continuum Säsong 2 (Nåja, ett avsnitt kvar) (HBO)
Dollhouse Säsong 1 (Netflix)
Vikings Säsong 1 (HBO)
Veep Säsong 2 (HBO)

Kommentar: Mycket tv-serier som sagt, men en hel del film också. Bästa jag sett hittills i filmväg är Batman: The Dark Knight Returns – Part 1 och 2, The Machinist och Cabin in the Woods. Mest underhållande var Man of Steel på bio. Den var… galen. Minst sagt. Mycket fetare än Pacific Rim. Till höjdpunkterna av de tv-serier jag knarkade var upplösningen och slutet av Fringe. Jag älskade verkligen den serien. Den tredje säsongen av Game of Thrones. Satan vad snygg/episk/välspelad/välgjord den är. Och avslutningen? Jävlar i helvete. Bästa nya serien och största överraskningen för mig var Utopia. Härligt oförutsägbar och underlig om konspirationer och en mystisk grafisk novell. Ett måste om du inte sett. På andra plats bland överraskningarna, Hemlock Grove (trots ojämnheten) och Continuum. Båda riktigt bra på helt olika premisser.

Thats it! Vill du ha intryck av nåt? Säg till i kommentarerna.

Att twittra sig igenom zombieapokalypsen

twitteringdeadKonceptet med att skriva en novell på Twitter-manér lockade mig. Speciellt när novellen heter ”Twittering from the circus of the dead” och författaren Joe Hill. Dessutom var det perfekt läge för min nya Nexus 7 att visa vad den gick för som läsredskap. Det sistnämnda funkade fint som snus, det förstnämnda var inte lika lyckat skulle det visa sig.

En tonårstjej åker på roadtrip med sin familj. Efter många mil och sedvanligt tonårsgrälande med sina föräldrar så stannar familjen till vid ett udda cirkussällskap. Det visar sig snart att allt inte står rätt till när uppträdandet sparkar igång…

Upplägget är originellt och intressant. Jag gillar tanken med att läsa från ett Twitter-konto med de begränsningar det innebär. 140 tecken, thats it. Tyvärr känns berättelsen på tok för kort och förutsägbar i det här fallet, och det udda formatet tillför inte något. Det kändes inte tillräckligt äkta. Och hur realistiskt är det egentligen att posta Twitter-inlägg när det vimlar av levande döda omkring en? Det känns inte trovärdigt, samtidigt hade det gått att göra bättre med mer interaktion från andra Twitter-användare och med mer finess.

Jag köpte e-novellen från Google Plays egna affär för 25 spänn men den finns att inhandla via Amazon och Kindle för mer förmånliga sju kronor om man vill göra en bättre deal. Jag vill inte avråda från att köpa novellen, och sju spänn är den definitivt värd, men Joe Hill har skrivit bättre, och i vissa fall, helt lysande noveller. Köp hellre en novell, eller allra helst hela samlingen, från ”Vålnader”, eller ”20th century ghosts” som den heter i originalutförande.

Ett svenskt superhjältegymnasium

Min seriehysteri fortsätter! Under luppen denna gång har vi Daniel Ahlgrens SH3, något så spännande som en serie om en superhjälteskola i Sverige. SH3 är än så länge utgiven i tre volymer varav jag har läst den första – ”Ett liv utan superkrafter är inte värt att leva”, från 2007.ahlgren_jpg_172419v530x800

Det som slår mig först är Ahlgrens spretiga tecknarstil. Det är liksom… rörigt. Fullt med detaljer överallt. Men jag tror också det beror på att albumet är svartvitt. Det blir per automatik svårare att urskilja alla små insprängda bläckstreck. Men jag vänjer mig efter ett par sidor. Efter ytterligare några sidor gillar jag till och med den grova, skitiga stilen. Människorna och hjältarna är alla rätt så fula. Det rör sig knappast om något X-Men eller Justice League. Inga bildsköna superhjältar med bländande leenden och välkammade frisyrer här inte. SH3 skildrar istället en grupp hjältar, eller snarare ungdomar med superkrafter, som tampas med vardagligheter som ångest, kärleksproblem och alla sedvanliga bekymmer skolan innebär.

Jag förväntade mig mycket mer av en parodi faktiskt, men SH3 ligger snarare närmare diskbänksrealism och längre ifrån det där otroliga vi är vana vid i superhjältesammanhang. Vi får visserligen en släng av parallella världar och andra mer spektakulära skeenden men det handlar i första hand om de unga superhjältarnas problem. Ahlgen är dessutom väldigt duktig på att berätta en spännande historia. Även om det dyker upp lite sidospår då och då så knyts allt ihop på ett snyggt sätt. Man får också ta del av ett par smarta ”aha-moment” i berättelsen som gjorde mig riktigt imponerad över Ahlgrens förmåga att skruva till saker och ting. Skickligt!

Kapten Stofil i all ära men jag är numera beredd att utnämna SH3 till Sveriges bästa superhjälteserie. Med andra ord, läs ögonaböj!

Läskiga barn i läskig framtidsdystopi

Dennyamänniskan_wallpaper-1024x576

Allt som har med framtidsdystopier att göra blir per automatik bra. Det är med andra ord samma sak med jordnötssmör, tidsmaskiner och öl. På ett ungefär. Det innebär hur som helst att Boel Bermanns debutroman Den nya människan hade goda chanser att bli en lyckad bok redan i tema-stadiet, och vilket tema sen!

2014 händer nämligen det som inte får hända. Människan är plötsligt ett utdöende släkte. Mänskligheten har blivit steril och inga barn föds längre. Världen är i chocktillstånd. Men utan någon förklaring börjar barn återigen födas några år senare. Problemet är att de nya barnen är annorlunda, väldigt annorlunda. De är känslokalla, tysta och iakttagande. De leker inte och de visar inte empati. De är vår framtid men samtidigt kanske också vår undergång.

Bermann levererar en intressant och obehaglig dystopi i sin första bok. Nyhetsnotiser, doktorsavhandlingar och febriga texter som nästan påminner om dagboksanteckningar utgör bokens innehåll. Det är en spännande mix som på ett smart sätt gör hela situationen med barnen och den nya världen mer visuell för mig som läsare. De frågeställningar som görs i boken om en värld utan ”mänskliga” människor är lika skrämmande som tänkvärda. Historien om huvudpersonen Rakel och hennes, på många sätt, tragiska resa är också välkomponerad och engagerande. Allt är inte svart eller vitt, och det gillar jag verkligen med boken. För fans av dystopier och ödesmättad science fiction är Den nya människan därför given läsning.

Den nya människan släpps på Kalla Kulor Förlag idag.

Hemsida: www.boelbermann.se
Twitter: http://twitter.com/boelbermann
Facebook: www.facebook.com/boelbermannauthor

Kärleksberättelse i galen sci-fi-värld

saga-no-killing

Det var med stora förhoppningar jag satte tänderna i Brian K. Vaughans och Fiona Staples science fiction-berättelse Saga. Tipset kom från Magnus Edlund på Twitter och med tanke på min nyfunna fascination för serieformatet nappade jag direkt. Lovorden var inte heller direkt måttliga utan antydde snarare att Saga är den bästa skiten som går att finna i serietidningsstället just nu. Jag köpte Magnus hyllningar, beställde det första albumet och visst rör det sig om bra skit.

Saga är en i grund och botten en kärlekshistoria förlagd i en alldeles underbar, men lika vansinnig, sci-fi-värld. Vaughan har själv pitchat serien som Romeo och Julia möter Star Wars möter Game of Thrones och det finns influenser från alla tre, men Saga står definitivt på egna ben. Här träffar vi på cyborger med tv-skärm-skallar, barbröstade spindelkvinnor, rymdskepp gjorda i trä, och det är just detta jag tycker är den absolut största behållningen i denna första volym. Det är fantasifullt, vrickat och totalt galet. Jag älskar världen som målas upp och Staples tecknarstil passar fint för att förmedla galenskapen. Den är lagom återhållsam och lyckas balansera det spektakulära med det mer ordinära på ett bra sätt.

Dialogen mellan det udda föräldraparet är snärtig och väldigt lättsam. Det är charmigt och inte speciellt allvarligt, även om de mer allvarsamma stunderna också dyker upp. Historien är simpel men ändå lagom tilltalande, det är som sagt den makalösa världen som spelar huvudrollen för mig. Tillräckligt mycket för att jag skulle sträckläsa albumet, leta upp den andra volymen och trycka på ”köp”-knappen på Adlibris hemsida ett par minuter senare. Jag vågar påstå att det är ett gott betyg.

Nycklar på vift

2688646-locke_key_1_welcome_to_lovecraft_hc_w_logos

Joe Hill har växt sig till en av mina stora husgudar. Ja, det har faktiskt gått så långt att han har knuffat ner sin gamla far (Stephen King) från tronen när det gäller vems verk jag ser fram emot mest numera. Hans debutroman En hjärtformad ask var en hygglig spökhistoria men det var med fantastiska novellsamlingen Vålnader och den psykologiska thrillern Horn jag blev frälst. Det var därför också oundvikligt att jag för en tid sedan nosade upp fler verk av samma herre, trots att de befann sig utanför den trygga boksfären.

Jag är ingen serieläsare av rang längre, när jag var yngre låg det travar av Marvels Universum, Spindel-Mannen, Läderlappen och X-en (ja, tidningarna hette faktiskt så då!) i mitt pojkrum. Men nu har jag hittat tillbaka och det tack vare Joe Hill, men också duktiga tecknaren Gabriel Rodriguez. Utöver sina romaner har Hill nämligen tillsammans med nyss nämnda Rodriguez skapat en grafisk roman (heter det väl nu för tiden?) kallad Locke & Key. Jag har än så länge läst de första tre volymerna och var fast redan efter de första sidorna.

Locke & Key handlar om familjen Locke som efter en tragisk händelse flyr hemmet, vardagen och all misär för att istället flytta in i det slottliknande huset Keyhouse i staden Lovecraft. Huset bär på många hemligheter men fram för allt på en mängd med mystiska nycklar. Rodriguez tecknarstil passar Hills berättande perfekt och det är fantasifullt, bisarrt och oförutsägbart. Locke & Key är en historia om hemligheter, mystik och levnadsöden. Om sorg och om en trasig familj som försöker att komma tillrätta med sina liv igen. Om att starta om på ny kula. Lika mycket om realism som magi.

Nu är jag som sagt inte speciellt bevandrad i seriernas värld längre (om jag ens var det förr) men jag har aldrig läst något liknande innan. Det fjärde albumet är beställt och jag väntar med spänning på att det ska dimpa ner i brevlådan. Samtidigt har jag återfått intresset för serier igen. Första volymen av Daniel Ahlgrens SH3, om ett superhjältegymnasium i Sverige (som jag upptäckte via finfina seriebloggen Shazam) och sci-fi-berättelsen Saga av Brian K. Vaughan (efter tips av Magnus Edlund) är båda beställda. Det finns så mycket mer där ute än jag kände till innan. Upptäckarlustan, och intresset för att finna nya spännande serier, har återigen väckts till liv.

Hört talas om Axe Cop ?

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=YHGfSBr2FrY]

Axe Cop är ett oerhört intressant fenomen, en nätserie skapad av bröderna Malachai Nicolle (fem år gammal när serien började) och Ethan Nicolle (29 år när serien startade). Den yngre brodern står för handlingen medan storebror tecknar. Det blir en spännande kontrast när vältecknad serie möter en ung pojkes fantasifulla värld. Allt kan hända (och det händer!). En femårings hjärna följer inte de regler och normer vi tror är ett måste i en berättelse. Här möter vi bebisar med enhörningshorn (Uni-Baby), en blockflöjtspelande sidekick (Flute Cop) och robotar och dinosaurier i överflöd (vad trodde du?!). Serien är givetvis fantastiskt underhållande.

axecop.com, seriens hemvist sedan 2010, kan man läsa och följa med på Axe Cops galna upptåg i serieform men själv föredrar jag Rugburns videoserie på Youtube. Spana in första avsnittet här ovan! Serien är dessutom uppköpt av amerikanska förlaget Dark Horse Comics och har precis börjat sändas som en egen tv-serie på Fox. Undrar om de två bröderna i sin vildaste fantasi ens kunde föreställa sig hur populär deras skapelse skulle bli?

Mer splatterskräck till folket

fjarilen-fran-tibetFör några veckor sedan spelade jag och Andreas Berg (@ettglasjuice) in ett avsnitt av vår podcast Farfarsparadoxen om svensk skräcklitteratur. I samband med inspelningen läste jag CJ Håkanssons skräckroman Fjärilen från Tibet, Eftersom jag inte var färdig med boken vid inspelningstillfället struntade jag i att nämna den eftersom helhetsbilden fortfarande var aningen luddig. Men så här i efterhand borde jag hyllat verket högljutt i podden. Snacka om slafsig splatterskräck när den är som bäst.

I CJ Håkanssons debutroman från 2007 går ingen säker. Lemmar flyger, huvuden exploderar och kroppar slits i stycken på de mest fantasifulla sätt. Det är så överdrivet makabert att jag, som gammal härdad splatterfantast, till och med ryggade tillbaka av allt äckel som beskrevs i boken. Jag är verkligen svag för den här typen av ultravåld och även om det går lite väl långt emellanåt så är det uppfriskande att läsa någonting som vågar ta ut svängarna rejält.

I vilket fall är just den här typen av böcker ovanliga. Böcker som äcklar, upprör och berör. Det finns alldeles för få av dem. Men Fjärilen av Tibet är inte bara hjärnsubstans, hinkvis med blod och ringlande tarmar. Karaktärsporträtteringen är både intressant och medryckande. Jag lider med varenda en av bokens huvudpersoner och får en klump i magen när de går sitt öde till mötes, en efter en. Håkanssons roman är inte bara splatterunderhållning, den är dessutom välskriven och engagerande. Det håller inte riktigt hela vägen till slutet och ett par av sidospåren känns aningen spretiga, men jag uppskattade den för sin orädda kompromisslöshet. Den är verkligen fräsch och oförutsägbar.

När jag lade ifrån mig boken ville jag bara ha mer. Har verkligen inte denne författare inte gett ut fler romaner sedan 2007? Jag har visserligen läst ett gäng noveller av Håkansson som återfinns i finfina antologi-serien från Eskapix (de har för övrigt rea på sina böcker nu så om du inte köpt tidigare, gör det!) men jag törstade efter mer av samma, längre och blodigare, romaner i Fjärilens stil helt enkelt.

Efter en kvälls googlande upptäckte jag att Håkansson för en tid sedan letade en förläggare för någonting han kallade ”Köttets undergång” (bara titeln vittnar om stordåd), men tyvärr ser verket numera ut att sväva i limbo. Förlaget Vertigo, som tidigare gett ut Fjärilen från Tibet, var inte intresserade av okänd anledning. Duktiga författaren Stewe Sundin har skrivit lite om utkastet till boken i ett blogginlägg från 2011. Så här skriver han; ”Boken kommer revolutionera svensk skräcklitteratur, om den bara släpps lös någon gång”. Visst blir man sugen?

Förhoppningsvis gör CJ comeback som romanförfattare någon gång i framtiden. Jag håller tummarna. Tills dess får jag och vi andra som älskar makabert lemlästande vända oss till Eskapix och denne författares korta noveller istället. Där får han dessutom fint sällskap av andra författartalanger med samma fascination för det blodiga och mörka. I romanform tänker jag fortsätta att leta substitut ett tag till.