Det jävla djuret av Mårten Dahlrot

31 maj, 202131 maj, 2021 AndreasLäsning

Det här är berättelsen om Sander och Mia. En berättelse fylld av kärlek och svek, ömhet och våld. Och det är berättelsen om kaninen som Sander hittar. Om en kanin som inte är som andra kaniner. Som tycker om sådant som andra kaniner inte tycker om och kräver sådant som inga andra kaniner kräver. Sander ger den namnet Påsen och i gengäld vänder den hans tillvaro upp och ner. Går det att älska världens fulaste djur? Måste man inte älska världens fulaste djur?

Snacka om skruvad berättelse. Och som jag älskar det.

Sander är en huvudperson lätt att tycka om och relatera till. En i vissa ögon smått misslyckad person som packar upp varor på Ica under dagen och glor på tv-serier med flickvännen Mia på kvällarna utan större ambitioner i livet än så. Men det enkla livet blir mer komplicerat när Sander tar med sig den övergivna kaninen Påsen hem. Det ska snart visa sig att det underliga djuret inte beter sig som andra kaniner. Dessutom är den hiskeligt ful.

Det här är så långt från subtil och krypande skräck som det går att komma. Dahlrot överöser läsaren med detaljerat äckel i sin beskrivning av hur ohyggligt ful kaninen Påsen i själva verket är. Denna styggelse som ändå framstår som älskvärd på något svårdefinierat sätt.

Det jävla djuret är skitkul. Den är humoristisk och surrealistisk med ett underbart avväpnande språk. Ofiltrerat, grovhugget och rappt. Motsatsen till finkultur. Det blir aldrig läskigt men åtminstone en aning äckligt när Påsens uppenbarelse beskrivs.

Jag blir alltid glad när en bok lyckas överraska mig som läsare. Det jävla djuret är en sådan bok. Inget överdrivet finlir med vackra meningsuppbyggnader och intrikata personporträtt utan bara jävligt rolig och trivsam läsning om en missbildad monsterkanin.

Titel: Det jävla djuret
Författare: Mårten Dahlrot
Genre: Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2021

Elektrisk pulp av Johan Wanloo

22 oktober, 202022 oktober, 2020 AndreasLäsning

Längtar du som jag efter mer skön pulpig kiosklitteratur med laserstrålar, robotar, mutanter och blodiga köttslamsor? Idiotisk fråga, självklart gör du det! Johan Wanloos ljudboksserie ”elektrisk pulp” besvarar alla dina böner.

De senaste dagarna har jag ägnat mig åt att sträcklyssna på Black metal yeti och Fitnesstjejer möter människoätande robotar och satan vad kul jag haft. Det här är bästa sortens skräpig b-filmsbok rakt in i örat. Wanloo leker med alla klassiska klichéer och inslag från forna tiders mest usla science fiction, action och skräckverk. Det är överdrivet, urbota korkat och underbart underhållande.

Inläsningen av författaren själv passar perfekt då Johan skiter i att göra omtagningar när det förekommer stakningar och felsägningar. I andra fall skulle det varit störande men här passar det snarare perfekt och matchar innehållet som lika rebelliskt frångår allt vad god smak heter.

Elektrisk pulp-serien hittar du på Storytel och erbjuder drygt tre timmars fantastiskt nöjsamt örongodis.

De kallar oss zombier

3 april, 20183 april, 2018 AndreasLäsning

”Mina slavar, tänkte hon, och sedan: nej. Mina husdjur. Min köttboskap, lydigt på väg till sin fålla, medvetna om att de fruktar något eller någon, men inte om att jag är dödsängeln som tvingar delar av dem att färdas genom mina egna tarmar … Hon tänkte: jag ska äta era hjärnor. Hon tänkte: döden är mer levande än livet.”

– – –

KG Johansson är onekligen en av landets produktivaste fantastikförfattare. Karln spottar ur sig böcker och ger ut dem på nästan lika många olika förlag. Det är svårt att hålla koll på vart de landar och inom vilken genre. Som skräckentusiast försöker jag åtminstone plocka upp de mer läbbiga släppen. Senaste bokreleasen står det lilla Skövdeförlaget Pulpfic för och i vanlig ordning levererar KG Johansson en riktigt läsvärd historia.

De kallar oss zombier är en fräsch tolkning på zombieapokalypsen med Umeå som skådeplats och Kattis, med ett jobb inom Miljöpartiet, i huvudrollen. Det är just på Kattis som fokuset ligger och det är en närgången skildring av hur smittan påverkar hennes vardag. Till en början lever hon ett dubbelliv, ett som odöd mördarmaskin och det andra som ordinär kontorsråtta på Miljöpartiet. Sakta men säkert eskalerar zombiesmittan när Kattis nattaktiviteter genererar fler blodtörstiga bundsförvanter. Med hennes förvandling följer också en nytänd aptit på sex, en minst sagt ovanligt våldsam sådan.

KG Johanssons zombier är kanske inte helt regelrätta och utan att avslöja allt för mycket är de inte av den typen som vanligtvis kan ses på film, tv eller i böcker. Kattis och hennes likasinnade är kåta sexgalningar med ett beteende som snarare liknar ett rovdjurs och inte de traditionella hasande, trögtänkta varianterna som vanligtvis är mest förekommande inom populärkulturen.

De kallar oss zombier är en absurd, komisk och makaber historia. En erotisk splatterfest helt i min smak. En fin balansgång mellan äckel, snusk och substans. Tematiskt känns mycket igen men boken rymmer tillräckligt många udda inslag för att den ska kännas intressant och annorlunda. KG Johansson är för mig inte bara en av landets mest produktiva författare utan också en av de bästa med osedvanligt hög lägstanivå. Han skriver vackert och välformulerat men med ett enkelt lättläst språk. En författare som alltid är en fröjd att läsa.

Titel: De kallar oss zombier
Författare: KG Johansson
Genre: Skräck, erotik
Utgiven av: Pulpfic förlag
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Pulpfic förlag

Ingrid

23 mars, 201716 oktober, 2017 AndreasLäsning

Inte sedan debuten Galtmannen har Love Kölle gett ut en regelrätt roman. Men efter två novellsamlingar i bagaget i form av Rymdvoodoo vid Apacheravinen och Urmakarens värld är det dags igen.

Församlingsassistenten Ingrid Eskilsson är inte personen hon utger sig för att vara. På dagarna spelar hon rollen som en snäll liten tant med bred östgötsk dialekt, anställd på Svenska kyrkan i Linköping, men på nätterna utövar hon svart magi för att kommunicera med de döda. När Ingrid lyckas återuppväcka mästernekromantikern Magnus Benedictus Petri, är målet att tillsammans med den gamle biskopen knäcka odödlighetens gåta. Men den medeltida magikern har helt andra agendor och snart blir det en kamp på liv och död dem emellan.

Ingrid är en vrickad historia i samma anda som 80-talets skräckkomedier, en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Här finns influenser från exempelvis Evil Dead och Re-Animator men också Clive Barkers Hellraiser. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har läst ett svenskt verk som både innehåller humor och splatter tidigare. På så sätt är Ingrid unik och ett mer än välkommet inslag i den svenska utgivningen. Här tar Kölle äntligen ut svängarna rejält i en längre berättelse, något som han bara visat prov på i sina skruvade noveller tidigare. Författaren har dessutom lyckats med konststycket att inte låta det bli för flamsigt utan balanserar berättelsen bra med en lagom mängd humor- och gore-inslag.

Min enda invändning är att historien är i kortaste laget. Jag hinner aldrig lära känna Ingrid på djupet och berättelsen hade gärna fått några sidor till att breda ut sig på för att få mig mer involverad och engagerad. Samtidigt är det i likhet med sina inspirationskällor inte där fokuset ligger. Det här är en historia som ska underhålla och överraska med sina galna upptåg, och Kölle visar verkligen prov på lekfullhet och kreativitet i sitt berättande.

Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller. Som ett stort fan av humoristisk splatterskräck suktar jag redan efter mer av samma skola.

Titel: Ingrid
Författare: Love Kölle
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Halloween-special: Skräddarsydd blågul skräck

4 november, 20168 november, 2016 AndreasLäsning

bocker

Stephen King i all ära men visste du att det vimlar av duktiga skräckförfattare även i Sverige? Klart du gör, du har väl tittat in här på bloggen förut?! Alla bloggar med lite trendkänsla skriver om skräck just nu och självklart hakar jag också på det tacksamma Halloween-temat. Jag verkar vara sen till festen och har förmodligen blandat ihop det hela med alla helgons afton men skit samma! Här är ett gäng blågula skräddarsydda tips för skräckfantasten.

monster

fyra-minuter Fyra minuter

Att läsa Fyra minuter var som att resa tillbaka i tiden. Till en tid där mitt femtonåriga jag frossade i den här typen av skräck. När traven av VHS-rysare växte i pojkrummet, samtidigt som favoritförfattarna hette Stephen King och Dean Koontz. Så tack Johan Ring, inte bara för en finfin skräckupplevelse, utan också för den nostalgiska återblicken. För en lika fin som hemsk stund tillsammans.

Parasitus

Det här är bra, väldigt bra till och med. Christian Johansson är riktigt vass på att ta fram älskvärda karaktärer och få mig att känna för dem alla. Men han är lika bra på att skriva läskig skräck. Det mörker som omger de sista sidorna i boken är omvälvande läsning. Skrämmande och gripande.

varulvar

omslagsbild-hamh Vargsläkte

Jensen lyckas balansera blandningen av spöken, varulvar, helare och allt vad det är på ett fantastiskt vis. Småstadskänslan är hela tiden påtaglig och det sakta nystandet i vad som egentligen är i görningen är väl beskriven.

Han åt mitt hjärta

Om varulvar i Malmö. En kort men intensiv och välskriven skräckis. Rymmer både homoerotik och mord på främlingsfientliga politiker.

Där ute i mörkret

Välskrivet, engagerande och spännande. Här återfinns många intensiva passager och jag gillar den för sitt actionfyllda upplägg. Det är aldrig speciellt läskigt men det finns gott om blod och gore.

folktro

vattnet_drar Dränkt

Dränkt är en fängslande bok, svår att lägga ifrån sig, med stänk av nordisk folktro som grädde på moset. Stundtals är den riktigt ruggig och författaren har implementerat de övernaturliga inslagen på ett träffsäkert sätt.

Vattnet drar

Vattnet drar är en erotiskt laddad ungdomsfantasy med skräckinslag. Det förekommer en hel del sex, men också rysligare delar.

Vätten

Jag älskar när terrorn nästlar sig in i vardagen och när fönstret till det okända står på glänt. Vätten fångar allt det där och Strömberg behärskar att blanda vardag med skräck på ett exemplariskt vis. Det är en ruggig historia och stämningen ligger tät och olycksbådande över sidorna.

vampyrer

1007 1007

Författaren lyckas skildra smärtan och Antons splittrade psyke på ett medryckande vis. Jag är imponerad och hänförd. 1007 är en formidabel uppföljning på Vackra kyrkor jag besökt och en vampyrroman inte lik någon annan.

Låt den rätte komma in

Behöver den här ens en beskrivning? John Ajvide Lindqvists succédebut om vampyrer i Blackeberg. En lika fin och gripande berättelse om uppväxt som det är en spännande skräckis.

Färjan

Upplägget med helvetet som bryter loss under en Finlandskryssning är en perfekt utgångspunkt för en skräckroman. Lyckligtvis infrias potentialen. Det är blodigt, klaustrofobiskt och stundtals riktigt läskigt. Precis som jag vill ha det.

spoken

Människohamn

Förmodligen min favorit med John Ajvide Lindqvist. Skräcken drabbar skärgårdsidyllen. Fantastiska karaktärsporträtt, tragisk, fascinerande och läbbig.

cooltext213208357690216

kgj-biotika Biotika

Biotika är en undergångssaga fylld med ångest och mörker. Intensiv och spännande. Stundtals snuskig och oftast äcklig. KG Johansson målar upp en ohygglig mardrömsvision av ett framtida Sverige och han gör det på ett förträffligt sätt.

Fjärilen från Tibet

I CJ Håkanssons debutroman från 2007 går ingen säker. Lemmar flyger, huvuden exploderar och kroppar slits i stycken på de mest fantasifulla sätt. Det är så överdrivet makabert att jag, som gammal härdad splatterfantast, till och med ryggade tillbaka av allt äckel som beskrevs i boken. Jag är verkligen svag för den här typen av ultravåld och även om det går lite väl långt emellanåt så är det uppfriskande att läsa någonting som vågar ta ut svängarna rejält.

Bestmannen

Bestmannen lyckas precis med det boken avser att göra – att underhålla och att äckla. På de här punkterna är det här ett litet obskyrt mästerverk för en tentakelfantast som undertecknad.

zombier

Hanteringen av odöda

En långsam zombiehistoria. Visar framför allt hur samhället reagerar på att de döda reser sig ur gravarna. Inte speciellt läskig men en smart och en annorlunda skildring av fenomenet levande döda.

Tjärven

JLA igen. Här med en klart mer intensiv zombieskräckis. En actionfylld och slafsig kortroman om ett gäng före detta skolkamrater som festar loss på en skärgårdsö med ett gäng blodtörstiga zombier som sällskap.

Bestmannen

15 september, 20167 september, 2016 AndreasLäsning

bestmannen-fram_250 Wow. Det här var efterlängtat. En typ av bok som jag efterlyst länge. Splattrigt underhållningsvåld, fylld med tentakler. Som skräddarsydd för mig och den här bloggen.

Ett bröllop äger rum på en ö. Samtidigt som brudparet ska vigas förvandlas tillställningens bestman till ett ohyggligt tentakelmonster.

Det är pang på rödbetan från första sidan. Blodet skvätter och bröllopets gäster lemlästas av den monstruösa varelsen en efter en. Widegren sparar inte på krutet. Det här är ingen krypande skräck som beskrivs. Inget lämnas åt fantasin. Den styggelse som är det förvandlade monstret beskrivs i minsta detalj, likaså dess fruktansvärda handlingar.

Det här är den andra delen i förlaget Oddbooks bokserie Ond bråd död som är en medveten hyllning till den gamla Kalla kårar-serien både sett till omslag och innehåll. Förlaget verkar numera nedlagt och det är beklagligt. Böcker av den här sorten förtjänar ett forum i Sverige.

Bestmannen är nämligen kiosklitteratur av bästa sort. Jag vet att epitetet ”kiosklitteratur” ofta sammankopplas med någonting negativt. Ytligt snask utan substans eller djup, är vanliga fördomar om den här sortens böcker. I fallet med Bestmannen bjuds det åtminstone på rikliga mängder med hjärnsubstans. Jag tycker det räcker gott så.

Samtidigt är boken bra skriven och håller ett vansinnigt högt tempo från början till slut. Karaktärerna och handlingen kanske inte lämnar några större avtryck men mängden blod och vidrigheter gör det definitivt. Bestmannen lyckas precis med det boken avser att göra – att underhålla och att äckla. På de här punkterna är det här ett litet obskyrt mästerverk för en tentakelfantast som undertecknad.

Jag har en känsla av att Markus Widegrens Bestmannen kommer stanna kvar i mitt medvetande länge. Den må vara så långt ifrån ”god smak” som man överhuvudtaget kan komma, och det bör man såklart ge blanka fan i.

Titel: Bestmannen
Författare: Markus Widegren
Genre: Splattrig tentakelskräck
Utgiven av: Oddbooks
Utgivningsår: 2011
Inköpsställen: ??? (jag köpte mitt ex av författaren själv)

Hårdrockssplatter

4 februari, 20164 februari, 2016 AndreasSett

deathgasm-poster-featured

Jag har verkligen sett fram emot en ny köttig splatterkomedi och Deathgasm såg på förhand ut som en vinnare. Tyvärr visade det sig inte vara den fullträff jag hoppats på. Visst, den sparar inte på krutet vad gäller gore och slafs men den känns alldeles för korkad. Om det ens går att säga om en skräckkomedi. Den är helt enkelt lite väl enfaldig och förutsägbar i sitt upplägg.

Dessutom hade manuset behövt en vända till och efter en bra inledning tappar den i intensitet i klippningen. Det är som att redigeringsteamet byttes ut efter den första halvtimmen. Vissa scener dröjer kvar för länge och det hela kunde vara mycket tajtare.

Men det finns ljusglimtar som den skruvade dildofajten, den supertöntiga musikvideon och flera av de nördiga hårdrocksreferenserna. Det finns hjärta bakom produktionen och det är på det stora hela en rätt skön b-film med mycket blod och humor. Den är sevärd men det där lilla extra saknas.

Turbo Kid

2 september, 20153 september, 2015 AndreasSett

Turbo-Kid

Jag hade stora förväntningar på Turbo Kid. Förväntningar jag redan på förhand visste var orättvisa och orimliga. Turbo Kid är trots allt en lågbudgetfilm som spelats in för en spottstyver. Men wow. Jag hade extremt roligt när jag såg filmen. Det verkligen skiner igenom hur mycket passion och engagemang som ligger bakom. Den har hjärta och charm i överflöd. Doppat i några liter smält ost. Och för att inte tala om blod.

För Turbo Kid är en 80-talspastisch med allt vad det innebär. Ostiga oneliners, galna mängder gore, och den flörtar rejält med Mad Max, men blandar också in tv-spelsestetik i mixen. Jag får ganska stora Mega Man-vibbar av huvudpersonen som spelas av, för mig helt okända, Munro Chambers. Han gör ett skapligt jobb men starkaste lysande stjärnan är utan tvekan Laurence Leoboeuf som är galet energisk i rollen som ”Apple”, hon har en magnetisk utstrålning. Största namnet på rollistan är Michael Ironside som rattar klassisk enögd superskurk. Han agerar i vanlig ordning med pondus och gör det riktigt bra.

Men det är inte en perfekt filmskapelse, det finns små skavanker här och där men inget som förtar helhetsupplevelsen. Det har såklart att göra med att det inte är ett filmprojekt med en massiv budget. Vissa scener känns lite ofärdiga och även om jag älskar den syntiga retromusiken tar den över lite väl mycket emellanåt.

På Twitter skrev jag så här efter att ha sett filmen: ”Turbo Kid var ett kärleksbrev till min uppväxt. Mad Max på BMX och splatter. Fet tumme upp.”

Jag tycker det sammanfattar Turbo Kid rätt bra. Det är en nostalgisk fullträff och en film gjord med stora mängder kärlek. Den är fånig och överdriven, men alltid med glimten i ögat. En hyllning till allt jag älskar med 80-talet och ett finfint hantverk.