Marvel får smisk på sin egen hemmaplan

Mina förhoppningar på både Wandavision och The Falcon and the Winter Soldier var kanske inte skyhöga men jag räknade kallt med att det skulle bli solida tv-serier. Ingen av dem är någon smärre katastrof men inte heller så vassa att jag trillade av stolen. Falken och Vintertjommen är ändå helt okej men det kändes aldrig som att den riktigt lyfte. Bäst var John Walker som den nya och tragiskt misslyckade versionen av Captain America. Huvudkaraktärerna fördjupades aldrig riktigt som jag önskade och handlingen kändes inte heller den speciellt engagerande.

Wandavision förvandlades snabbt till ett stort antiklimax när den klev ut ur den innovativa men smått tradiga sitcommallen. Den mystik som målades upp i de första avsnitten byttes ut mot framstressad korkad superhjälteaction. Som sagt inget haveri men det kunde blivit så mycket bättre med alla miljoner som plöjdes ner i dessa produktioner.

Då är det roligare att zappa över från Disney+ till Prime Video och Netflix egna superhjältesatsningar. Amazons streamingtjänst kan redan stoltsera med suveräna The Boys och släppte nyligen Invincible, en animerad fullträff med serietidningsförlaga signerad The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Våldsam som attan och rejält spännande. Jag njöt av varenda sekund och jag hoppas verkligen nya säsonger redan fått grönt ljus. En serie med ett rejält knippe självdistans och stort hjärta.

Jupiter’s Legacy har sina svackor men de djupa dalarna vägs upp av höga berg i storleksordningen Mount Everest. Mycket är så klassiskt trikåklätt fjanteri att det blir töntigt. Själv är jag rätt töntig så jag har inga som helst problem med det. Berättelsen är uppbruten i två olika tidslinjer. I den ena får vi följa hur de första superhjältarna kom till och i den andra hur de åldrade hjältarna snart ska bytas ut mot sina barn. Ett berättargrepp som gör sig riktigt bra i det här fallet. Det finns verkligen mycket att tycka om med Jupiter’s Legacy även om den verkar vara en vattendelare bland kritiker. Jag gillade den skarpt i vilket fall med flera riktigt minnesvärda scener som verkligen lyckades fängsla mig.

Nu sätter jag min tilltro till att Disney+ hostar upp sig lite när serien med allas vår favoritskurk Loki får premiär i juni. I ärlighetens namn finns det större potential då karaktären är klart mer intressant den här gången. Men vi får väl se.

Ljusare tider i januari

Dags att stryka ett streck över rövåret 2020 och blicka framåt. Redan januari känns mer hoppfullt med saker att glädjas åt. Viktigast av allt är att vaccinet börjar rulla ut på allvar och större doser är på väg. Om bara några månader kanske vi kan närma oss ett mer vanligt liv igen. Men tills dess är det bättre att bänka oss framför tv:n eller i läsfåtöljen.

Efter ett helt år av Marveltorka är det dags för premiären av WandaVision på Disney+ imorgon. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad man kan förvänta sig. En sitcom med twilight zone-vibbar sägs det. Det låter minst sagt snurrigt men jag är försiktigt optimistisk. Jag har verkligen saknat MCU och är uppenbarligen en av få som aldrig tröttnar på superhjältar. The Mandalorian spottade verkligen upp sig under den andra säsongen så förhoppningsvis kan Marvels första egna tv-serie fortsätta hålla fanan högt för streamingtjänsten.

John Ajvide Lindqvists nya roman Vänligheten släpptes bara för några dagar sedan. Han påstår själv att det är hans snällaste bok hittills vilket i ärlighetens namn gör mig aningen skeptisk. Jag vill inte ha snälla böcker, jag vill ha elaka böcker! Det är dessutom en riktig tegelsten med ungefär samma sidantal som Frostskymning, boken jag läser nu, vilket inte gör mig någonting om det är befogat. Jag läser allt med John Ajvide Lindqvist och det är oftast riktigt bra grejer. ”Platserna-trilogin” tog mig kanske inte riktigt med storm men hoppas på uppryckning med Vänligheten.

Också värt att nämna är säsong tre av Simpson-skaparnas trivsamma fantasyserie Disenchantment och Mikael Håfstroms sci-fi-rulle Outside the Wire med Anthony Mackie som android-soldat båda streamar på Netflix imorgon fredag.

10 dagar med Disney+

Tja, ibland händer det bara, ett blogginlägg! Jag har som många andra ett riktigt skitår och det där med att blogga har helt enkelt inte tilltalat mig det minsta. Men här kommer åtminstone någon form av åsikt om nåt som kan vara av intresse. Disney+.

Jag har trånat efter Disneys streamingtjänst sedan jänkarna fick lägga sina labbar på spektaklet för närmare ett år sedan. Samtidigt var jag redan då skeptisk till om det skulle bli en Netflix-dödare. Med ett så endimensionellt innehåll anpassat för, om man ska vara krass, barn, tonåringar och nördar, skulle det räcka? TJänsten har nu varit tillgänglig i tio dagar i Sverige och visst finns det godbitar men också en del besannade farhågor.

The Mandalorian är efter tre avsnitt allt jag ville den skulle vara. Estetiskt är serien det absolut bästa som gjorts i Star Wars-världen. Gritty, charmigt lågteknologisk och med fantastisk stämning. Enligt rapporter från staterna håller den inte hela vägen in i kaklet men det återstår att se. Jag gillar det jag sett hittills i alla fall.

Utöver nyss nämnda serie är det exklusiva innehållet långt ifrån lika imponerande. Här finns faktiskt ingenting som tilltalar mig. Jag kommer se om flertalet av Star Wars och Marvel-filmerna som finns tillgängliga men utöver det har jag svårt att hitta saker att se. TJänsten är underlägsen allt annat vi har att ta del av i streamingväg vad gäller exklusivt spännande innehåll. Så enkelt är det. För nostalgifantaster finns det såklart massvis med gamla godingar att ta del av men jag tillhör inte just den målgruppen. Det mesta jag hittills tagit mig an från förr har snarare sabbat barndomens upplevelser.

Jag tycker i ärlighetens namn att lanseringen av Disney+ är framstressad och ogenomtänkt. Luckorna mellan ”original”-produktioner som The Mandalorian, Falcon and the Winter Soldier och WandaVision är för stora samtidigt som den nischade målgruppen gör att Disney+ känns amputerad. Med fler av dessa egna produktioner tillgängliga från start och med ett tydligt lanseringsschema för kommande serier hade jag känt annorlunda. Sen har vi uppköpet av Fox också. X-Men och Simpsons i all ära men det måste finnas massvis med serier och film att komplettera med. Nu gapar det tomt, kanske blir det ändring på detta senare.

Om ett till två år tror jag verkligen det här kan bli något riktigt bra när fler av Disneys egna serier kontinuerligt rullar på tjänsten men som den ser ut nu är jag inte överförtjust. Säsong två av The Mandalorian dyker upp i slutet på oktober men vad händer sen? Dessutom var jag lite för exalterad i hatten och hoppade på förbokningserbjudandet för ett helt år och med facit i hand är det tydligt att jag inte kommer att använda Disney+ alls lika mycket som till exempel Netflix, Amazon Prime Video eller ens HBO framöver.

Daredevil tillbaka i gammal god form men kanske för sista gången?

Återigen har jag bingat en hel säsong av Daredevil på två dagar. Tre sittningar blev det och drygt 12 timmar i soffan. Vad jag tycker? Daredevil spelar i en helt egen division i jämförelse med sina övriga Defenders-kollegor.

Läs också gärna mina tankar om säsong ett och två av Daredevil.

Varning för en del mindre spoilers! Läs vidare på egen risk om du ännu inte sett säsong tre.

Som uppladdning inför säsong tre såg jag om säsong två och The Defenders. De första två tredjedelarna av säsong två är fortfarande riktigt vass superhjälte-tv medan den sista tredjedelen och allt som dykt upp därefter inte alls hållit samma kvalité. Jag skyller mycket av detta på ninjerierna och den fåniga skurkorganisationen The Hand. Efter att de introduceras tappade jag en stund hoppet för Netflix Marvelsamarbete. Defenders är nästintill ett haveri med få ljusglimtar, Iron Fist likaså. Den andra säsongen av Luke Cage är bara okej och Jessica Jones comeback kom aldrig i närheten av den första säsongen. Det enda undantaget är The Punishers egna serie som jag tycker är helt lysande.

Men med säsong tre av Daredevil bryts den negativa trenden. Nu när The Hand och allt övernaturligt dravel återigen ersatts av Vincent D’Onofrios skräckinjagande tolkning av Wilson Fisk är allt som det ska vara igen. En mer jordnära och realistisk tolkning av Hell’s Kitchen och en skurk som känns som ett hot på riktigt. Charlie Cox gör sin bästa prestation som en trasig och plågad Matt Murdock hittills och Deborah Ann Wool briljerar som Karen Page, där avsnittet om hennes bakgrund är ett av de bästa under hela säsongen. Nykomlingarna Syster Maggie, Dex och Ray spelar alla stora och bidragande roller till seriens handling.

Det har varit en del snack om Bullseye inför säsongen och den här tolkningen av karaktären skiljer sig en del från serieförlagan men jag tycker verkligen den fungerar. FBI-agenten Poindexter som sakta men säkert förvandlas till den psykopat han innerst inne är med hjälp av Kingpins manipulativa handlingar, är en snygg ursprungshistoria som känns trovärdig. Striderna med Bullseye, är också nervpirrande och coolt utformade. Precis som i serietidningen är Bullseye vansinnigt skicklig på att nyttja föremål som kastvapen oavsett om det rör sig om en häftapparat eller en glasskärva. Allt som Bullseye kan komma över blir till ett dödligt vapen i hans händer.

Och på tal om fightingscenerna. På den punkten har alltid Daredevil trumfat sina övriga Defenders-partners men den här gången känns det som att de är ännu bättre koreograferade och brutalare än tidigare. Det långa fängelseslagsmålet i avsnitt fyra är verkligen helt fenomenalt och jag vågar påstå att det är minst lika bra som korridorscenen från säsong ett. Jag kom på mig själv med att sitta på helspänn under den 11 minuter långa tagningen. Japp, det är tydligen bara filmat i en tagning. Så läckert och gastkramande!

Det här är det bästa Marvel och Netflix spottat ur sig hittills. Säsong tre av Daredevil är mer fokuserad, bättre balanserad och innehåller snyggare actionsekvenser än någonsin tidigare. Frågan jag ställer mig är vart det tar vägen nu? Med Iron Fist och Luke Cage nedlagda så blir jag inte förvånad om Daredevil står näst på tur.

Vi har fått det vi kräver med karaktärer som Kingpin, Bullseye, The Owl, Elektra, Punisher, The Gladiator, The Hand och några till. Ärligt talat så finns det inte så mycket att gräva i ur karaktärsgalleriet som vi inte redan har sett. Jag tackar såklart inte nej till en säsong där Poindexter på riktigt förvandlas till den fullfjädrade mordiska galningen Bullseye men samtidigt vet jag inte hur många gånger man kan spela kortet med en nedbruten Matt Murdock som tar sig an sina egna inre demoner. Det börjar kännas som ett tjatigt berättargrepp men jag blir gärna motbevisad.

På ett sätt känns detta som ett riktigt värdigt avslut om serien skulle läggas ned här och nu. Då gör den det verkligen med flaggan i topp.

Tre saker

Sak 1: Som några av er kanske märkt så har bloggen legat nere ett tag. Elaka hackare har varit framme. Turligt nog gick allt och rädda och jag tror att det mesta är sig likt igen. Jag har aktiverat nya backup- och säkerhetsplugins, captha för att slippa spam-kommentarer och lite annat smått och gott. Förhoppningsvis går jag säker från nya attacker framöver.

Sak 2: Thor Ragnarok var en höjdare. Tramsigaste Marvel-rullen hittills, till och med mer flams och skämt än i Guardians of the Galaxy. Hulkens gästspel är lysande och stengubben Korg är en ny stjärna jag hoppas vi får se mer av framöver. Jeff Goldblum som The Grandmaster var också en underbar karaktär. Allt som allt var det en härlig bioupplevelse med mer humor och skoj action än jag förväntat mig. Ni som vill se seriös och cool superhjälteaction bör dock se åt ett annat håll.

Sak 3: Nya säsongen av Stranger Things är också den avverkad. Större, tajtare och bättre än första om du frågar mig. Nyhetens behag lyste såklart med sin frånvaro och jag blev inte golvad av de härliga 80-talsreferenserna på samma sätt denna gång. De unga skådisarna har växt till sig och levererar bättre prestationer överlag och de nya bekantskaperna är alla fina tillskott. Handlingen känns mer cinematisk och sammantaget är säsong två på alla sätt en värdig fortsättning på fjolårets stora tv-överraskning.

Nästa vecka utlovar jag recension av Mats Strandbergs Hemmet och säkerligen något mer smaskigt av läsvärde. Trevlig helg!

Iron Fist är den svagaste Netflix/Marvel-serien hittills

Säsong ett av Daredevil är ett briljant stycke superhjältedrama, säsong två är, trots en spretig avslutning, i sina bästa stunder minst lika bra, och Jessica Jones är ett välregisserat kammarspel med en fantastisk skurk och intressant huvudkaraktär.

Nu är Iron Fist här och tyvärr fortsätter serien en nedåtgående trend för Marvels Netflix-samarbete. Där Daredevil satte ribban högt för nästkommande tv-satsningar tar Iron Fist istället rygg på Luke Cages skakiga andra halva och spär på det faktum att det saknas de resurser som krävs för att producera en spektakulär superhjälteserie av den här kalibern.

Iron Fist är egentligen den första av de fyra karaktärerna som involverar mer traditionell superhjälteflärd med magi, superkrafter och allt vad det innebär. Men det är rätt uppenbart att Netflix inte lagt så mycket krut på produktionen denna gång och försöker dölja detta genom att berätta en origin story mestadels bestående av dialog men också via luddiga flashbacks som bortser från allt som kan andas produktionsvärde. Det babblas ständigt om det mystiska munkklostret K’un-Lun men det visas inte ett jota, istället ligger fokus på flyplanskraschen som gjorde Andy Rand föräldralös och mysteriet bakom.

Faktum är att Iron Fist andas mer CW-serie och kretsar kring familjeintriger och lättsam tv-såpa. Serien liknar snarare tramsiga Arrow än superba Daredevil både sett till stämningen och ytliga karaktärer men också på grund av miljardäraspekten och de återblickar som gräver i huvudpersonens förflutna. Det finns visserligen intressanta delar i berättelsen och syskonen Ward och Joy är komplexa och välspelade men Andy Rand är en fruktansvärt stereotypisk och tråkig huvudkaraktär. Det som höjer serien ett par snäpp är några fint koreograferade fightingscener och ett par riktigt brutala händelser. Det finns en del glädjas åt som fan av källmaterialet men som helhet övertygar inte Iron Fist.

Det är smått oroväckande att Marvels och Netflix superhjälteprojekt inte längre övertygar på samma sätt som inledningsvis. Iron Fist är inte en dålig tv-serie men den känns tämligen medioker i jämförelse med tidigare produktioner. Förhoppningsvis kommer The Defenders råda bot på den nedåtgående spiralen och återigen leverera någonting som känns spännande och engagerande.

Doctor Strange

doctor-strange-trailer-poster-comic-con

Doctor Strange är en av få Marvel-karaktärer jag inte har någon vidare koll på. Jag har stött på honom som hastigast i någon serietidning här och där, men jag har aldrig varit insatt i hans ursprung eller krafter. Det var en rätt skön känsla att sätta sig i biostolen med ytterst lite kunskap om karaktären.

Jag tog med mig nioåringen också och kände väl i ärlighetens namn att det var lite på gränsen att han borde fått se den. Filmen är från 11 år men i vuxens sällskap kan till och med sjuåringar se den. Jag kanske är petig men tyckte att den kändes aningen för mörk och vuxen för att den ska kännas lämplig för barn i den åldern. Nåväl, han tyckte den var jättebra i alla fall och jag är beredd att hålla med.

I sedvanlig Marvel-anda är det i första hand en klassisk popcornrulle. Letar du efter en tårdrypande handling med djup och finess ska du se åt ett annat håll. Doctor Strange är förvisso mer än explosioner och action. Men som sagt, den överraskar knappast på övriga plan. Benedict Cumberbatch är som väntat fenomenal som den arroganta magikern Stephen Strange, likaså Tilda Swanson som hemlighetsfull läromästare, och Mads Mikkelsen lämpar sig bra som skurk.

Som en introduktion till karaktären fungerar filmen perfekt. Handlingen om kirurgen som efter en olycka söker efter alternativa helningsmetoder är väl presenterad, även om allt går i ett hiskeligt tempo. Allt för snart är han fulländad magiker och kastar besvärjelser, frammanar magiska sköldar och slåss som ett kung fu-proffs.

Filmens största stjärna är annars de makalösa specialeffekterna. Här har Marvel verkligen överträffat sig själva. Tid och rum böjs på alla möjliga olika sätt, byggnader vänds och vrids ut och in, upp blir ner och här sparas det verkligen inte på krutet. Det är haktappande snyggt. Och snurrigt. Sonen uppgav att han fortfarande kände sig yr efter att han gick ut ur biosalongen och nej, vi såg den inte i ens i 3D. Det var länge sedan jag kände en sådan wow-känsla av cgi-effekter på film.

Enkelt sammanfattat. Inception möter Batman Begins möter Marvels putslustiga superhjälterullar. Låter det som ett lockande ihopkok? Då är Doctor Strange definitivt en film för dig.

Helgbinge: Luke Cage

netflix-luke-cage-trailer-01

Nu märks det att The Defenders närmar sig. MCU har aldrig varit så närvarande tidigare som i Luke Cage. Iron Man, Captain America och ”det stora gröna monstret” med flera namedroppas ständigt i serien och givetvis får också Daredevil och Jessica Jones en hel del vinkningar. Superkul fanservice för oss nördar!

Luke Cage är bra. Det är inte samma våta tonårsdröm som går i uppfyllelse som vissa delar av Daredevils andra säsong, men det här är ytterligare en stabil Marvel-produktion på Netflix. Mike Colter är riktigt bra som muskelberget Luke Cage, Simone Missicks som Misty Knight är också riktigt vass, likaså Mahershala Ali som maffiabossen Cottonmouth. Det är också kul att stadsdelen Harlem får så stort fokus. Serieskaparna lyckas verkligen väcka liv i området och förmedla en speciell atmosfär med det ovanligt jazziga soundtracket. En liten touch som får serien att kännas annorlunda och egen.

Sen är det såklart oundvikligt att jämföra med de andra två Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones. Även om jag gillar Luke Cage tycker jag att det här är den svagaste Marvel-adaptionen hittills. Men med mycket liten marginal ska tilläggas. Och återigen är det trist att ingen av de tre serierna får till finalavsnitten. De borde vara påkostade och storslagna, men de känns istället krystade och utdragna. I likhet med säsong två av Daredevil och säsong ett av Jessica Jones är den andra halvan sämre även i fallet med Luke Cage. Det blir en del upprepningar och jag tror att de hade tjänat på att förkorta säsongerna till runt 10 avsnitt i stället för dåvarande 13. Eller också är det helt enkelt det intensiva binge-tittandet som är boven.

Men det är också den lilla kritik jag egentligen har. Det är utöver några svaga avsnitt på slutet en fröjd att se en afroamerikansk gatuhjälte med superkrafter och luvtröja göra rent hus i Harlem. Här finns det inga trikåklädda stereotypiska vita stålmän så långt ögat når. Och det är just den grejen jag gillar med Marvels Netflix-serier. De skiljer sig rejält från det vi får se på bio. Här finns det plats för en annan typ av hjältar, det är mörkare och skitigare än vad MCU-rullarna vågar vara, och det spelar ingen roll om huvudrollen spelas av en färgad man eller av en kvinna. Precis som det alltid borde vara, oavsett format.

Captain America: Civil War

captain_america__civil_war___international_banner_by_ratohnhaketon645-d9yyuug

Efter att nioåringen nyligen förvandlats till en äkta Marvel-fantast var han ivrig att hänga på när det vankades en ny superhjälterulle på bio. Jag introducerade MCU för ett par månader sedan och sedan dess har han hunnit se alla filmer sedan Iron Man och framåt. Ingen mer ensambio för pappsen på ett tag med andra ord!

Indikationer fanns redan i vedhuggarscenen från Age of Ultron att allt inte stod riktigt rätt till mellan Stark och Cap och kampen om vem som är gruppens alfahanne fortsätter i Civil War. Återigen visar båda prov på en överdriven stolthet och tjurskallighet. Ingen viker sig en tum från sina olika ideologier och idéer om hur Avengers ska styras i framtiden. Detta delar in teamet i två olika läger. I slutändan finns det ingen annan utväg än en batalj där nävarna får tala.

Det är just de interna stridigheterna karaktärerna emellan som är det som gör Civil War till en så bra film. Äntligen får karaktärernas agerande konsekvenser. Dessutom är inte bröderna Russo rädda för att väva in lugnare partier fyllda med dialog. Jag upplever dessa scener nästan lika spännande som de spektakulära striderna. Hur fånigt det än verkar – med ett Avengers som bryts isär till två grupper och pucklar på varann – så lyckas faktiskt scenariot mot alla odds kännas trovärdigt.

De nya figurerna då? Faktum är att både Black Panther och Spider-Man känns som klockrena casting-fullträffar. Tom Holland är en tjattrande plåga som nätsvingande Spindel-filur, precis som det ska vara, och Chadwick Boseman passar ypperligt som en hämndlysten prins i svart admantiumdräkt. En perfekt introduktion av dessa nya karaktärer till MCU och en smart marknadsföringskampanj inför deras egna kommande filmer. Jag blev definitivt sugen på att se mer av båda dessa herrar. Listigt Marvel! Sen är de knappast ensamma. Förutom Hulken och Thor medverkar varenda gubbe och gumma ifrån Avengers-gänget, till och med Ant-Man får rycka in och hjälpa till denna gång.

Civil War är allt Läderlappen vs Stålis försökte vara men misslyckades kapitalt med. Konflikten i den här filmen känns medryckande och väl genomtänkt. Det finns en nerv och ett hjärta som faktiskt får mig emotionellt engagerad. Jag får känslor för både Captain America och Iron Man, vilket är någonting jag inte upplevt tidigare på det här påtagliga sättet. Men denna gång slår det verkligen gnistor om dem i varje scen de har tillsammans.

Det var hur som helst en väldigt nöjd pappa och son som klev ut ur biosalongen i helgen. Den tredje filmen med Captain America kan mycket väl vara den bästa Marvel-filmen hittills. Det var vi båda överens om där och då. Och jag har några dagar senare fortfarande samma uppfattning.

Första titten på nya Spider-Man

Spider-Man i Captain America: Civil War.
Spider-Man i Captain America: Civil War.

Igår dök den andra trailern för Captain America: Civil War upp. Är du en lika stor nörd som jag har du redan sett den 13 gånger. Största snackisen har såklart varit Spider-Mans nya utseende. Här är mina oerhört viktiga och korrekta intryck av det jag sett hittills.

Den nya dräkten känns klassisk med de traditionsenliga blåa och röda färgerna, men med ett gäng mer moderna inslag som passar flytten till MCU. Som en gnutta svart på armarna och överdelen av bootsen till exempel, jag tycker det bryter av på ett tjusigt sätt. Likaså nätskjutebehållarna i midjebältet. Hela outfiten är genomtänkt och lagom edgy. Det har inte gjorts några större utsvävningar.

Spider-Man gör entré.

Det verkar gnällas en hel del på ögonen som kan utvidgas och kisa. Förstorar man på bilden högst upp i inlägget kan man se att det finns en, åtminstone vad det ser ut som, mekanisk stålram runt ögonen. Kanske en Tony Stark-konstruktion för bättre syn med linsfokus? Stark och Parker verkar åtminstone stå på samma sida. Att han haft ett finger med i konstruktionen av Spiddes dräkt känns inte helt uteslutet. Spekulationerna är såklart många, men det kan tänkas att det inte bara är en Deadpool-lik cgi-effekt, Spider-Mans uttrycksfulla ögon verkar till synes faktiskt ha en funktion.

Materialet som dräkten är gjord av ser mer nylonstrumpelik ut än de tidigare basketbollsknottriga trikåerna som Tobey Maguire och Andrew Garfield bar. Den nya uppenbarelsen känns renare men också klarare i sin röda ton.

En jämförelse av de olika filmdräkterna.
En jämförelse av de olika filmdräkterna.

För egen del gillar jag Spiddes nya utseende skarpt! Samtidigt måste jag se mer för att bilda mig en ordentlig uppfattning. De få sekunder som hittills visats upp är inte mycket att gå på men magkänslan och det första intrycket är bra.

Ser ruskigt mycket fram emot Captain America: Civil War nu. Black Panther i all ära, kommer bli ett väldigt intressant tillskott till MCU, men introduktionen av Spider-Man är verkligen grädden på moset.