Inga kelgrisar, inga styvbarn

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper som stundom söker tillflykt hos henne, och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner.

Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna? Och vilka är det som i hemlighet besöker Astrid varje dag?

Sakta men säkert förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld och skam, vrede och galenskap tränger in i varje lägenhet och ställer alla inblandades tillvaro på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

Inga kelgrisar, inga styvbarn är verkligen nyskapande och välskriven, men kanske allra mest en bok som befolkas av ett fantastiskt karaktärsgalleri. Alla de människor som bor i hyreshuset, där i princip hela berättelsen utspelar sig, känns levande och karismatiska. Sigesgård har samlat en grupp personer som alla är annorlunda och står ut, men de är också imponerande övertygande trots sina absurda handlingar.

Sonen som är en vidrig skapelse, pervers och otäck. Den udda fågeln Anna som inte förstår sig på andra människor alls. Vaktmästaren Terry som tar sitt jobb på överdrivet stort allvar. Tanten Astrid som hänger med ett gäng råttor i sin lägenhet, och mal köttfärs av någonting man vanligtvis inte mal köttfärs av.

Det som sker mellan hyreshusets väggar är bisarrt och obehagligt. Sigesgård levererar ett flertal scener som dröjer sig kvar, äcklar och skapar avsky. Men även om läsningen kantas av mörker och motbjudande omständigheter finns där också stunder av medmänsklighet och humor. Att Inga kelgrisar, inga styvbarn är författarens debut märks inte alls. Det här är en bok med många skopor pondus och hantverksskicklighet. För dig som inte räds lite äckel är det här en bok som verkligen måste införskaffas. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Cia Sigesgård framöver.

Titel: Inga kelgrisar, inga styvbarn
Författare: Cia Sigesgård
Genre: Folkhemsrysare
Utgiven av: Kalla kulor/Southside Stories
Utgivningsår: 2014
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Har du sett dessa fem tentakelrullar? #2

Dags för en ny omgång med tips på filmer innehållandes tentakler. Uppställningen är av skiftande kvalité men alla innehåller en rejäl dos av av slemmiga tentakelmonster och det är det viktiga eller hur? Missa inte del ett av denna artikelserie för fler ringlande monsterrullar.


The Void (2016)
Splattrig indieskräck från Kanada med influenser från The Thing och H.P. Lovecraft. Coola praktiska make up-effekter av den gamla skolan men handlingen är förutsägbar och skådisarna övertygar inte. Men ett fint hantverk är det trots en förmodad minimal budget och filmen är klart sevärd. Tentakler och slafs finns det gott om.

Trailer och IMDB-länk


Hotet från Underjorden (1990)
En av de bättre monsterskräckisarna av det komiska slaget under 90-talet. Håller bra än idag. Har fått massvis med uppföljare och en egen tv-serie. Ingen av dessa kan mäta sig med originalet dock. Monstren ser ut som stora köttfärslimpor som rör sig under marken och sträcker ut långa tentakler för att dra in sina byten i den näbbliknande käften.

Trailer och IMDB-länk


The Host (2006)
En sydkoreansk monsterrulle som inte sparar på krutet. Så långt från den krypande och suggestiva skräcken man kan komma. Den apfula cgi-varelsen med en tentakellik svans som grabbar tag i sina offer, visas upp i all sin prakt under filmens första minuter. En uppfriskande och actionfylld ”creature feature”.

Trailer och IMDB-länk


From Beyond (1986)
Baserad på H.P. Lovecrafts novell. En riktig b-film som underhåller på många nivåer, främst på grund av alla fåniga monstereffekter och absurda scener. Mycket gore och slapstick samt en hälsosam dos av tentallika utväxter förekommer.

Trailer och IMDB-länk


The Thing (2011)
Den underskattade prequel-filmen till Johan Carpenters fantastiska rulle. Inte lika vass som 1982 års mästerverk men jag blev förvånad över hur mycket jag diggade denna slemmiga body horror-skräckis. Proppad med snygga effekter och groteska varelser, som givetvis är försedda med en bunt virvlande tentakler.

Trailer och IMDB-länk

För gudinnan

Ett London där solen har gått ned. En värld i evig skymning och dimma. I en exklusiv takvåning högt ovanför Canary Wharf väntar Tiphany Reeder. Adam, den kanske största filmstjärnan någonsin, ska komma på middag. Väntar gör också Tiphanys väninna Tipper, som ska delta i middagen via bildskärm. De tre ska prata gamla minnen och försöka hitta tillbaka till känslor de haft för varandra. I över ett århundrade. Det kommer att bli en lång natt.

Romanen För gudinnan är en gotisk kärlekshistoria baserad på skräckrollspelet KULT. Det är en spektakulär skräckroman och en vandring genom en värld där tid och rum börjat falla samman. Anders Fager lämnar här den realistiska skräcktraditionen från Samlade svenska kulter, och tar med dig på en hisnande resa olik allt du tidigare varit med om.

Jag blev aldrig någon inbiten rollspelare under glansdagarna på åttio- och nittiotalet. Flera i min umgängeskrets spelade framförallt Mutant men själv blev det bara några enstaka partier. Jag harvade mest på med Drakborgen och några soloäventyr i stil med Ensamma vargen. Inte för att jag inte gillade konceptet med rollspel, det var bara någonting som fanns där i periferin. Jag kände till mediets existens, doppade tårna i det som hastigast, men fastnade aldrig riktigt. För gudinnan bygger just på ett rollspel, närmare bestämt Kult. En för mig helt okänd rollspelsvärld och mytologi. Jag kan därför inte se de referenser eller den inspiration som kommer från förlagan.

Det är en egendomlig berättelse och inte alls det jag väntat mig. Efter min intervju med författaren var jag inställd på en rätt blodig och rättfram kärlekshistoria. Det pratades om inspirationen från Clive Barker med gotiska platser, svart läder, köttkrokar och allt vad det innebär. Och visst, allt det där återfinns i boken, men fokus ligger på maktkampen mellan Tipper, ett gudalikt väsen, och Tiphany, som är lite av gudinnans gunstling. Också hon besitter förmågor utöver det vanliga. De båda tävlar om den världsberömda skådespelaren Adams kärlek och gillande. Återblickar varvas med klumpiga kärleksförklaringar från dem båda och allt utspelar sig i en bisarr värld i förfall.

Med För gudinnan har Anders Fager skrivit en roman som inte påminner om någonting jag tidigare läst från hans penna, eller från någon annans penna heller för den delen. Jag gillar när författare experimenterar med sitt skrivande men här blir händelseförloppet stundtals för ogreppbart för mig. Jag har svårt att hänga med i svängarna när berättelsen kastar sig mellan olika scenarion och skådeplatser. Jag kan inte riktigt få kläm på hur världen fungerar eller varför den ser ut som den gör. Kanske hade det blivit lättare med bättre förkunskaper om Kult-universumet?

Trots det har jag kul när jag läser. Anders Fager ångar på i sedvanlig stil med sin febrigt intensiva berättarstil, mer påtagligt nu än någonsin innan. Lika sofistikerat som kaosartat. Det händer mycket i förbifarten och är till en början snurrigt när berättelsen hoppar mellan årtalen och karaktärerna stöter på varandra under olika omständigheter. I ärlighetens namn kände jag mig rätt vilsen under de första hundra sidorna. Men det där ordnar upp sig när jag börjar förstå hur allt hänger ihop. Tipper och Tiphanys rivalitet är spännande att följa och jag är smått betuttad i deras vrickade personligheter. De är mäktiga kvinnor med världen som deras egna lekplats där de kan göra vad de vill, men ändå småaktiga och lömska. Det är inte den starkaste läsupplevelsen jag tagit del av från Fager, men heller inte en som jag velat vara utan. En unik och helt skruvad sådan dessutom.

Titel: För gudinnan
Författare: Anders Fager
Genre: Skruvad skräckromans
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Jorden vaknar

Det är alltid knepigt att skriva om uppföljare. Personligen är jag löjligt spoilerkänslig och tänker lämna den här texten relativt spoilerfri. Men har du inte läst föregångaren och är intresserad av att göra det, bör du återkomma när du är klar med Vattnet drar. Det är värt mödan, jag lovar.

När andra boken tar sin början har det gått en tid sedan Gunhild, Krister och Beata tillfälligt stoppade de uråldriga krafter som väcktes ur sin sömn i skogen. Men trots deras uppoffringar är det långt ifrån över. Viktor har fortfarande den mystiska stenen i sin ägo och det ska snart visa sig att kampen mellan väktarna och vandrarna bara har börjat.

Jorden vaknar är alltså fortsättningen på Vattnet drar och är den andra boken i en tilltänkt trilogi. Jag gillade föregångaren men hade vissa klagomål, där jag bland annat hävdade att den kändes ytlig och att jag aldrig hann lära känna karaktärerna på djupet. Ett vanligt fenomen och väldigt karakteristiskt för en första bok i en längre bokserie.

I uppföljaren tycker jag att många av pusselbitarna faller på plats. All uppbyggnad och etablering av världen är numera avklarad, det finns en starkare framåtrörelse i berättelsen och huvudpersonerna har fått mer kött på benen. I Jorden vaknar är det full rulle redan från start. Schackpjäserna har placerats ut och kampen mellan gott och ont kan härmed börja. Det finns ingenting att gnälla på längre.

Jag är helt med på tåget efter bok nummer två och kan knappt vänta på den tredje och sista boken. Nu när Madeleine Bäck äntligen släppt lös de urgamla krafterna på riktigt i Hofors har berättelsen verkligen lyft och tagit fart på allvar. Jag känner numera starkt för karaktärerna och jag älskar scenerna med de slemmiga rötterna i badkaret och hur naturen går till attack mot mänskligheten när väktare och vandrare drabbar samman.

Madeleine Bäcks hemmasnickrade mytologi är en imponerande bedrift och känns lika fantasifull som självklar. En egen spännande variant på klassisk folklore. När jag nyligen intervjuade YA-bloggaren David Lundgren, efterfrågade jag lite råare young adult-litteratur. Det här är YA som verkligen passar mig med en lagom mängd dos av skräck och ungdomliga inslag. Upplösningen och del tre kan inte komma fort nog.

Titel: Jorden vaknar
Författare: Madeleine Bäck
Genre: Ungdomsskräckis, young adult
Utgiven av: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Evas första vecka som död

Evas första vecka som död var den primära anledningen till att jag nyligen återaktiverade mitt Storytel-abonnemang. När en av mina favoritförfattare lanserar en bok exklusivt på en ljudbokstjänst är det bara att hosta upp 169 bagis och börja toklyssna. Avsnitten är runt en timme långa och den första säsongen består av tio delar. Konceptet är såklart kraftigt tv-inspirerat och jag gillar det skarpt. Av någon anledning anser jag att det är mer tillfredsställande att avverka avsnitt istället för kapitel.

Anders Fager är som sagt en av mina husgudar, en författare som hittills aldrig gjort mig besviken. I Evas första vecka som död utforskar han vampyrgenren på helt andra sätt än i någonting jag läst tidigare. Det är en orgie i snusk, blod och humor. Huvudkaraktären Eva är en frånskild redovisningskonsult vars största intresse numera är att frossa i sex på hemliga swingerklubbar. Den vanligtvis så trista Eva ersätts av den frigjorda och självsäkra Cinder. Men under en kväll så förvandlas hon till någonting helt annat. Snart kolliderar hennes tre liv, i det ena som den vardagliga redovisningskonsulten Eva, i den andra som hemliga sexklubbsbesökaren Cinder, och i det tredje som blodtörstig vampyr.

Det är kanske just den aspekten med berättelsen jag gillar mest, Evas kamp med att få vardagen, jobbet och relationen till barnen att fungera samtidigt som törsten efter blod inte ska ta över henne helt. Det är ett ständigt spänningsmoment som gör att det aldrig blir tråkigt. Sedan älskar jag också hennes humoristiska inre monologer. Vampyren har i litteraturen ofta framställts som sexiga och romantiska väsen men Eva går ett steg längre.

Fagers egna infallsvinkel på vampyrgenren är en stimulerande sådan. Underhållande, sexig, blodig och beroendeframkallande. Jag lyssnade igenom hela säsongen på fyra dagar. Johanna Wilson gör ett bra jobb som uppläsare och jag ser mer än gärna att Eva återvänder i en säsong två, med samma aptit på oanständighet och våldsamheter.

Titel: Evas första vecka som död
Författare: Anders Fager
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Storytel
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Storytel

Tillbaka till overkligheten

Semestern är över för den här gången. Jag har medvetet tagit en paus från merparten av min digitala närvaro, vilket smittat av sig på bloggandet. Sommarledigheten lades i år istället på en mängd av byggprojekt. Jag har lyckats att smälla ihop mitt andra trädäck, denna gång i princip utan hjälp. Känner mig lite lagom mallig och nöjd. Det ser oväntat proffsigt och välbyggt ut. Har också klätt in sommarstugan i en tjusig trallkjol, målat hussockeln hemma, lagat en trappa, spikat golvlist och anlagt en grillplats. Bokhögen har knappast krympt under ledigheten, snarare tvärtom, men nu känner jag mig motiverad att ta tag i läsandet igen.

Pål Eggerts Dödfödd ligger fortfarande på nattduksbordet men jag har också återupptagit mitt Storytel-abonnemang med två projekt i åtanke, Anders Fagers vampyrskräckis Evas första vecka som död och Mats Strandbergs Hemmet, om läskigheter på ett demensboende. Nu ska det bannemig läsas och lyssnas!

Det är istället tv-tittandet som gått varmast i sommar. American Gods är förmodligen den största höjdpunkten. Neil Gaimans roman gör sig oväntat bra som underlig urban fantasy-serie om maktspelet mellan bortglömda gudar i vår vardag. Fantastiska karaktärer och en skruvad handling. Klart värt att teckna en Amazon Prime-prenumeration bara för denna serie.

Efterlängtade The Defenders var snarare motsatsen. En stor besvikelse. Marvels Netflix-serier har sedan andra halvan av Luke Cage fortsatt den nedåtgående spiralen. Ologiska luckor, trevande handling och trötta fightingscener som helt tappat stinget sedan de högklassiga bataljerna från den första säsongen av Daredevil. The Defenders börjar lovande och fram till avsnitt fyra hade jag stora förhoppningar på resten av serien men efter det går det alltså utför. Fortfarande stundtals sevärt och underhållande men helt utan fingertoppskänsla. Nu sätter jag mitt hopp till kommande The Punisher istället.

Så. Det blev återigen ett uppsamlingsheat. Nästa gång lovar jag att det dyker upp nåt med mer substans. Mors!

Ingrid

Inte sedan debuten Galtmannen har Love Kölle gett ut en regelrätt roman. Men efter två novellsamlingar i bagaget i form av Rymdvoodoo vid Apacheravinen och Urmakarens värld är det dags igen.

Församlingsassistenten Ingrid Eskilsson är inte personen hon utger sig för att vara. På dagarna spelar hon rollen som en snäll liten tant med bred östgötsk dialekt, anställd på Svenska kyrkan i Linköping, men på nätterna utövar hon svart magi för att kommunicera med de döda. När Ingrid lyckas återuppväcka mästernekromantikern Magnus Benedictus Petri, är målet att tillsammans med den gamle biskopen knäcka odödlighetens gåta. Men den medeltida magikern har helt andra agendor och snart blir det en kamp på liv och död dem emellan.

Ingrid är en vrickad historia i samma anda som 80-talets skräckkomedier, en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Här finns influenser från exempelvis Evil Dead och Re-Animator men också Clive Barkers Hellraiser. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har läst ett svenskt verk som både innehåller humor och splatter tidigare. På så sätt är Ingrid unik och ett mer än välkommet inslag i den svenska utgivningen. Här tar Kölle äntligen ut svängarna rejält i en längre berättelse, något som han bara visat prov på i sina skruvade noveller tidigare. Författaren har dessutom lyckats med konststycket att inte låta det bli för flamsigt utan balanserar berättelsen bra med en lagom mängd humor- och gore-inslag.

Min enda invändning är att historien är i kortaste laget. Jag hinner aldrig lära känna Ingrid på djupet och berättelsen hade gärna fått några sidor till att breda ut sig på för att få mig mer involverad och engagerad. Samtidigt är det i likhet med sina inspirationskällor inte där fokuset ligger. Det här är en historia som ska underhålla och överraska med sina galna upptåg, och Kölle visar verkligen prov på lekfullhet och kreativitet i sitt berättande.

Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller. Som ett stort fan av humoristisk splatterskräck suktar jag redan efter mer av samma skola.

Titel: Ingrid
Författare: Love Kölle
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Intervju: ”Det är väldigt lite Twilight eller Låt den rätte komma in”


Foto: Gottick.com

Anders Fager slog igenom med dunder och brak med novellsamlingen Svenska kulter och har sedan dess etablerat sig som en av landets mest pålitliga skräckförfattare. I mitt tycke är han också en av de mest intressanta. Och bästa. Fager är framförallt känd för att ha skapat en egen, Lovecraft-influerad mytologi, som utspelar sig mot en hemtam svensk kuliss.

Hans universum har breddats och utökats med flertalet noveller, men också med romaner i form av Jag såg henne idag i receptionen och En man av stil och smak. Han har också hunnit med en läbbig barnbok, en serieroman tillsammans med Daniel Thollin och en postapokalyptisk novellsamling. 2017 kommer bli rena smörgåsbordet för alla som gillar Anders Fagers verk då det vankas massa läsgodis under året.


Med några få undantag har du tills nu låtit dina historier utspela sig i universumet du skapade i och med Svenska kulter. Personligen är jag extremt förtjust i mytologin du skapat men kan det ibland kännas som det begränsar dig i ditt skrivande?

Klart att Kulternas värld är begränsande så till vida att det inte går att göra vad som helst i den. Främst tematiskt, men även tekniskt. En historia skriven i samma yviga och otroligt associativa stil som For the love of goddess (kommer i vår med Fria Ligan som utgivare) är svår att ställa bredvid något nästan sakralt som Pigornas tappa.

Sen kommer det punkt när det givetvis är kul att göra något annat. Hjärnan vill ha omväxling. Det roligaste och mest rock’n smock jag gjort på länge var att skriva korta texter direkt på engelska för Mutant Chronicles. Mot slutet publicerade de ut mina texter dagen efter att jag skickade in dem. Med vårtor och allt.

Ärligt nu. Var det tanken att Svenska kulter skulle vara en fond för en mer utbredd mytologi redan från början eller föddes idén i samband med att du skrev fortsättningen?

Jag har faktiskt frågat Neil Gaiman samma sak. ”Inte var allt det där meningen från början?” Han gled på svaret. Svaret i mitt fall att tack vare Sandman så tillät jag mig att tänka de banorna från första sidan av Kulterna. Sandman är i början fantastiskt ambitiös utan att någonsin bli pretentiös.

Temporärt omslag
På tal om kulter-universumet, For the love of goddess verkar vara nästa del som utspelar sig i den världen. Vad kan vi förvänta oss av den boken?

For the love of goddess är inte en del av Svenska kulter, utan en utväxt på rollspelet KULTs väldigt groteska världsbygge. Det är väldigt mycket gotiskt och stora gester och köttkrokar och svart läder och Clive Barker. Jag känner att jag har lärt mig att plagiera honom nu. Och det är egentligen inte så svårt, men precis som med Gaiman så måste man ta i från början och verkligen tro på det man gör.

Historien handlar om två äldre kvinnor, varav den ena är en slags gudinna, och deras kamp om en väldigt vacker ung man. Precis som med Kaknäs sista band så krävs absolut ingen förkunskap om något spel. Det är bara att hoppa i den djupa ändan av bassängen och låta sig svepas med.

Okej, bra att veta. När vi ändå har rollspel på tapeten, du har varit involverad i flertalet rollspel sedan åttiotalet. Vad är det som fortfarande lockar med att skriva för den plattformen?

Det är oftast små situationer man beskriver. Det är liksom behändigt. Och man kan gräva ner sig i att beskriva en miljö och enstaka karaktärer istället för långa händelseförlopp. Och jag som skriver bra dialog får inte skriva dialog. Att skriva till Varselklotet är extra roligt för att jag faktiskt kan skriva om min barndoms sjuttiotal utan att vara vare sig nostalgisk (som jag tycker är trist) eller skriva memoarer (ännu tristare – min fru har order att döda mig den dag jag får för mig att skriva memoarer).

Historien till Varselkotet kommer hur som helst att heta ”Tokna och Galna” och vara både rolig och ganska sorglig. Och bland annat avhandla den på sin tid fruktade ”Sätramumien”.

Du nämner Clive Barker och Neil Gaiman som uppenbart är några av dina inspirationskällor. Men du sammankopplas oftare med H.P. Lovecraft på grund av ditt världsbygge som till viss del påminner om den gamla skräckgubbens dito. Är det överhuvudtaget en lämplig jämförelse?

Eftersom jag är en de få i världen som gör något konstruktivt med Lovecrafts mytologi så får jag väl finna mig i att kopplas ihop med honom. Och en miljard tentakelskämt. Det alla däremot inte begriper är att för att göra något konstruktivt och nydanande med Lovecrafts mytologi så måste man sluta tro att Lovecraft som författare är något att ens snegla på som inspiration. Det är där Clive Barker och Neil Gaiman och en massa andra inspirationskällor blir viktiga. För att de är författare. De kan verkligen skriva.

Jag blev väldigt förtjust i dina små Mutant-berättelser i Kaknäs sista band och postapokalyptiska historier verkar hett numera. Finns det planer på att skriva ett längre ”efter katastrofen-verk” i framtiden?

Tycker väldigt mycket om flera historier och figurer i Kaknäs. Hammarkullens hjälte skulle vara en av mina Fager-favoriter om jag inte var Fager. Jag skulle gärna skriva mer i den miljön. Om jag hann. Det är av någon anledningen väldigt lättarbetad setting. Sen är väl den andra frågan vad ett ”längre verk” ska handla om. Då blir det någon mer central konflikt eller ett större hot som ska avhandlas. Frågan är vad det gör med perspektivet och det lite mysigt serietidningsaktiga.

Evas första vecka som död ges ut som ljudbok via Storytel i maj. Varför blev det en ljudbok? Jag vill minnas att du spelade in ett eget litet ljudprov med atmosfärljud i bakgrunden för ett tag sedan. Kommer Evas första vecka som död ta fasta på denna idé?

Det blev en ljudbok för att Storytel ville ha en ljudbok och gillade mitt otroligt spontana förslag ”medelålders innerstadsmedelklasskvinna blir vampyr”. Sitter med näst sista redigeringen just nu. Det är mycket blod och kroppsliga förändringar, och stora delar av historien utspelar sig i swingerkulturen. Det är väldigt lite Twilight eller Låt den rätte komma in.

Evas första vecka som död kommer att läsas in av en kvinnlig uppläsare, det är inte bestämt vilken än, och det kommer verkligen att bli jättespännande att höra mina ord med en kvinnas röst. Det finns en metanivå där som jag inte riktigt fått huvudet runt. Däremot så blir det en konventionell ljudbok, utan ambienser eller mer inslag av radioteater. Som jag uppfattar det så är juryn fortfarande ute vad gäller vad som är den bästa nivån av ”dramatisering”. Skulle själv gärna skriva något mer dramatiskt. En fejkad P3-dokumentär eller så.

Skriv om sånt du känner till, är ofta tipset aspirerande författare verkar få och ändå har du inte applicerat dina erfarenheter som yrkesofficer i dina berättelser hittills? Vadan detta?

Skulle aldrig komma på tanken att skriva MÖPiga Clancy/Guillou-historier. Helvete vad tråkigt. Har skrivit en novell – När döden kom till Bodskär – som utspelar sig i de tidiga åttatalets ubåtskränkningar. Det var segt nog.

Skulle snarare påstå att ”skriv om vad som helst utom dig själv och det du kan” är ett bättre råd till aspirerande författare.

Så det är inte just detta du har anammat i kommande Wunderland?

Jag är infanterist. Wunderland handlar om det rymdskepp som kraschade i öster Svalbard 1942-07-03, mitt mellan en grupp tyska ubåtar och en annalkande allierad konvoj. Jag kan inget ”på riktigt” om vare sig flyg eller flotta. Jag kommer snarare att behöva research mer än någonsin.

Den svenska skräckutgivningen har verkligen fått upp flåset de senaste åren och det släpps mycket bra grejer i genren. Men om någon frågar mig finns det fortfarande hål att fylla. Splattrig rymdskräck är en bristvara till exempel. Vad skulle du själv gärna läsa om?

Oj. Jag vill läsa om något helt oväntat. Men vad är oväntat. Läser verkligen för få romaner.

2016 verkar ha varit ett enormt produktivt år för dig som författare, vad gör Anders Fager under 2017? Ligger du och slappar på sofflocket och löser in alla royalty-checkar från fjolårets hårda arbete eller smider du redan nya planer?

Wunderland ska skrivas i år och ges sedan ut av Fria Ligan. Boken är bara ett manus och en massa kartor än. Efter det ska jag skrivna för White Wolf. Och göra klart tredje boken om Cornelia Karlsson, är det tänkt. Som tidigare nämnt skriver jag ett äventyr till Simon Stålenhag-rollspelet också.

Alla bär en skugga

Ett av mina största läsfynd under 2016 är Bestmannen av Markus Widegren. Kioskskräckisen om ett tentakelmonster som löper amok under ett bröllop är en lika våldsam som underhållande berättelse. Boken är välskriven men förmodligen också den splattrigaste jag någonsin läst.

Alla bär en skugga är något helt annat. Widegren har med sin andra bok skrivit en långt mer seriös psykologisk skräckhistoria. Det är en närgången gestaltning av en människas förfall och växlar snyggt mellan nutid och dåtid. Huvudpersonen Karl för tio år sedan lever en drömtillvaro med familj, ett fint hem och gör karriär inom mäklarbranschen. Den Karl som porträtteras tio år senare är istället en hemlös man med ett liv i spillror.

Widegren skildrar träffsäkert vad som leder fram till Karls undergång. Det är en historia om avund, hämndbegär och ett trasigt människopsyke. Huvudpersonen känns trovärdig och jag känner lika delar sympati som avsky för karaktären. Nutid och dåtid pusslas sakta ihop och jag blir imponerad över hur snyggt allt till slut vävs samman.

Med Alla bär en skugga bevisar Widegren att han bemästrar att skriva skräck som verkligen berör på djupet utan att inkludera överdrivna mängder chockeffekter och slafs. Det här är en snyggt komponerad skräckroman. Dyster och mörk men samtidigt fascinerande.

Detta är tänkt att vara en av tre böcker i en svit fristående men sammanlänkade romaner. Den andra boken är färdig men outgiven och den tredje skriver Widegren på just nu. Jag håller tummarna för att de efterföljande böckerna hittar ett förlag så snart som möjligt.

Titel: Alla bär en skugga
Författare: Markus Widegren
Genre: Skräck
Utgiven av: Oddbooks
Utgivningsår: 2011
Inköpsställen: Slut på förlaget (jag köpte mitt ex av författaren)

Gästblogg: Vilka rädslor drev skrivandet

trojanerna-blogg-banner

I grunden för varje skräckberättelse ligger en eller flera rädslor, som fertil jord där idéerna kan planteras. Förhoppningsvis sprirar en stark berättelse från det.

Trojanerna kommer dels av en rädsla för något som inte är vad det ser ut att vara. Som montren i IT, eller The Thing, eller Bodysnatchers. Något som kan ta en annan identitet och vandra runt som en ulv i fårakläder. Paranoian. Vem är det? Är det du? Kan jag vara säker på att det inte är jag? Och så vidare. Det är en potent skräck, född ur självbevarelsedrift och vetskapen att alla de sinnen vi använder för att identifiera hot inte är nog.

Men det fanns en annan rädsla som jag brottades med när först benade ut berättelsen. Vad är värre än att frukta för sitt eget liv?

Den förlamande rädslan att förlora någon man älskar.

Finns det något värre än det? Ja. När jag hade krafsat klart, kommit ända in till hjärtat av berättelsen, låg den värsta skräcken där som en rutten frukt.

Det värsta måste vara att själv skada den man älskar. Att själv bli monstret.

Det får mig att tänka på alla nyhetsinslag om föräldrar som skjutit sina tonårsbarn i tron att de har varit inkräktare, när de i själva verket smugit in i huset efter en fest. Hur går du vidare efter det? Nu har jag inte själv barn, men kan föreställa mig fasan. Mentalt ryggar jag tillbaka inför tanken.

Monster är lättare. Det är lättare med yttre hot, något du kan mobilisera mot. Gott mot Ont. Men det räcker att skumma igenom nyheterna för att se att verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är en enda stor clusterfuck av rädsla och dåliga beslut. Motsvarigheten till personen i skräckisen som i vild panik rusar upp på övervåningen.

Gud förbjude att en zombieapokalyps faktiskt skulle inträffa. Jag får vara den första att erkänna att jag hade blivit uppäten på en minut. ”Ursäkta? Behöver du hjälp? Vad blek du ser ut. Hallå? Du har svårt att gå upprätt, inga problem, luta dig mot mig så ringer jag en taxi…” Ni vet alla de där zombisarna som saknar läppar, de som ser så läskiga ut? Mun-mot-mun-metoden. Bombsäker på att just de försökte hjälpa någon.

Nåja. Vi är alla små knippen rädslor. Den mest grundläggande rädslan är rädslan för döden, för det okända, men den kan ta sig så många former. Om jag ska bli lite flummig tror jag att många är rädda att förändras, eftersom förändring tar en ut i det okända. Döden är den ultimata förändringen, den enda version av dig själv du aldrig kan vara säker på att få uppleva. Innan dess har du förändrats tusentals gånger, kanske anpassat dig till omständigheter du aldrig trodde skulle bli aktuella.

Om jag hade fått åka tillbaka i tiden och säga hej till mitt tioåriga jag hade hon inte känt igen mig, och då har jag ändå inte varit tvungen att anpassa mig till några extrema omständigheter. Inga våldsamma förändringsprocesser, ingen Joker i Batman. Bara livet.

Jag vet inte vad min poäng är längre. Kanske poängen är att vi aldrig vet hur mycket vi kan förändras, och att det blir en del av det läskiga. Att gränsen kan nås. Och att den gränsen ibland kommer mentalt istället för fysiskt.

När den gränsen nås kan ingen säga. Läskigt, va?

lova_headshots2Om gästbloggare Lova Lovén:
Hon tycker om sina monster, oknytt och vidunder och i hennes huvud får alla inre demoner te och kakor… och om berättelsen tillåter, åtminstone ett hoppfullt slut.

När hon inte skriver jobbar hon med kommunikation i Amsterdam, en stad som bjuder på mycket inspiration (bland annat). Berättelserna utvecklas dygnet runt men rastas på kvällar och helger.

Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus