Doctor Strange

doctor-strange-trailer-poster-comic-con

Doctor Strange är en av få Marvel-karaktärer jag inte har någon vidare koll på. Jag har stött på honom som hastigast i någon serietidning här och där, men jag har aldrig varit insatt i hans ursprung eller krafter. Det var en rätt skön känsla att sätta sig i biostolen med ytterst lite kunskap om karaktären.

Jag tog med mig nioåringen också och kände väl i ärlighetens namn att det var lite på gränsen att han borde fått se den. Filmen är från 11 år men i vuxens sällskap kan till och med sjuåringar se den. Jag kanske är petig men tyckte att den kändes aningen för mörk och vuxen för att den ska kännas lämplig för barn i den åldern. Nåväl, han tyckte den var jättebra i alla fall och jag är beredd att hålla med.

I sedvanlig Marvel-anda är det i första hand en klassisk popcornrulle. Letar du efter en tårdrypande handling med djup och finess ska du se åt ett annat håll. Doctor Strange är förvisso mer än explosioner och action. Men som sagt, den överraskar knappast på övriga plan. Benedict Cumberbatch är som väntat fenomenal som den arroganta magikern Stephen Strange, likaså Tilda Swanson som hemlighetsfull läromästare, och Mads Mikkelsen lämpar sig bra som skurk.

Som en introduktion till karaktären fungerar filmen perfekt. Handlingen om kirurgen som efter en olycka söker efter alternativa helningsmetoder är väl presenterad, även om allt går i ett hiskeligt tempo. Allt för snart är han fulländad magiker och kastar besvärjelser, frammanar magiska sköldar och slåss som ett kung fu-proffs.

Filmens största stjärna är annars de makalösa specialeffekterna. Här har Marvel verkligen överträffat sig själva. Tid och rum böjs på alla möjliga olika sätt, byggnader vänds och vrids ut och in, upp blir ner och här sparas det verkligen inte på krutet. Det är haktappande snyggt. Och snurrigt. Sonen uppgav att han fortfarande kände sig yr efter att han gick ut ur biosalongen och nej, vi såg den inte i ens i 3D. Det var länge sedan jag kände en sådan wow-känsla av cgi-effekter på film.

Enkelt sammanfattat. Inception möter Batman Begins möter Marvels putslustiga superhjälterullar. Låter det som ett lockande ihopkok? Då är Doctor Strange definitivt en film för dig.

Helgbinge: Luke Cage

netflix-luke-cage-trailer-01

Nu märks det att The Defenders närmar sig. MCU har aldrig varit så närvarande tidigare som i Luke Cage. Iron Man, Captain America och ”det stora gröna monstret” med flera namedroppas ständigt i serien och givetvis får också Daredevil och Jessica Jones en hel del vinkningar. Superkul fanservice för oss nördar!

Luke Cage är bra. Det är inte samma våta tonårsdröm som går i uppfyllelse som vissa delar av Daredevils andra säsong, men det här är ytterligare en stabil Marvel-produktion på Netflix. Mike Colter är riktigt bra som muskelberget Luke Cage, Simone Missicks som Misty Knight är också riktigt vass, likaså Mahershala Ali som maffiabossen Cottonmouth. Det är också kul att stadsdelen Harlem får så stort fokus. Serieskaparna lyckas verkligen väcka liv i området och förmedla en speciell atmosfär med det ovanligt jazziga soundtracket. En liten touch som får serien att kännas annorlunda och egen.

Sen är det såklart oundvikligt att jämföra med de andra två Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones. Även om jag gillar Luke Cage tycker jag att det här är den svagaste Marvel-adaptionen hittills. Men med mycket liten marginal ska tilläggas. Och återigen är det trist att ingen av de tre serierna får till finalavsnitten. De borde vara påkostade och storslagna, men de känns istället krystade och utdragna. I likhet med säsong två av Daredevil och säsong ett av Jessica Jones är den andra halvan sämre även i fallet med Luke Cage. Det blir en del upprepningar och jag tror att de hade tjänat på att förkorta säsongerna till runt 10 avsnitt i stället för dåvarande 13. Eller också är det helt enkelt det intensiva binge-tittandet som är boven.

Men det är också den lilla kritik jag egentligen har. Det är utöver några svaga avsnitt på slutet en fröjd att se en afroamerikansk gatuhjälte med superkrafter och luvtröja göra rent hus i Harlem. Här finns det inga trikåklädda stereotypiska vita stålmän så långt ögat når. Och det är just den grejen jag gillar med Marvels Netflix-serier. De skiljer sig rejält från det vi får se på bio. Här finns det plats för en annan typ av hjältar, det är mörkare och skitigare än vad MCU-rullarna vågar vara, och det spelar ingen roll om huvudrollen spelas av en färgad man eller av en kvinna. Precis som det alltid borde vara, oavsett format.

The Flash – säsongsfinalen

Flash-header

Det har hunnit gå en vecka sedan den rafflande säsongsfinalen och det är dags för en utvärdering. Jag har under upprepade gånger hävdat att The Flash varit en skön kontrast till Arrow, där sistnämnda försökt sig på en mörkare ton, medan The Flash lockat med en lättsammare känsla. Det är delvis sant men samtidigt har serien spätt på med mer mörka inslag allt eftersom säsongen pågått. Allt är inte bara feel good-underhållning, här finns en del djup också, med karaktärer som tvingas till svåra val som visar sig få omvälvande konsekvenser.

Nu följer ett gäng spoilers, läs vidare på egen risk.

Fortsätt läsa ”The Flash – säsongsfinalen”

The Flash är snabb även utan trikå

The-Flash-CW-fall-2014-Grant-Gustin

Efter den populära superhjälteserien Arrow drar kabelkanalen The CW igång ytterligare en serie om en trikåklädd brottsbekämpare. The Flash är äntligen här. Fast i ärlighetens är det där med trikå en sanning med modifikation. Dräkterna är materialmässigt mer moderna än så vad gäller båda våra hjältar. Hur som helst. Det här är förbaskat underhållande.

Piloten av The Flash är en händelserik berg-och-dal-bana och skaparna lyckas klämma in en tillfredsställande origin-story, introducera en häftig skurk och bygga upp en intressant ramberättelse. Det må vara aningen snabbt avverkat och hafsigt på sina håll men jag älskade det ändå. Ja, helt ärligt. Jag älskade skiten. Men visst är det töntigt och tramsigt? Utan tvekan.

The Flash är vid en ofrånkomlig jämförelse inte alls lika mörk som Olivers Arrow och Barry är en mer sympatisk karaktär, utan mörka agendor. Sedan känns The Flash mycket mer som en superhjälte. Här sparas det inte på krutet vad gäller specialeffekter. The Flash ”snabbspringarförmåga” återges ständigt och superskurken i avsnittet får också visa upp sin superkraft vid flertalet tillfällen. Det ser för det mesta riktigt bra ut.

Nu ska man inte ropa hej än men jag tycker piloten var överraskande underhållande. Det finns massvis att bygga vidare på och om inte allt ekonomiskt krut lagts på det första avsnittet så kan vi vänta oss en ovanligt påkostad och sevärd superhjälteserie för en gångs skull. Jag gillar Arrow men det här kändes mer klassiskt, nästan matinélikt, superhjälteaktigt. Har vi ens fått chansen tidigare att se något sådant här i tv-form? Jag undrar det.

Trikålös eller inte, efter detta första avsnitt kommer jag hädanefter sitta bänkad när det vankas nya avsnitt. Piloten var lika urbota fånig som makalöst roande. Om du som jag inte räknar med ett dramaturgiskt mästerverk och nöjer dig med kul och bekymmerslöst superhjälteskoj, då fungerar det här alldeles ypperligt. För övrigt! Med lite trix och fix kan du spana in piloten på The CW:s hemsida för serien redan nu. Trailer hittar du nedan.

https://www.youtube.com/watch?v=BhVO651V5t4