Ingrid

Inte sedan debuten Galtmannen har Love Kölle gett ut en regelrätt roman. Men efter två novellsamlingar i bagaget i form av Rymdvoodoo vid Apacheravinen och Urmakarens värld är det dags igen.

Församlingsassistenten Ingrid Eskilsson är inte personen hon utgör sig för att vara. På dagarna spelar hon rollen som en snäll liten tant med bred östgötsk dialekt, anställd på Svenska kyrkan i Linköping, men på nätterna utövar hon svart magi för att kommunicera med de döda. När Ingrid lyckas återuppväcka mästernekromantikern Magnus Benedictus Petri, är målet att tillsammans med den gamle biskopen knäcka odödlighetens gåta. Men den medeltida magikern har helt andra agendor och snart blir det en kamp på liv och död dem emellan.

Ingrid är en vrickad historia i samma anda som 80-talets skräckkomedier, en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Här finns influenser från exempelvis Evil Dead och Re-Animator men också Clive Barkers Hellraiser. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har läst ett svenskt verk som både innehåller humor och splatter tidigare. På så sätt är Ingrid unik och ett mer än välkommet inslag i den svenska utgivningen. Här tar Kölle äntligen ut svängarna rejält i en längre berättelse, något som han bara visat prov på i sina skruvade noveller tidigare. Författaren har dessutom lyckats med konststycket att inte låta det bli för flamsigt utan balanserar berättelsen bra med en lagom mängd humor- och gore-inslag.

Min enda invändning är att historien är i kortaste laget. Jag hinner aldrig lära känna Ingrid på djupet och berättelsen hade gärna fått några sidor till att breda ut sig på för att få mig mer involverad och engagerad. Samtidigt är det i likhet med sina inspirationskällor inte där fokuset ligger. Det här är en historia som ska underhålla och överraska med sina galna upptåg, och Kölle visar verkligen prov på lekfullhet och kreativitet i sitt berättande.

Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller. Som ett stort fan av humoristisk splatterskräck suktar jag redan efter mer av samma skola.

Titel: Ingrid
Författare: Love Kölle
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Intervju: ”Det är väldigt lite Twilight eller Låt den rätte komma in”


Foto: Gottick.com

Anders Fager slog igenom med dunder och brak med novellsamlingen Svenska kulter och har sedan dess etablerat sig som en av landets mest pålitliga skräckförfattare. I mitt tycke är han också en av de mest intressanta. Och bästa. Fager är framförallt känd för att ha skapat en egen, Lovecraft-influerad mytologi, som utspelar sig mot en hemtam svensk kuliss.

Hans universum har breddats och utökats med flertalet noveller, men också med romaner i form av Jag såg henne idag i receptionen och En man av stil och smak. Han har också hunnit med en läbbig barnbok, en serieroman tillsammans med Daniel Thollin och en postapokalyptisk novellsamling. 2017 kommer bli rena smörgåsbordet för alla som gillar Anders Fagers verk då det vankas massa läsgodis under året.


Med några få undantag har du tills nu låtit dina historier utspela sig i universumet du skapade i och med Svenska kulter. Personligen är jag extremt förtjust i mytologin du skapat men kan det ibland kännas som det begränsar dig i ditt skrivande?

Klart att Kulternas värld är begränsande så till vida att det inte går att göra vad som helst i den. Främst tematiskt, men även tekniskt. En historia skriven i samma yviga och otroligt associativa stil som For the love of goddess (kommer i vår med Fria Ligan som utgivare) är svår att ställa bredvid något nästan sakralt som Pigornas tappa.

Sen kommer det punkt när det givetvis är kul att göra något annat. Hjärnan vill ha omväxling. Det roligaste och mest rock’n smock jag gjort på länge var att skriva korta texter direkt på engelska för Mutant Chronicles. Mot slutet publicerade de ut mina texter dagen efter att jag skickade in dem. Med vårtor och allt.

Ärligt nu. Var det tanken att Svenska kulter skulle vara en fond för en mer utbredd mytologi redan från början eller föddes idén i samband med att du skrev fortsättningen?

Jag har faktiskt frågat Neil Gaiman samma sak. ”Inte var allt det där meningen från början?” Han gled på svaret. Svaret i mitt fall att tack vare Sandman så tillät jag mig att tänka de banorna från första sidan av Kulterna. Sandman är i början fantastiskt ambitiös utan att någonsin bli pretentiös.

Temporärt omslag
På tal om kulter-universumet, For the love of goddess verkar vara nästa del som utspelar sig i den världen. Vad kan vi förvänta oss av den boken?

For the love of goddess är inte en del av Svenska kulter, utan en utväxt på rollspelet KULTs väldigt groteska världsbygge. Det är väldigt mycket gotiskt och stora gester och köttkrokar och svart läder och Clive Barker. Jag känner att jag har lärt mig att plagiera honom nu. Och det är egentligen inte så svårt, men precis som med Gaiman så måste man ta i från början och verkligen tro på det man gör.

Historien handlar om två äldre kvinnor, varav den ena är en slags gudinna, och deras kamp om en väldigt vacker ung man. Precis som med Kaknäs sista band så krävs absolut ingen förkunskap om något spel. Det är bara att hoppa i den djupa ändan av bassängen och låta sig svepas med.

Okej, bra att veta. När vi ändå har rollspel på tapeten, du har varit involverad i flertalet rollspel sedan åttiotalet. Vad är det som fortfarande lockar med att skriva för den plattformen?

Det är oftast små situationer man beskriver. Det är liksom behändigt. Och man kan gräva ner sig i att beskriva en miljö och enstaka karaktärer istället för långa händelseförlopp. Och jag som skriver bra dialog får inte skriva dialog. Att skriva till Varselklotet är extra roligt för att jag faktiskt kan skriva om min barndoms sjuttiotal utan att vara vare sig nostalgisk (som jag tycker är trist) eller skriva memoarer (ännu tristare – min fru har order att döda mig den dag jag får för mig att skriva memoarer).

Historien till Varselkotet kommer hur som helst att heta ”Tokna och Galna” och vara både rolig och ganska sorglig. Och bland annat avhandla den på sin tid fruktade ”Sätramumien”.

Du nämner Clive Barker och Neil Gaiman som uppenbart är några av dina inspirationskällor. Men du sammankopplas oftare med H.P. Lovecraft på grund av ditt världsbygge som till viss del påminner om den gamla skräckgubbens dito. Är det överhuvudtaget en lämplig jämförelse?

Eftersom jag är en de få i världen som gör något konstruktivt med Lovecrafts mytologi så får jag väl finna mig i att kopplas ihop med honom. Och en miljard tentakelskämt. Det alla däremot inte begriper är att för att göra något konstruktivt och nydanande med Lovecrafts mytologi så måste man sluta tro att Lovecraft som författare är något att ens snegla på som inspiration. Det är där Clive Barker och Neil Gaiman och en massa andra inspirationskällor blir viktiga. För att de är författare. De kan verkligen skriva.

Jag blev väldigt förtjust i dina små Mutant-berättelser i Kaknäs sista band och postapokalyptiska historier verkar hett numera. Finns det planer på att skriva ett längre ”efter katastrofen-verk” i framtiden?

Tycker väldigt mycket om flera historier och figurer i Kaknäs. Hammarkullens hjälte skulle vara en av mina Fager-favoriter om jag inte var Fager. Jag skulle gärna skriva mer i den miljön. Om jag hann. Det är av någon anledningen väldigt lättarbetad setting. Sen är väl den andra frågan vad ett ”längre verk” ska handla om. Då blir det någon mer central konflikt eller ett större hot som ska avhandlas. Frågan är vad det gör med perspektivet och det lite mysigt serietidningsaktiga.

Evas första vecka som död ges ut som ljudbok via Storytel i maj. Varför blev det en ljudbok? Jag vill minnas att du spelade in ett eget litet ljudprov med atmosfärljud i bakgrunden för ett tag sedan. Kommer Evas första vecka som död ta fasta på denna idé?

Det blev en ljudbok för att Storytel ville ha en ljudbok och gillade mitt otroligt spontana förslag ”medelålders innerstadsmedelklasskvinna blir vampyr”. Sitter med näst sista redigeringen just nu. Det är mycket blod och kroppsliga förändringar, och stora delar av historien utspelar sig i swingerkulturen. Det är väldigt lite Twilight eller Låt den rätte komma in.

Evas första vecka som död kommer att läsas in av en kvinnlig uppläsare, det är inte bestämt vilken än, och det kommer verkligen att bli jättespännande att höra mina ord med en kvinnas röst. Det finns en metanivå där som jag inte riktigt fått huvudet runt. Däremot så blir det en konventionell ljudbok, utan ambienser eller mer inslag av radioteater. Som jag uppfattar det så är juryn fortfarande ute vad gäller vad som är den bästa nivån av ”dramatisering”. Skulle själv gärna skriva något mer dramatiskt. En fejkad P3-dokumentär eller så.

Skriv om sånt du känner till, är ofta tipset aspirerande författare verkar få och ändå har du inte applicerat dina erfarenheter som yrkesofficer i dina berättelser hittills? Vadan detta?

Skulle aldrig komma på tanken att skriva MÖPiga Clancy/Guillou-historier. Helvete vad tråkigt. Har skrivit en novell – När döden kom till Bodskär – som utspelar sig i de tidiga åttatalets ubåtskränkningar. Det var segt nog.

Skulle snarare påstå att ”skriv om vad som helst utom dig själv och det du kan” är ett bättre råd till aspirerande författare.

Så det är inte just detta du har anammat i kommande Wunderland?

Jag är infanterist. Wunderland handlar om det rymdskepp som kraschade i öster Svalbard 1942-07-03, mitt mellan en grupp tyska ubåtar och en annalkande allierad konvoj. Jag kan inget ”på riktigt” om vare sig flyg eller flotta. Jag kommer snarare att behöva research mer än någonsin.

Den svenska skräckutgivningen har verkligen fått upp flåset de senaste åren och det släpps mycket bra grejer i genren. Men om någon frågar mig finns det fortfarande hål att fylla. Splattrig rymdskräck är en bristvara till exempel. Vad skulle du själv gärna läsa om?

Oj. Jag vill läsa om något helt oväntat. Men vad är oväntat. Läser verkligen för få romaner.

2016 verkar ha varit ett enormt produktivt år för dig som författare, vad gör Anders Fager under 2017? Ligger du och slappar på sofflocket och löser in alla royalty-checkar från fjolårets hårda arbete eller smider du redan nya planer?

Wunderland ska skrivas i år och ges sedan ut av Fria Ligan. Boken är bara ett manus och en massa kartor än. Efter det ska jag skrivna för White Wolf. Och göra klart tredje boken om Cornelia Karlsson, är det tänkt. Som tidigare nämnt skriver jag ett äventyr till Simon Stålenhag-rollspelet också.

Alla bär en skugga

Ett av mina största läsfynd under 2016 är Bestmannen av Markus Widegren. Kioskskräckisen om ett tentakelmonster som löper amok under ett bröllop är en lika våldsam som underhållande berättelse. Boken är välskriven men förmodligen också den splattrigaste jag någonsin läst.

Alla bär en skugga är något helt annat. Widegren har med sin andra bok skrivit en långt mer seriös psykologisk skräckhistoria. Det är en närgången gestaltning av en människas förfall och växlar snyggt mellan nutid och dåtid. Huvudpersonen Karl för tio år sedan lever en drömtillvaro med familj, ett fint hem och gör karriär inom mäklarbranschen. Den Karl som porträtteras tio år senare är istället en hemlös man med ett liv i spillror.

Widegren skildrar träffsäkert vad som leder fram till Karls undergång. Det är en historia om avund, hämndbegär och ett trasigt människopsyke. Huvudpersonen känns trovärdig och jag känner lika delar sympati som avsky för karaktären. Nutid och dåtid pusslas sakta ihop och jag blir imponerad över hur snyggt allt till slut vävs samman.

Med Alla bär en skugga bevisar Widegren att han bemästrar att skriva skräck som verkligen berör på djupet utan att inkludera överdrivna mängder chockeffekter och slafs. Det här är en snyggt komponerad skräckroman. Dyster och mörk men samtidigt fascinerande.

Detta är tänkt att vara en av tre böcker i en svit fristående men sammanlänkade romaner. Den andra boken är färdig men outgiven och den tredje skriver Widegren på just nu. Jag håller tummarna för att de efterföljande böckerna hittar ett förlag så snart som möjligt.

Titel: Alla bär en skugga
Författare: Markus Widegren
Genre: Skräck
Utgiven av: Oddbooks
Utgivningsår: 2011
Inköpsställen: Slut på förlaget (jag köpte mitt ex av författaren)

Gästblogg: Vilka rädslor drev skrivandet

trojanerna-blogg-banner

I grunden för varje skräckberättelse ligger en eller flera rädslor, som fertil jord där idéerna kan planteras. Förhoppningsvis sprirar en stark berättelse från det.

Trojanerna kommer dels av en rädsla för något som inte är vad det ser ut att vara. Som montren i IT, eller The Thing, eller Bodysnatchers. Något som kan ta en annan identitet och vandra runt som en ulv i fårakläder. Paranoian. Vem är det? Är det du? Kan jag vara säker på att det inte är jag? Och så vidare. Det är en potent skräck, född ur självbevarelsedrift och vetskapen att alla de sinnen vi använder för att identifiera hot inte är nog.

Men det fanns en annan rädsla som jag brottades med när först benade ut berättelsen. Vad är värre än att frukta för sitt eget liv?

Den förlamande rädslan att förlora någon man älskar.

Finns det något värre än det? Ja. När jag hade krafsat klart, kommit ända in till hjärtat av berättelsen, låg den värsta skräcken där som en rutten frukt.

Det värsta måste vara att själv skada den man älskar. Att själv bli monstret.

Det får mig att tänka på alla nyhetsinslag om föräldrar som skjutit sina tonårsbarn i tron att de har varit inkräktare, när de i själva verket smugit in i huset efter en fest. Hur går du vidare efter det? Nu har jag inte själv barn, men kan föreställa mig fasan. Mentalt ryggar jag tillbaka inför tanken.

Monster är lättare. Det är lättare med yttre hot, något du kan mobilisera mot. Gott mot Ont. Men det räcker att skumma igenom nyheterna för att se att verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är en enda stor clusterfuck av rädsla och dåliga beslut. Motsvarigheten till personen i skräckisen som i vild panik rusar upp på övervåningen.

Gud förbjude att en zombieapokalyps faktiskt skulle inträffa. Jag får vara den första att erkänna att jag hade blivit uppäten på en minut. ”Ursäkta? Behöver du hjälp? Vad blek du ser ut. Hallå? Du har svårt att gå upprätt, inga problem, luta dig mot mig så ringer jag en taxi…” Ni vet alla de där zombisarna som saknar läppar, de som ser så läskiga ut? Mun-mot-mun-metoden. Bombsäker på att just de försökte hjälpa någon.

Nåja. Vi är alla små knippen rädslor. Den mest grundläggande rädslan är rädslan för döden, för det okända, men den kan ta sig så många former. Om jag ska bli lite flummig tror jag att många är rädda att förändras, eftersom förändring tar en ut i det okända. Döden är den ultimata förändringen, den enda version av dig själv du aldrig kan vara säker på att få uppleva. Innan dess har du förändrats tusentals gånger, kanske anpassat dig till omständigheter du aldrig trodde skulle bli aktuella.

Om jag hade fått åka tillbaka i tiden och säga hej till mitt tioåriga jag hade hon inte känt igen mig, och då har jag ändå inte varit tvungen att anpassa mig till några extrema omständigheter. Inga våldsamma förändringsprocesser, ingen Joker i Batman. Bara livet.

Jag vet inte vad min poäng är längre. Kanske poängen är att vi aldrig vet hur mycket vi kan förändras, och att det blir en del av det läskiga. Att gränsen kan nås. Och att den gränsen ibland kommer mentalt istället för fysiskt.

När den gränsen nås kan ingen säga. Läskigt, va?

lova_headshots2Om gästbloggare Lova Lovén:
Hon tycker om sina monster, oknytt och vidunder och i hennes huvud får alla inre demoner te och kakor… och om berättelsen tillåter, åtminstone ett hoppfullt slut.

När hon inte skriver jobbar hon med kommunikation i Amsterdam, en stad som bjuder på mycket inspiration (bland annat). Berättelserna utvecklas dygnet runt men rastas på kvällar och helger.

Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus

”Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.”

Författarintervju: Lova Lovén
Författarintervju: Lova Lovén
Med Trojanerna gör du romandebut efter ett knippe läbbiga noveller i bagaget. Hur har processen sett ut och varför blev Trojanerna ditt första romanverk tror du?

Jag har skrivit flera bokmanus, och ärligt talat var originalidén till Trojanerna inte menad för en längre berättelse. Men efter lite råd och feedback bestämde jag mig för att arbeta ut den till en bok. Idén fick mogna och när jag visste vad som faktiskt hände i berättelsen började en längre period av efterforskning där jag var tvungen att exakt ta reda på vilka krisförberedelser som finns i Sverige och vad som skulle hända.

Vi är inte direkt bortskämda med svenska apokalypshistorier, varför tror du det är så?

Hanteringen av Odöda av John Ajvide Lindqvist är nog den enda som jag minns på rak arm. Jag tror att bristen kan bero på att vi inte fixar storslagna apokalypser i Sverige på samma sätt. Det blir liksom inte nån Rambo som svingar sig ner i eldstrider från en brinnande helikopter medan ett svampmoln med grinande dödskallar reser sig mot himlen i bakgrunden… vi fixar inte det. Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.

I gengäld tycker jag att svenska berättelser om undergången blir mer realistiska och personliga. Det är lättare att relatera till den stackars jäveln som försöker twittra efter hjälp från sitt gömställe, än hjälten som pressar sig igenom ett hav av odöda med en gräsklippare. Med det sagt är jag den första att köa om det görs en ”Sillnado” lagom till jul…

Finns det fler typer av skräckberättelser vi borde skriva mer av i Sverige?

Humoristisk skräck. Att blanda in lite humor överhuvudtaget. Många gånger blir svensk skräck väldigt monokrom och ångestfylld, vilket ofta funkar utmärkt… men jag efterlyser ändå mer lekfullhet. Sånt som frodas i länder där marknaden är stor nog att ge plats åt det. På den svenska marknaden kommer jag nog bara på Caroline Grimwalkers Demonologi för nybörjare, som är otroligt rolig.

trojanerna_webNär jag tänker på begreppet apokalyps så tänker jag instinktiv på död, undergång, kaos och fullständig förintelse av jorden som vi känner den. I Trojanerna är scenariot mer lågmält. Hur resonerade du kring detta?

Dels tror jag att det blir mer lågmält ju närmare huvudkaraktärerna läsaren kommer. Ju mindre perspektiven är och ju viktigare deras egna personliga kriser är för handlingen, ju mer hamnar det globala perspektivet i skymundan. Stephen Kings The Stand är till exempel väldigt ödesmättad, med huvudkaraktärer som är viktiga, ja de viktigaste personerna i hela världen visar det sig. Mer lågmälda scenarion bjuder mer på upplevelsen ”det kunde lika gärna vara du”. En känsla av sårbarhet som kommer av att huvudkaraktärerna inte har större existensberättigande i storyn än sina grannar.

Sedan handlar det mycket om fiendens planer också. En del apokalypser bränner iväg i storslagen Mad Max-stil, andra sker mestadels i tysthet. I Bodysnatchers sker undergången bakom kulisserna, och utmaningen blir att genomskåda fienden.

Jag min stackare har läst klart Trojanerna, vad borde jag ta mig an härnäst om du får bestämma?

Oj, det var en bra fråga! Hm… Det är mörkt och kallt ute och du gillar tentakler. Då får jag lov att rekommendera Nick Cutters The Deep. Jag är visserligen ganska lättskrämd, men det är få böcker jag i vuxen ålder inte kan läsa vid läggdags, och det här är en av dem. Föreställ dig IT fast 13 kilometer under havsytan. Fasansfull och klaustrofobisk. Mycket nöje!

Hur ser framtiden ut för författare Lova Lovén? Finns det fler romaner i startgropen och viktigast av allt: innehåller den i så fall rikliga mängder med tentakelmonster?

Förhoppningsvis, ta i trä och kasta lite salt över axeln tvi tvi, så ser framtiden någorlunda ljus ut. Jag redigerar ett bokmanus som lovar att bli kusligare än Trojanerna. Inga tentakler, de sparar jag till en framtida historia där de kan få det utrymme de förtjänar. Release the Kraken!

Författare: Lova Lovén
Född: 1981
Ort: Hilversum, Nederländerna
Aktuell med: Trojanerna
Utgiven på: Swedish Zombie
Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus

Halloween-special: Skräddarsydd blågul skräck

bocker

Stephen King i all ära men visste du att det vimlar av duktiga skräckförfattare även i Sverige? Klart du gör, du har väl tittat in här på bloggen förut?! Alla bloggar med lite trendkänsla skriver om skräck just nu och självklart hakar jag också på det tacksamma Halloween-temat. Jag verkar vara sen till festen och har förmodligen blandat ihop det hela med alla helgons afton men skit samma! Här är ett gäng blågula skräddarsydda tips för skräckfantasten.


monster

fyra-minuterFyra minuter

Att läsa Fyra minuter var som att resa tillbaka i tiden. Till en tid där mitt femtonåriga jag frossade i den här typen av skräck. När traven av VHS-rysare växte i pojkrummet, samtidigt som favoritförfattarna hette Stephen King och Dean Koontz. Så tack Johan Ring, inte bara för en finfin skräckupplevelse, utan också för den nostalgiska återblicken. För en lika fin som hemsk stund tillsammans.


Parasitus

Det här är bra, väldigt bra till och med. Christian Johansson är riktigt vass på att ta fram älskvärda karaktärer och få mig att känna för dem alla. Men han är lika bra på att skriva läskig skräck. Det mörker som omger de sista sidorna i boken är omvälvande läsning. Skrämmande och gripande.


varulvar

omslagsbild-hamhVargsläkte

Jensen lyckas balansera blandningen av spöken, varulvar, helare och allt vad det är på ett fantastiskt vis. Småstadskänslan är hela tiden påtaglig och det sakta nystandet i vad som egentligen är i görningen är väl beskriven.


Han åt mitt hjärta

Om varulvar i Malmö. En kort men intensiv och välskriven skräckis. Rymmer både homoerotik och mord på främlingsfientliga politiker.


Där ute i mörkret

Välskrivet, engagerande och spännande. Här återfinns många intensiva passager och jag gillar den för sitt actionfyllda upplägg. Det är aldrig speciellt läskigt men det finns gott om blod och gore.


folktro

vattnet_drarDränkt

Dränkt är en fängslande bok, svår att lägga ifrån sig, med stänk av nordisk folktro som grädde på moset. Stundtals är den riktigt ruggig och författaren har implementerat de övernaturliga inslagen på ett träffsäkert sätt.


Vattnet drar

Vattnet drar är en erotiskt laddad ungdomsfantasy med skräckinslag. Det förekommer en hel del sex, men också rysligare delar.


Vätten

Jag älskar när terrorn nästlar sig in i vardagen och när fönstret till det okända står på glänt. Vätten fångar allt det där och Strömberg behärskar att blanda vardag med skräck på ett exemplariskt vis. Det är en ruggig historia och stämningen ligger tät och olycksbådande över sidorna.


vampyrer

10071007

Författaren lyckas skildra smärtan och Antons splittrade psyke på ett medryckande vis. Jag är imponerad och hänförd. 1007 är en formidabel uppföljning på Vackra kyrkor jag besökt och en vampyrroman inte lik någon annan.


Låt den rätte komma in

Behöver den här ens en beskrivning? John Ajvide Lindqvists succédebut om vampyrer i Blackeberg. En lika fin och gripande berättelse om uppväxt som det är en spännande skräckis.


Färjan

Upplägget med helvetet som bryter loss under en Finlandskryssning är en perfekt utgångspunkt för en skräckroman. Lyckligtvis infrias potentialen. Det är blodigt, klaustrofobiskt och stundtals riktigt läskigt. Precis som jag vill ha det.


spoken

Människohamn

Förmodligen min favorit med John Ajvide Lindqvist. Skräcken drabbar skärgårdsidyllen. Fantastiska karaktärsporträtt, tragisk, fascinerande och läbbig.


cooltext213208357690216

kgj-biotikaBiotika

Biotika är en undergångssaga fylld med ångest och mörker. Intensiv och spännande. Stundtals snuskig och oftast äcklig. KG Johansson målar upp en ohygglig mardrömsvision av ett framtida Sverige och han gör det på ett förträffligt sätt.


Fjärilen från Tibet

I CJ Håkanssons debutroman från 2007 går ingen säker. Lemmar flyger, huvuden exploderar och kroppar slits i stycken på de mest fantasifulla sätt. Det är så överdrivet makabert att jag, som gammal härdad splatterfantast, till och med ryggade tillbaka av allt äckel som beskrevs i boken. Jag är verkligen svag för den här typen av ultravåld och även om det går lite väl långt emellanåt så är det uppfriskande att läsa någonting som vågar ta ut svängarna rejält.


Bestmannen

Bestmannen lyckas precis med det boken avser att göra – att underhålla och att äckla. På de här punkterna är det här ett litet obskyrt mästerverk för en tentakelfantast som undertecknad.


zombier

hanteringenHanteringen av odöda

En långsam zombiehistoria. Visar framför allt hur samhället reagerar på att de döda reser sig ur gravarna. Inte speciellt läskig men en smart och en annorlunda skildring av fenomenet levande döda.


Tjärven

JLA igen. Här med en klart mer intensiv zombieskräckis. En actionfylld och slafsig kortroman om ett gäng före detta skolkamrater som festar loss på en skärgårdsö med ett gäng blodtörstiga zombier som sällskap.

Kommande apokalypsgodis

trojanerna_web

Om du har vägarna förbi bokförlagets Swedish Zombies hemsida just nu så hittar du en liten tease för kommande boken Trojanerna av Lova Lovén. Vad är det med det då, undrar så klart du. Yours truly står för ju för den snärtiga blurben ser du väl!

Nä, men seriöst. Det är bra grejer. Jag kan gå i god för det. Den 15 november släpps den lös i en bokhandel nära dig och i samma veva publicerar jag en recension med ännu fler snärtiga meningsuppbyggnader. Börja längta nu!

Bestmannen

bestmannen-fram_250Wow. Det här var efterlängtat. En typ av bok som jag efterlyst länge. Splattrigt underhållningsvåld, fylld med tentakler. Som skräddarsydd för mig och den här bloggen.

Ett bröllop äger rum på en ö. Samtidigt som brudparet ska vigas förvandlas tillställningens bestman till ett ohyggligt tentakelmonster.

Det är pang på rödbetan från första sidan. Blodet skvätter och bröllopets gäster lemlästas av den monstruösa varelsen en efter en. Widegren sparar inte på krutet. Det här är ingen krypande skräck som beskrivs. Inget lämnas åt fantasin. Den styggelse som är det förvandlade monstret beskrivs i minsta detalj, likaså dess fruktansvärda handlingar.

Det här är den andra delen i förlaget Oddbooks bokserie Ond bråd död som är en medveten hyllning till den gamla Kalla kårar-serien både sett till omslag och innehåll. Förlaget verkar numera nedlagt och det är beklagligt. Böcker av den här sorten förtjänar ett forum i Sverige.

Bestmannen är nämligen kiosklitteratur av bästa sort. Jag vet att epitetet ”kiosklitteratur” ofta sammankopplas med någonting negativt. Ytligt snask utan substans eller djup, är vanliga fördomar om den här sortens böcker. I fallet med Bestmannen bjuds det åtminstone på rikliga mängder med hjärnsubstans. Jag tycker det räcker gott så.

Samtidigt är boken bra skriven och håller ett vansinnigt högt tempo från början till slut. Karaktärerna och handlingen kanske inte lämnar några större avtryck men mängden blod och vidrigheter gör det definitivt. Bestmannen lyckas precis med det boken avser att göra – att underhålla och att äckla. På de här punkterna är det här ett litet obskyrt mästerverk för en tentakelfantast som undertecknad.

Jag har en känsla av att Markus Widegrens Bestmannen kommer stanna kvar i mitt medvetande länge. Den må vara så långt ifrån ”god smak” som man överhuvudtaget kan komma, och det bör man såklart ge blanka fan i.

Titel: Bestmannen
Författare: Markus Widegren
Genre: Splattrig tentakelskräck
Utgiven av: Oddbooks
Utgivningsår: 2011
Inköpsställen: ??? (jag köpte mitt ex av författaren själv)

Novelltriss från Swedish Zombie

dödsmusikFörlagstext: Sebastian och Lan turnerar i den kinesiska staden Chengdu med en föreställning om svartmetall och självmord. Men under nätterna hör Sebastian en musik som ingen annan än han verkar höra. Vem är det som spelar på tiggarfiolen? Och vad har det med klottret på väggarna att göra?


Omdöme: Det här är en spin-off på Pål Eggerts tidigare romaner De döda fruktar födelsen och Borde vara död. Ett sidospår som förmodligen ger mest om man som jag stött på karaktären tidigare. Jag gillar Påls ambition med att vidareutveckla sin urban fantasy-värld och låta historierna om Sebastian överskrida olika format. Senast med De bortvalda och nu med denna novell. Nu väntar jag spänt på Eggerts nästa roman Dödfödd.


göralevandeFörlagstext: Han klippte banden med alla omkring sig och isolerade sig i det stora huset. Allt för att ägna sig åt att förberedda mottagandet av sin döda fru. Fem kartonger med sprutor. Bara tanken på att sticka nålar i någons kropp gjorde honom yr. Men allt han kunde tänka på var att få henne tillbaka igen.


Omdöme: Göra levande är på många sätt en modern variant på Frankensteins monster, men också något som skulle platsa i ett avsnitt av Tales from the Crypt. En rak, enkel och lagom mysryslig berättelse. Jag gillade skarpt!


dettalevandeofferFörlagstext: Emilias pappa är inspärrad på mentalsjukhus. Hennes mamma är på gränsen till nervsammanbrott. I ett försök att fixa allting och ta kontroll över sitt liv fördjupar hon sig i gamla texter om häxkraft och mörk magi.

Hennes granne Mattias har det inte heller så lätt. Hans liv har förändrats på sätt han aldrig kunde föreställa sig. Han har skiljts från sin fru och dotter, går inte ut med kompisarna efter jobbet längre och lever ett tillbakadraget liv.


Omdöme: Jag brukar vara förtjust i Markus Skölds noveller och Detta levande offer är inget undantag. Sköld skriver alltid med ett starkt driv i sina korta berättelser. Denna bjuder dessutom på en härlig liten knorr på slutet. Läsvärd!


Alla novellerna och annan smaskig skräcklitteratur finner du på Swedish Zombies hemsida.

Skoträdet

Skotradet_johansson4-289x414Christian Johansson, som jag tidigare lovordat för verken Parasitus och Skönheten, har kommit ut med en ny novell. En mastig liten sak på drygt femtio sidor som både är läbbig och föga överraskande väldigt välskriven. Johansson kan det där med att bygga upp sina historier och det här är en finurligt sammansatt rysare, men också med sidantalet i åtanke, en prisvärd läsinvestering för alla skräckälskare där ute.

Trehundrasex par skor hängde från den stora ekens grenar.

Det hade blivit något av en tradition att kasta upp skor i trädet, även om ingen verkade känna till den underliga traditionens ursprung.

En del påstod att det hade med god tur att göra, andra hävdade att skorna tillhörde förbipasserande och kastats upp i en betalning för att få fortsätta sina resor.

Oavsett anledning, så blev skoträdets frukter allt fler och de få som kände till sanningen skulle ta med sig hemligheten till graven.
Det var trots allt i graven som allt tagit sin början …

Trehundrasex par.

Titel: Skoträdet
Författare: Christian Johansson
Genre: Skräcknovell
Utgiven av: Epok förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus, Adlibris, Bokon, Epoks webshop