Gästblogg: Christin Ljungqvist om begreppet gaspunk


Författare Christin Ljungqvist, foto: Ola Kjelbye.

Som den norska författaren Siri Pettersen framhärdar: fantasy ska redde verden. Och jag instämmer. Fantasin ska rädda världen. Det räcker inte med det vi redan vet, vi behöver vad vi inte vet. Vi behöver se längre, och till det krävs stor fantasi.

Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern, släpps 22 mars 2017 och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Den är i en genre jag successivt närmat mig, en genre som också blivit min räddning. Kanske för att steampunk, eller ångpunk, inte bara är en genre, utan något som närmast liknar en rörelse.

Steampunk kan vara böcker (flest på engelska, men exempelvis Kleptomania av Kristna Hård), filmer (Hugo Cabret, de senaste Sherlock Holmes), festivaler (jag var på den i Lincolnshire, England, 2014, fantastisk), baler, föreningar, cosplay, workshops (där du kan snickra dina egna goggles, eller färdglasögon som jag kallar dem), inredningslinjer, temabarer/restauranger (Steampunk Bar här i Göteborg), kläder, attiraljer. För den oinvigde kan man föreställa sig viktoriansk estetik, luftskepp, färdglasögon, stora maskiner med synliga kugghjul, smog och skit, och man får en ganska korrekt bild. Men som ni förstår finns en hel massa mer bakom begreppet.

Jag har blivit mer och mer fascinerad av steampunk. Bryter jag ner min fascination till dess beståndsdelar handlar det konstigt nog om hållbarhet – att återanvända. Att ta något, bygga om det och vips! Har man en förlängningsbar arm, eller något som flyger. Ungefär som Fabror Frej. Fast med färdglasögon, och kanske ett större användningsområde i åtanke. Det handlar också om en svunnen tid jag kan sakna, gammal teknik, gammalt mode, folkvett, höviskhet – ett arbetande folk, lite segare än vi som lever idag, som lagar saker när de går sönder istället för att slänga dem, som vet hur man manglar lakan, som vet hur man får saker att gro.

Medan jag skrev på det som från början var ett försök till att döva min egen framtidsångest, och som nu blivit Vita Tigern, insåg jag att steampunk inte var min genre trots allt. Istället för viktoriansk estetik väljer jag 40- och 50-talets victoryrolls, vippiga kjolar och plommonstop. Istället för smog och skit väljer jag ren luft, vild natur, gamla städer i ruiner och halvt sjunkna bilvrak. Istället för ånga består taken i Vita Tigern av högteknologiska solceller som omvandlar vatten till vätgas. Gas, alltså. Gaspunk. Samma mall, andra inslag.

Jag vet att jag tar genren och gör lite som jag vill med den. Det är väl också tjusningen med fantasin, att tillåtas frihet, att få tänka långt. Senast jag skrev fantastik var jag nitton år. Vi ska inte räkna efter hur längesen det var. Låt oss bara glädjas tillsammans över att min självterapi snart finns till försäljning och att du, om du också känner framtidsångest och undrar vart vi är på väg, kan läsa den och också finna framtidstro. Det är nämligen dit vi är på väg, i rasande fart, rakt in i mellangärdet på gaspunkens era.

Om gästbloggare Christin Ljungqvist:
Debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta. Boken följdes av Fågelbarn 2013 och Rävsång 2014 , samtliga utgivna på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget.

Christin jobbar på webbyrå som administratör/copywriter, för tillfället mammaledig med Rut, och bor med min familj i Majorna, Göteborg.

Hemsida
Facebook
Instagram
Gilla Böcker/Lilla Piratförlaget
Förhandsboka Vita tigern på Adlibris eller Bokus

Urmakarens värld

Omslag_urmakarenLove Kölle har sedan debuten med Galtmannen gått sin egen väg och skaffat sig en helt egen röst som författare. I en strävan efter att återuppliva pulpiga kioskromaner från svunna tider förvandlas istället hans texter till något egensinnigt och udda – en helt egen författarstil.

Konceptuellt är Urmakarens värld en vidareutveckling av Rymdvoodoo vid Apacheravinen!, Kölles förra bok. Men medan Rymdvoodoo var ett underhållande virrvarr av idéer, skisser och lösryckt prosa så är Urmakaren mer sansad i sin uppbyggnad. Novellsamlingen är förvisso stundtals bisarr och skruvad men världen och berättelserna som utspelar sig däri är genomtänkta och snillrikt utformade. Det känns mer strukturerat och eftertänksamt.

Huvudpersonen i boken är staden Oltova som är belägen i det som kallas det borgoviska imperiet, där utspelar sig merparten av alla noveller. Det fiktiva universumet Kölle byggt upp beskriver han själv som:

”… ett ganska typiskt high fantasy-rike som relativt nyligen genomgått en omfattande industrialisering, vilket innebär att magin dröjt kvar och korsbefruktats med den ångdrivna tekniken på alla möjliga och omöjliga sätt.”

Det osar därför av steampunk om världsbygget och det vimlar av ångdrivna manicker bakom varje krön i Oltova. Jag gillar verkligen upplägget med att en värld får verka som utgångspunkt för en novellsamling som i det här fallet. Världen agerar ramverk och håller ihop bokens korta texter. Jag känner mig snabbt hemtam trots att novellerna beskriver helt olika skeenden och situationer, världen som röd tråd gör sig ständigt påmind, oavsett om det rör sig om tankeätande hjärnspindlar, en vild jakt på monstruösa skuggvarelser eller gränsöverskridande vetenskapliga upptäckter.

Urmakarens värld är ett sällsynt hantverk och en ny fjäder i hatten för en författare som ständigt återuppfinner sig själv och sitt berättande. Det här är hans bästa verk hittills.

Titel: Urmakarens värld
Författare: Love Kölle
Genre: Steampunk, science fiction, novellsamling
Utgiven av: Sigill förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Sigill förlag, Adlibris och Bokus