Snösommar

Snösommar är alltså uppföljaren till Kleptomania. Med den första boken etablerades en besynnerlig version av Sverige. Linus Kaiser, mannen som byggt ett luftskeppsimperium på en stulen trollskatt är numera död. Landet har förvandlats till en iskall, snötäckt plats med ekonomin körd i botten. Ingra Varg, som är den enda som känner till hemligheten bakom Kaisers förmögenhet, vaknar upp ur sin koma. Regeringen har flytt Sverige och styr landets sparsmakade finanser från ett mer beboeligt Danmark. När finansministern Erik Skog får nys om var skatten finns startar en desperat jakt på att finna och hämta hem det som återstår av den.

Kleptomania var en stor överraskning för mig. Kristina Hårds alternativa Sverige med troll, ett manipulativt skogsrå och de förunderliga varelserna kallade skräp, var lätt att förälska sig i. Som en vuxensaga omöjlig att lägga ifrån sig. Uppföljaren är mörkare och scenariot känns mer dystopiskt. Sverige har förvandlats till en helvetisk plats och jag ser många likheter med Westeros och hur Game of Thrones har utvecklat sig där vintern och kylan helt har tagit över.

Återigen är det avsnitten med trollen som verkligen griper tag i mig. Historien om Halvar, som växt upp bland dessa brutala väsen, om Claudias hemska öde och relationen dem emellan. Men berättelsen har flera intressanta sidospår. Lägret med soldater som jagar troll, finansministerns jakt på att finna guldskatten och kronprinsessan som får hjälp att ta över tronen från oväntat håll.

Med trovärdiga karaktärer, ett suveränt världsbygge och ett högt tempo i berättelsen lever Snösommar upp till hypen. Efter katastrofen-vibbarna är starkare och hopplösheten är mer påtaglig. Det här är en mer komplex bok än föregångaren och insatserna har trappats upp. Det finns gott om händelser som engagerar och överraskar. Precis som det ska vara.

Den tredje och sista delen Blodkraxa släpps någon gång under 2018.

Titel: Snösommar – Arvet efter Kaiser II
Författare: Kristina Hård
Genre: Science fiction, fantasy
Utgiven av: Mörkersdottir förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Tidsmaskinen

Det är numera sällan jag tar mig an gamla klassiker men när den bedårande lilla boken Tidsmaskinen dök upp i brevlådan kunde jag verkligen inte motstå. Min enda kontakt med verket sedan tidigare är filmatiseringen från 2002 med Guy Pearce som uppenbarligen är väldigt löst baserad på denna roman. Grundpremissen är densamma men flera betydande förändringar har gjorts för att passa den sedvanliga Hollywood-mallen.

Infallsvinkeln med det uppdelade framtidssamhället och de söta men korkade eloanerna som bor ovan jord och de skräckinjagande morlockerna som vistas under marken är en fascinerande sådan. Tidsresenärens resonerande och reflekterande kring varför de två olika samhällsklasserna har uppstått är intressanta och kan till viss del appliceras på hur vi själva lever än idag. De ena lever tillsynes i en utopi medan de andra lever i en dystopi.

Det här är en nyöversättning av Oskar Källner och Fafner Förlag och tur är nog det. Texten verkar ha fått sig en rejäl omgång och även om jag inte har läst originalet får jag en känsla av att språket har moderniserats och vässats till för att passa läsare av dagens snitt. Jag förväntade mig en torftig och högtravande läsupplevelse men faktum är att jag verkligen uppskattade berättelsen. Mer än jag på förhand hade trott. Den är förvisso överdrivet detaljerad och trampar en del vatten men de äventyrlig inslagen och de filosofiska funderingarna väger upp. Jag har full förståelse för att boken nått klassikerstatus och den känns fortfarande relevant och läsvärd år 2017.

Titel: Tidsmaskinen
Författare: H. G. Wells
Genre: Science fiction, klassiker
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2017 (nyöversättning)
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Star Wars i mitt hjärta

Rouge One var toppen. En fristående Star Wars-rulle som jag på förhand avfärdat som fullständigt onödig. Jag var ärligt talat inte ens speciellt taggad inför det obligatoriska biobesöket. Men igår satt jag ändå där i biosalongen med rysningar längs hela ryggraden.

Karaktärerna är nära papperstunna, handlingen aldrig speciellt engagerande och överraskningarna lyser helt med sin frånvaro. Men vad gör väl det med en mullrande James Earl Jones som återigen ger röst åt Darth Vader, vinande tie fighters, stormtroopers med lasergevär och storskaliga rymdkrig. Klart jag faller pladask likt förbannat. Rouge One är utan tvekan den röjigaste Star Wars-filmen hittills och innehåller dessutom den här gången en väldigt lyckad comic relief, i form av roboten K-2SO.

Vad jag trodde skulle bli en totalt överflödig film visade sig vara raka motsatsen. Rouge One täppte igen filmseriens största plothole på ett storslaget vis och fungerar som en riktigt fin brygga till A New Hope. Ärligt talat tycker jag den trots sina små filmtekniska skavanker sållar sig till de allra bästa Star Wars-upplevelserna.

Nu ska jag och tioåringen återgå till att se seriens tidigare filmer. För mig blir det ett familjärt återbesök, och för honom sprillans nya upplevelser. Vi har tillsammans sett episod 1-4, med ett drastiskt hopp till sjuan, för att nu bara ha femman och sexan kvar. Han ska alltså se The Empire Strikes Back för första gången i sitt liv inom kort.

Satans lyckost.

Fjärilarnas stad

IR-Fjärilarnas stad-omslag.inddVega är en myra. En fattig och betydelselös artonåring som är född på fel sida staden. Alla med samma bakgrund kallas myror. Fenix å andra sidan är en fjäril. En invånare av Vegatroplis, född med silversked i mun och omgiven av all lyx och flärd man kan tänka sig. När Vega och bästa vännen Maxine smyger in i den förbjudna staden där myrorna egentligen inte får vistas möts de två och det uppstår kärlek vid första ögonkastet. Men det är någonting som inte står rätt till i den vackra staden. Kidnappningar och attentat skakar samhället. Men vad ligger egentligen bakom det hela? Plötsligt så spelar Vega och Fenix en central roll i det mysterium som bara växer sig större och större.

Det är ruggigt svårt att bedöma en bok i en genre som jag sällan gräver ner mig i. Men jag försöker föreställa mig hur jag skulle uppleva den från en tonårings perspektiv. Mitt trettonåriga jag hade förmodligen gladeligen omfamnat de teknologiska high-tech-grunkorna, den mysiga askungesagan och den kluriga konspirationsgåtan som nystas upp i lagom takt.

Men nu är jag ju trots allt en sur trettiosexårig gubbstrutt som framför allt går igång på splattrig body horror och mörka undergångsscenarion. Det här känns lite för banalt för mig, och jag tillhör helt enkelt fel målgrupp. Remvall ska dock ha en eloge för sin rappa berättarstil och drivet i berättelsen. Världen med de stora samhällsklyftorna är också den intressant även om det mesta förklaras på ett för enkelt och naivt sätt.

Det är tvära kast mellan romantik, cybersex och mer actionbetonade händelser. Jag tappade aldrig intresset utan ville se vart det hela barkade och även om den sista delen känns lite framstressad och forcerad knyter Remvall ihop det på ett tillfredsställande vis. Och återigen, i en science fiction-vurmande tonårings händer tror jag Fjärilarnas stad mycket väl kan vara en riktig fullträff.

Titel: Fjärilarnas stad
Författare: Ingrid Remvall
Genre: Romantisk science fiction-thriller
Utgiven av: Affront förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Stjärndamm

stjarndm_12993Till att börja med vill jag utfärda en liten varning. Stjärndamm är den sista och avslutande boken i Lars Wilderängs Stjärntrilogi, därför gör du säkrast i, om boken är av intresse det vill säga, att läsa de två första böckerna i serien innan du ger dig på den här texten. Spoilers lär förekomma.

Stjärndamm tar vid där Stjärnfall slutar. Silverbane och hans mannar fortsätter kämpa mot Kentaurerna men situationen verkar hopplös. Stjärndammet slog hårt mot mänskligheten och det är få som klarade sig undan zombiefieringen. Läget vid Carlstens fästning är kritiskt. Omringade av omvända varelser stretar de få tappra som är kvar emot. En grupp med Silverbane i spetsen ger sig iväg på ett sista riskfyllt uppdrag för att förgöra Kentaurerna för alltid, eller i värsta fall, för att möta sin egen undergång.

Jag tycker att Lars Wilderäng har skapat något unikt med sin Stjärntrilogi. En svensk militär-sf, som inte liknar något annat jag läst tidigare från vårt avlånga land. Den sista delen osar Falling Skies och Starship Troopers, men att allt utspelar sig med blågul kuliss gör det så mycket mer intressant. En för sf-läsare obekant igenkänningsfaktor, med få undantag.

Den sista delen är den mest actionspäckade. Det är tvära kast mellan olika grupper, karaktärer och antagonister. Alla är ruggigt spännande att följa. På Carlstens fästning råder det ett småskaligt krig samtidigt som en vampyrlik gestalt infiltrerar basen. På den lilla ön vid Orust kämpar en liten grupp för sitt liv när de blir stormade av zombier och det är gastkramande läsning när den sista desperata planen verkställs av team Silverbane.

Som helhet har Wilderäng fått ihop ett science fiction-verk som är bland det mest underhållande jag någonsin läst. Tempot är vansinnigt högt, vändningarna är många och avslutningen är snyggt ihopsydd. Jag kommer sakna att följa Gustaf Silverbane, Jocke Sorbin, Filip Stenvik och Anna Ljungberg med flera. Karaktärerna naglade sig verkligen fast för mig. Det känns tomt nu när det är slut, precis som det ska göra när en bra följetång är till ända.

Det är bara att hoppas på att fler författare tar rygg på Wilderäng och att det släpps mer böcker i den här genren. Med Stjärntrilogin har han visat att det går att skriva storslagen svensk science fiction som faktiskt säljer riktigt bra. En tv-serie är dessutom på gång och jag är ruggigt nyfiken på att se hur det hela kommer te sig i det formatet. Kan det här vara det stora genombrottet för svensk science fiction? Jag håller tummarna för det.

Titel: Stjärndamm
Författare: Lars Wilderäng
Genre: Militär-sf
Utgiven av: Massolit förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Urmakarens värld

Omslag_urmakarenLove Kölle har sedan debuten med Galtmannen gått sin egen väg och skaffat sig en helt egen röst som författare. I en strävan efter att återuppliva pulpiga kioskromaner från svunna tider förvandlas istället hans texter till något egensinnigt och udda – en helt egen författarstil.

Konceptuellt är Urmakarens värld en vidareutveckling av Rymdvoodoo vid Apacheravinen!, Kölles förra bok. Men medan Rymdvoodoo var ett underhållande virrvarr av idéer, skisser och lösryckt prosa så är Urmakaren mer sansad i sin uppbyggnad. Novellsamlingen är förvisso stundtals bisarr och skruvad men världen och berättelserna som utspelar sig däri är genomtänkta och snillrikt utformade. Det känns mer strukturerat och eftertänksamt.

Huvudpersonen i boken är staden Oltova som är belägen i det som kallas det borgoviska imperiet, där utspelar sig merparten av alla noveller. Det fiktiva universumet Kölle byggt upp beskriver han själv som:

”… ett ganska typiskt high fantasy-rike som relativt nyligen genomgått en omfattande industrialisering, vilket innebär att magin dröjt kvar och korsbefruktats med den ångdrivna tekniken på alla möjliga och omöjliga sätt.”

Det osar därför av steampunk om världsbygget och det vimlar av ångdrivna manicker bakom varje krön i Oltova. Jag gillar verkligen upplägget med att en värld får verka som utgångspunkt för en novellsamling som i det här fallet. Världen agerar ramverk och håller ihop bokens korta texter. Jag känner mig snabbt hemtam trots att novellerna beskriver helt olika skeenden och situationer, världen som röd tråd gör sig ständigt påmind, oavsett om det rör sig om tankeätande hjärnspindlar, en vild jakt på monstruösa skuggvarelser eller gränsöverskridande vetenskapliga upptäckter.

Urmakarens värld är ett sällsynt hantverk och en ny fjäder i hatten för en författare som ständigt återuppfinner sig själv och sitt berättande. Det här är hans bästa verk hittills.

Titel: Urmakarens värld
Författare: Love Kölle
Genre: Steampunk, science fiction, novellsamling
Utgiven av: Sigill förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Sigill förlag, Adlibris och Bokus

Tolv nakna puddingar

tolvnaknapuddingarEskapix andra utgivna roman rör sig i en helt annan riktning än makabra rysaren Köttmonstret i Celitz, däremot råkar det återigen vara en bok skriven av en okänd författare som ingen känner till.

Romanen är författad av Gordon Heyman Blackwood som påstås vara en pseudonym för Kimball Walton och när jag googlar finner jag ingenting om denne man. Samma visa som med Köttmonstret. Jag börjar ana ugglor i mossen här. Återigen är det KG Johansson som översatt. Hur det än ligger till med den saken är det inte så viktigt vilken avsändare som står på omslaget, det är innehållet som räknas. Någonting som bokens huvudperson inte verkar hålla med om.

Dick Iron är nämligen en sexistisk skitstövel. Men han är också noga med att påpeka det själv. Tolv nakna puddingar är en surrealistisk deckare som utspelar sig i en science fiction-osande framtidsversion av vår värld. Ovanför staden svävar en gigantisk naken man, på nätterna löper skräckinjagande monster kallade natthundar på gatorna och zombier kan hungrigt ligga och vänta i valfritt dike. Det är en spännande värld som inte får alltför mycket utrymme utan fungerar mer som en kuliss som fladdrar bakom Dick Iron i sin jakt på att lura kläderna av alla kvinnor han möter.

Boken är ett frosseri i gungande kvinnobröst, minimala underkläder och nakna stjärtar. Eftersom det rör sig om en klassisk deckargåta med en lika klassisk hårdkokt deckarhjälte så förekommer det också såklart beskrivningar av välsvarvade kvinnokroppar. I det här fallet blir det på den punkten en överdos av sällan skådat slag. Men det finns en poäng med hjältens strävan efter att få se naken hud. Ett lukrativt uppdrag som detektiv är nämligen att hitta en tatuering av värde, som av en händelse råkar sitta på någon av tolv kvinnors bakdelar. Exakt vilken vet han inte.

Självironin och humorn som genomsyrar privatdetektiven Dick Irons berättelse är så pass avväpnande att det är svårt att inte låta sig charmas. Det är en självmedveten pastisch på pulpiga deckarromaner i kiosklitteraturens tecken från förr. Det låter kanske tramsigt och grabbigt men glimten i ögat finns alltid där. Jag kom på mig själv med att fnissa och skrocka förnöjt när jag vände blad för att ta reda på hur mycket stryk huvudpersonen skulle få på kommande sida. Han är en alkoholiserad förlorartyp som ständigt misslyckas med sina åtaganden och är lätt att känna sympati för.

Tolv nakna puddingar är en underhållande bok som är svår att jämföra med något annat jag har läst. Det är på många sätt en traditionell story som ändå känns originell. Jag är inte helt nöjd med det något abrupta slutet men långt ifrån missnöjd i övrigt. Det var ett stort nöje att hälsa på i Dick Irons förvirrade tillvaro. Om det dyker upp fler översättningar av hans äventyr i framtiden gör jag gärna ett återbesök.

Titel: Tolv nakna puddingar
Författare: Gordon Heyman Blackwood
Genre: Deckare, science fiction, surrealism
Utgiven av: Eskapix
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Adlibris

Inga fler resor i tiden för Continuum

continuum-continuum

Ännu en gammal trotjänare kastar in handduken. Continuum fick fyra säsonger, alla fyra med olika ansikten, men nu är det över. Tyvärr är inte den fjärde och sista säsongen den bästa, men ändå en värdig avslutning som paradoxalt nog inte kändes korthuggen och stressad trots det förkortade spelrummet på endast sex avsnitt. Snarare tvärtom. Första avsnittet etablerade säsongens plot, medan efterföljande fyra mest trampade vatten med några karaktärsavlivningar som undantag, innan allt ställdes på sin spets i den stora finalen.

Spoilers ahead! Läs vidare på egen risk.

Fortsätt läsa ”Inga fler resor i tiden för Continuum”

Tre avtryck av himlen

CHW-taah_omslagI samband med att CH Wahlund släpper ifrån sig sin tredje och avslutande del i Katakrestrilogin har Affront hunnit ta över som förlag och släpper nu alla tre delarna i en och samma samling. Den tredje neologismen är den sista kortromanen och rundar av serien om en observatör som verkar i ett framtida översvämmat dystopiskt Sverige där skrivmaskiner är hårdvaluta, men också ett verktyg för att dokumentera när havsmonstret Hafgufa dyker upp på olika platser i landet. Men det är bara Observatorieministeriet som får möjlighet att göra detta och alla typer av skrivdon är förbjudna för resten av befolkningen.

Tre avtryck av himlen är en sävligt berättad historia och CH Wahlund besitter ett poetiskt språk, på gränsen till pretentiöst. Jag tycker om framtidsskildringen och upplägget med ett svenskt Waterworld, det är en spännande setting. Samtidigt är tempot lågt och det är stundtals för händelsefattigt för min smak. Men det är uppenbart att författaren inte heller har för avsikt att ta mig med på en vild science fiction-resa av episka mått, det här är istället en lågmäld historia med plats för både existensiella frågor och tankeväckande diskussioner.

Jag tycker om samlingen i sin helhet, det hänger ihop på ett bra sätt, trots att de tre kortromanerna behandlar olika ämnen och teman i vitt skilda miljöer. Framför allt är det udda och egensinnigt, för mig är det en bra sak.

Titel: Tre avtryck av himlen
Författare: CH Wahlund
Genre: Dystopi
Utgiven av: Affront
År: 2015
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Peter Öberg om Affront och världsherravälde

Det lilla förlaget Affront har främst gjort sig kända för antologisamlingarna Maskinblod och har inriktat sig på att ge ut ny och gammal science fiction. Nyligen gav förlaget ut antologin Waiting for the Machines to Fall Asleep, en samling skriven på engelska men med svenska författare. Jag kontaktade Peter Öberg, mannen bakom förlaget, för att ställa ett gäng frågor om förlagets nya inriktning.

WFTMTFA-coverVilka utgör Affront förlag och vad pysslar ni med?

Affront är ett enpersonsförlag som drivs av mig, Peter Öberg, som en hobby. Det hela började med att jag skrev en faktabok om nordisk science fiction-film, Science fiction så in i Norden. När ingen annan ville ge ut den fick jag göra det själv. Så var Affront fött. Sedan har det rullat på med antologier och annan science fiction-litteratur av olika författare.

Waiting for the Machines to Fall Asleep är den första antologin Affront ger ut på engelska. Vilken var den största utmaningen med att gå från svenska till engelska?

Den första utmaningen var urvalet – att behöva tacka nej till flera bra noveller som helt enkelt inte fick plats. Med 26 noveller blev det ändå fler noveller än vad som var tänkt från början. Den största utmaningen var att se till att boken och språket skulle hålla en hög nivå, med så pass bra språk att ingen infödd engelsktalande person skulle reagera negativt över det. Vissa av författarna har skrivit eller publicerats på engelska i andra sammanhang, men inte alla. Även om man har hyfsade engelskakunskaper är det inte helt lätt att skriva skönlitterärt på ett språk som inte är ens modersmål.

Här tog vi hjälp av ett flertal amerikanska test- och korrekturläsare, och att döma av de omdömen boken fått tycker jag att vi lyckats med den biten – ingen har anmärkt på den språkliga kvaliteten. Självklart gällde det också att se till att novellerna i sig skulle vara bra, up to date och i klass med vad läsare av anglosaxisk science fiction kan förvänta sig. Detta var dock inget större bekymmer – det finns många duktiga sf- och fantastikförfattare i Sverige, och flera av dem är med i denna bok. En kanske ännu större utmaning är att nå ut till folk och få dem att läsa boken – och den nöten återstår att knäcka.

maskinblod3_omslag_storHur ser marknaden ut utanför Sverige för science fiction-antologier? Hur har du gått tillväga för att uppmärksamma internationella läsare på att boken finns?

Det finns betydligt fler antologier på engelska än vad det gör på svenska i alla fall! Att som litet förlag från ett litet land ge ut en antologi med författare som ingen hört talas om innebär självklart en utmaning. Det vi har gjort är att kontakta allt från de klassiska science fiction-tidskrifterna, till de globala nyhetsförmedlarna, till små nischade bloggare, för att väcka intresse och få dem att uppmärksamma boken. Vi har också kontaktat diverse kända författare för att höra om de är intresserade av att läsa och kommentera boken, haft aktiviteter på Goodreads och sociala medier, gjort en gratis prova på-ebok, och så vidare… Även om gensvaret har varit positivt från de som läst boken har det stora genombrottet uteblivit, än så länge.

Fanns det ett behov av att anpassa berättandet för att lämpa sig för engelska läsare utöver det engelska språket?

Bra fråga… Under planeringen funderades det på eventuella teman och huruvida novellerna skulle behöva utspela sig i Sverige eller ha någon annan anknytning till Sverige, annat än författarens ursprung eller boendeort, men beslutades emot det. Jag ville att boken skulle vara representativ för den moderna svenska sf-scenen, och det finns en risk att en sådan avgränsning kunde ha blivit gimmickartad och hämmande. Med det sagt finns det så klart svenska inslag och miljöer, men det är inte något bärande tema i boken. Istället är det upp till läsaren att, om man så önskar, hitta det ”typiskt svenska”. Vilket för övrigt verkar vara mörker och pessimism om man ska gå efter de recensioner boken fått.

Kommer den svenska motsvarigheten Maskinblod tillbaka, eller är det allt krut på engelska antologier nu?

Efter Waiting for the Machines to Fall Asleep och fyra samlingar på svenska är jag rätt mätt på att redigera antologier, så det lär dröja innan det kommer någon ny – på svenska eller engelska. Däremot har vi annat på gång.

KGJ-googolplex-coverSenare i år släpps KG Johanssons Googolplex i en engelsk utgåva. Vad finns det att berätta om det här boksläppet? Är upplägget annorlunda i jämförelse med Waiting for the Machines to Fall Asleep?

Det känns kul att släppa Googolplex på engelska – jag tycker själv att KG Johansson förtjänar att läsas av fler, eller, om man vill uttrycka det så, att fler förtjänar möjligheten att läsa KG Johansson. Annars är upplägget ungefär detsamma som för Waiting for the Machines to Fall Asleep, och utmaningarna desamma.

Hur ser framtiden ut för Affront? Med tanke på det internationella intåget, är det världsherravälde som gäller nu då eller? 

Det återstår att se om eller när det blir fler titlar på engelska. Nu har vi två böcker ute eller på gång och sonderar terrängen. Men det känns som att den svenska fantastiken, efter att ha vuxit sig starkare de senaste åren, nu börjar vara mogen för den internationella marknaden. Flera av Waiting for the Machines to Fall Asleep-författarna har skrivit eller publicerats på engelska i andra sammanhang, och tittar man bortom denna bok finns namnkunniga författare som Karin Tidbeck, John Ajvide Lindqvist och Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, och på film- och tv-sidan Äkta människor och Kung Fury, för att nämna några. För förlagets del väntar, förutom Googolplex, närmast ett knippe svenska böcker. I augusti CH Wahlunds Tre avtryck av himlen, sedan under senhösten eller vintern en skräckroman av KG Johansson, samt en än så länge hemlig titel av en populär författare – kanske förlagets största släpp hittills!

Fakta om Affront
* Enmansförlaget Affront med Peter Öberg bakom spakarna har gett ut svensk science fiction sedan 2012
* Aktuellt just nu: Engelska antologin Waiting for the Machines to Fall Asleep
* Kommande: Googolplex (engelsk utgåva) av KG Johansson och Tre avtryck av himlen av CH Wahlund
* Affronts hemsida