Tillbaka till overkligheten

Semestern är över för den här gången. Jag har medvetet tagit en paus från merparten av min digitala närvaro, vilket smittat av sig på bloggandet. Sommarledigheten lades i år istället på en mängd av byggprojekt. Jag har lyckats att smälla ihop mitt andra trädäck, denna gång i princip utan hjälp. Känner mig lite lagom mallig och nöjd. Det ser oväntat proffsigt och välbyggt ut. Har också klätt in sommarstugan i en tjusig trallkjol, målat hussockeln hemma, lagat en trappa, spikat golvlist och anlagt en grillplats. Bokhögen har knappast krympt under ledigheten, snarare tvärtom, men nu känner jag mig motiverad att ta tag i läsandet igen.

Pål Eggerts Dödfödd ligger fortfarande på nattduksbordet men jag har också återupptagit mitt Storytel-abonnemang med två projekt i åtanke, Anders Fagers vampyrskräckis Evas första vecka som död och Mats Strandbergs Hemmet, om läskigheter på ett demensboende. Nu ska det bannemig läsas och lyssnas!

Det är istället tv-tittandet som gått varmast i sommar. American Gods är förmodligen den största höjdpunkten. Neil Gaimans roman gör sig oväntat bra som underlig urban fantasy-serie om maktspelet mellan bortglömda gudar i vår vardag. Fantastiska karaktärer och en skruvad handling. Klart värt att teckna en Amazon Prime-prenumeration bara för denna serie.

Efterlängtade The Defenders var snarare motsatsen. En stor besvikelse. Marvels Netflix-serier har sedan andra halvan av Luke Cage fortsatt den nedåtgående spiralen. Ologiska luckor, trevande handling och trötta fightingscener som helt tappat stinget sedan de högklassiga bataljerna från den första säsongen av Daredevil. The Defenders börjar lovande och fram till avsnitt fyra hade jag stora förhoppningar på resten av serien men efter det går det alltså utför. Fortfarande stundtals sevärt och underhållande men helt utan fingertoppskänsla. Nu sätter jag mitt hopp till kommande The Punisher istället.

Så. Det blev återigen ett uppsamlingsheat. Nästa gång lovar jag att det dyker upp nåt med mer substans. Mors!

Färjan

farjanomslagMats Strandberg, som slog igenom så det small om det med ”Engelsforstrilogin”, har lämnat tonårshäxorna bakom sig, dumpat medförfattaren Sara Bergman Elfgren, och levererar här en intensiv rysare till havs. ”Färjan” är en smart uppbyggd thriller där kapitlen följer olika passagerare, och där jag som läsare slängs mellan olika relationer och människoöden.

Kusinerna Lo och Albin som inte sett varann på länge och deras trasiga familjer, en före detta schlagerartist som numera jobbar som karaokevärd på färjan, Calle som ska överraska sin partner under kryssningen, Madde och hennes kompis som bara är ute efter att festa, är några av passagerarna jag får lära känna under resans gång.

Det kunde lätt blivit rörigt med så många olika personer att hålla reda på men Strandberg är duktig på att få mig att känna för berättelsens karaktärer. Vissa mer än andra naturligtvis, men alla är intressanta av olika anledningar.

Det övernaturliga elementet i boken är det enda jag inte är helt eld och lågor över. De monster som beskrivs känns förutsägbara och ganska trötta i porträtteringen. Jag hade gärna sett något mer spännande på den punkten. Kanske en helt egen skapelse? Ett bagatellartat klagomål kan tyckas och jag kan förstå att författaren valt något vi alla redan är hemtama med.

”Färjan” är i övrigt en utmärkt rysare. Upplägget med helvetet som bryter loss under en Finlandskryssning är en perfekt utgångspunkt för en skräckroman. Lyckligtvis infrias potentialen. Det är blodigt, klaustrofobiskt och stundtals riktigt läskigt. Precis som jag vill ha det.

Titel: Färjan
Författare: Mats Strandberg
Genre: Skräck
Utgiven av: Norstedts
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Adlibris och Bokus