Ingrid

Inte sedan debuten Galtmannen har Love Kölle gett ut en regelrätt roman. Men efter två novellsamlingar i bagaget i form av Rymdvoodoo vid Apacheravinen och Urmakarens värld är det dags igen.

Församlingsassistenten Ingrid Eskilsson är inte personen hon utger sig för att vara. På dagarna spelar hon rollen som en snäll liten tant med bred östgötsk dialekt, anställd på Svenska kyrkan i Linköping, men på nätterna utövar hon svart magi för att kommunicera med de döda. När Ingrid lyckas återuppväcka mästernekromantikern Magnus Benedictus Petri, är målet att tillsammans med den gamle biskopen knäcka odödlighetens gåta. Men den medeltida magikern har helt andra agendor och snart blir det en kamp på liv och död dem emellan.

Ingrid är en vrickad historia i samma anda som 80-talets skräckkomedier, en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Här finns influenser från exempelvis Evil Dead och Re-Animator men också Clive Barkers Hellraiser. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har läst ett svenskt verk som både innehåller humor och splatter tidigare. På så sätt är Ingrid unik och ett mer än välkommet inslag i den svenska utgivningen. Här tar Kölle äntligen ut svängarna rejält i en längre berättelse, något som han bara visat prov på i sina skruvade noveller tidigare. Författaren har dessutom lyckats med konststycket att inte låta det bli för flamsigt utan balanserar berättelsen bra med en lagom mängd humor- och gore-inslag.

Min enda invändning är att historien är i kortaste laget. Jag hinner aldrig lära känna Ingrid på djupet och berättelsen hade gärna fått några sidor till att breda ut sig på för att få mig mer involverad och engagerad. Samtidigt är det i likhet med sina inspirationskällor inte där fokuset ligger. Det här är en historia som ska underhålla och överraska med sina galna upptåg, och Kölle visar verkligen prov på lekfullhet och kreativitet i sitt berättande.

Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller. Som ett stort fan av humoristisk splatterskräck suktar jag redan efter mer av samma skola.

Titel: Ingrid
Författare: Love Kölle
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Urmakarens värld

Omslag_urmakarenLove Kölle har sedan debuten med Galtmannen gått sin egen väg och skaffat sig en helt egen röst som författare. I en strävan efter att återuppliva pulpiga kioskromaner från svunna tider förvandlas istället hans texter till något egensinnigt och udda – en helt egen författarstil.

Konceptuellt är Urmakarens värld en vidareutveckling av Rymdvoodoo vid Apacheravinen!, Kölles förra bok. Men medan Rymdvoodoo var ett underhållande virrvarr av idéer, skisser och lösryckt prosa så är Urmakaren mer sansad i sin uppbyggnad. Novellsamlingen är förvisso stundtals bisarr och skruvad men världen och berättelserna som utspelar sig däri är genomtänkta och snillrikt utformade. Det känns mer strukturerat och eftertänksamt.

Huvudpersonen i boken är staden Oltova som är belägen i det som kallas det borgoviska imperiet, där utspelar sig merparten av alla noveller. Det fiktiva universumet Kölle byggt upp beskriver han själv som:

”… ett ganska typiskt high fantasy-rike som relativt nyligen genomgått en omfattande industrialisering, vilket innebär att magin dröjt kvar och korsbefruktats med den ångdrivna tekniken på alla möjliga och omöjliga sätt.”

Det osar därför av steampunk om världsbygget och det vimlar av ångdrivna manicker bakom varje krön i Oltova. Jag gillar verkligen upplägget med att en värld får verka som utgångspunkt för en novellsamling som i det här fallet. Världen agerar ramverk och håller ihop bokens korta texter. Jag känner mig snabbt hemtam trots att novellerna beskriver helt olika skeenden och situationer, världen som röd tråd gör sig ständigt påmind, oavsett om det rör sig om tankeätande hjärnspindlar, en vild jakt på monstruösa skuggvarelser eller gränsöverskridande vetenskapliga upptäckter.

Urmakarens värld är ett sällsynt hantverk och en ny fjäder i hatten för en författare som ständigt återuppfinner sig själv och sitt berättande. Det här är hans bästa verk hittills.

Titel: Urmakarens värld
Författare: Love Kölle
Genre: Steampunk, science fiction, novellsamling
Utgiven av: Sigill förlag
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Sigill förlag, Adlibris och Bokus

”Revolverdueller i gryningen, barbardrottningar på Venus och alkade privatdeckare”

Love Kölle
Författarintervju: Love Kölle
Vem är författaren Love Kölle?

En sumpangrabb som flyttat till östgötaslätten, och som skriver berättelser om monster och galningar.

Din senaste bok, Urmakarens värld, sägs innehålla en samling psykadeliska steampunktexter. Vidareutveckla!

Urmakarens värld är en samling steampunktexter som till största delen är förlagda till det borgoviska imperiets huvudstad Oltona. Detta väldiga kejsardöme är egentligen ett ganska typiskt high fantasy-rike som relativt nyligen genomgått en omfattande industrialisering, vilket innebär att magin dröjt kvar och korsbefruktats med den ångdrivna tekniken på alla möjliga och omöjliga sätt. Därtill är denna fiktiva världs fysiklagar inte alls lika stränga som i vårt egna universum, vilket gett upphov till bland annat alienerade urverksproletärer, tankeätande hjärnspindlar, dreglande ögonträd, fiskformade luftskepp och andra bisarra företeelser. Amelie-regissören Jean Paul Jenuets film De förlorade barnens stad var en stor inspirationskälla.

Boken kom till efter att jag skrev Galtmannen, så egentligen har ”Urmakarens värld” redan något år eller så på nacken. Galtmannen är/var en rak, och rätt konventionellt berättad, historia, så när jag satte punkt för det projektet fanns ett sug efter omväxling och att experimentera med både form och innehåll. Därför är världen som skildras så urflippad, och de flesta texterna ganska fragmentariska och/eller åt det prosapoetiska hållet. Målet var att skriva steampunk på svenska som på en och samma gång är trogen det som utgör genrens kärna, utan att härma de engelskspråkiga ångpunkförfattarna allt för mycket. Svensk steampunk blomstrar just nu, och det är inspirerande att se hur författarkollegor tar sig an genrens konventioner och estetik.

Med denna bok i åtanke, men också din förra – Rymdvoodoo vid Apacheravinen – verkar du inspireras av äldre kioskromaner och pulpig skräplitteratur. Vad är det som lockar med denna genre?

rymdvoodoo_omslag_ibooksNär jag bestämde mig för att satsa på mitt skrivande, och i samma veva påbörjade min första roman, så var fantastiken i Sverige (möjligtvis med undantag för John Ajvide Lindqvists socialrealistiska skräck) väldigt mycket ”fullitteratur”, och utgivningen minimal. Jag hade länge som mål att skriva ”den stora svenska fantastikromanen” som i all sin briljans skulle överväldiga litteraturkritiker och förstoppade människor med högt kulturellt kapital och bostadsrätter i Stockholms innerstad. Detta skulle jag uppnå genom att skriva ett slags science fiction light (på den tiden skrev jag uteslutande SF), som inte var för utsvävande eller eskapistisk, men ändå tillräckligt spekulativ och fantasifull för att kunna tilltala genrefolket.

Även om denna idé i sig inte nödvändigtvis är dålig så blev det mest bara pretentiösa halvmesyrer från min sida, och jag kände mig rätt hämmad i mitt skapande. Så småningom förlikade jag mig med tanken att jag med största sannolikhet aldrig kommer bli den som ensam leder in svensk fantastik i de litterära finrummen, och gjorde precis tvärtom mot allt jag gjort tidigare – det vill säga började vältra mig i sådant som tilltalar bredare läsarskaror (våldet och smutsen i Galtmannen, flummerierna i Rymdvoodo etc).

Ungefär samtidigt upptäckte jag äldre tiders kiosklitteratur på allvar, och hänfördes av hur rock ‘n’ roll de gamla brödskrivarna trots allt var. I ett fåtal fall kom pulpmagasinen och kioskromanerna faktiskt att agera språngbräda för berättare som i senare skeden åtnjöt framgångar hos såväl kritiker som mainstreampublik. På det stora hela tycks emellertid de allra flesta av dessa författare varit rätt medvetna om att deras berättelser om revolverdueller i gryningen, barbardrottningar på Venus och alkade privatdeckare knappast skulle kamma hem Nobelpriset i litteratur, eller bli bestsellers. Detta i kombination med det höga arbetstempot som dessa författare tvingades ha – skrev de inte, åt de inte – gjorde att mycket kom att kretsa kring att locka läsare med hjälp av catchy titlar och fartfyllda och roande intriger. Detta fick ibland rätt utflippade – men nästan alltid genuint underhållande – resultat, som ofta osar av en ”vem fan bryr sig, så länge det är kul?”-attityd.

När jag började läsa dessa böcker var det lite som när jag upptäckte punkmusik: det blev liksom okej att ”bara köra” och fullständigt skita i vad finsmakare tycker håller hög kvalitet. Jag ser också vissa likheter mellan gårdagens pulplitteratur och dagens svenska indiefantastikscen, där jag fått äran att vara med på ett hörn. I bägge fallen rör det sig om ett slags litterär undervegetation som, åtminstone inte i nuläget, får någon uppmärksamhet av kultursidornas skribenter, men som rymmer en kreativitet, vitalitet och berättarglädje som vida överskrider mycket (det mesta) av de större förlagens slätstrukna utgivning. Så på så sätt känner jag mig både inspirerad av, och ett visst släktskap med, de gamla pulpförfattarna från förr.

Med allt detta sagt betyder det inte att litteratur automatiskt blir bra bara för att den är obskyr eller tryckt på undermåligt papper, eller att Augustpristagare per definition är skit. Såna resonemang är ju bara hipsterism, omvänd elitism och anti-intellektualism.

Omslag_urmakarenRepresenterar dina egna böcker den typ av böcker du själv läser eller vad läser du helst annars?

Ja, det gör de. Samtidigt hoppas jag givetvis att jag bidrar med något eget, också. Jag tror att det är mer eller mindre omöjligt – för att inte säga meningslöst – att försöka klippa banden till husgudarna och favoritförfattarna. Det är väl aldrig bra att plagiera eller bli allt för härmig, men om jag tycker att det är coolt med gotiska spökslott, flygande tefat och superhjältar ser jag liksom ingen poäng i att skriva om parmiddagar, barn till alkoholiserade föräldrar i betongförorter eller mordutredningar på Österlen.

Du driver också ett eget förlag. Vad är ambitionen med Sigill förlag?

Det finns flera tankar med förlaget. Dels använder jag det som en plattform för mina egna texter, så att jag alltid har en möjlighet att nå läsare, även när det gäller smalare grejer, som till exempel Rymdvoodoo eller Urmakaren. Dels kan jag även ge ut nyöversatt fantastik som försummats eller av ett eller annat skäl glömts bort – berättelser av mästarberättare som jag själv gärna skulle vilja läsa. I skrivande stund ligger flera titlar i pipelinen, och tanken är att under 2016 utöka utgivningen av e-noveller. Med det sagt har jag ingen tanke på att upphöra med utgivningen av pappersböcker.

Jag är också glad att jag har förlaget på så sätt att översättandet låtit mig – stavelse för stavelse – detaljstudera legendariska författares hantverk, vilket varit väldigt utvecklande för mitt eget författarskap.

I början av nästa år kommer förlaget Swedish Zombie att ge ut din nästa roman kallad Ingrid. Den beskrivs som en splatterskräckis om en magiutövande gammal bibliotikarietant. Det här låter helfestligt, berätta mer.

Urban fantasy-skräckisen Ingrid handlar om en liten östgötsk qvinna som dagtid fungerar som till synes harmlös gråkoftekristen inom Svenska kyrkan, men som ägnar nätterna åt att utöva nekromanti. Huvudpersonen är en riktig ulv i fårakläder som utnyttjar omgivningens föreställningar om, och systematiska underskattande av, den rara tanten/gumman som arketyp, och det faktum att östgötska dialekten knappast förknippas med beräknande, hänsynslösa typer. Boken utspelar sig här i Linköping, och är en fartfylld hyllning till gammal 70-talsskräck. Det är verkligen ingen renodlad humorbok, men den tar sig heller inte på särskilt stort allvar.

Fakta om Love Kölle
* Född: 1987
* Ort: Linköping
* Aktuell med: Urmakarens värld
* Utgiven på: Sigill förlag
* Tidigare böcker: Galtmannen och Rymdvoodoo vid Apacheravinen! (Sigill förlag)
* Loves hemsida
* Författarsida på Facebook

Rymdvoodoo vid Apcheravinen!

rymdvoodoo_omslagRymdvoodoo vid Apacheravinen! är en underlig liten bok. Historierna är fragmentariska, vrickade och oftast inte längre än en sida. Det märks att herr Kölle har haft roligt när han författat detta. Den glädje och entusiasm som färgar bokens drygt hundra sidor smittar nämligen verkligen av sig.

Kölle har märkbart inspirerats av klassisk kiosklitteratur och skräpig b-film från förr. Han benämner det själv som en hyllning. Här vimlar det av strålpistoler, tidsportaler, zombienazister, rymdpatruller, krabbfolk, och det är hela tiden medvetet ostigt. Några karaktärer återkommer i de små berättelserna. Blixt Armstrong, Glimmermannen, Koppar-Britt och Technicolor Tex med flera. Lite som en röd tråd genom det i övrigt trassliga garnnystanet av helt oförutsägbara historier.

Men det här är inte för alla. Gud nej! Man måste uppskatta den här typen av tramsig underhållningslitteratur för att ryckas med. Själv tycker jag det är en störtskön liten bok som jag säkerligen kommer återkomma till fler gånger. Den härligt nostalgiska stilen i kombination med skrivarglädjen och humorn gör mig glad som läsare. Blodigt allvar och seriöst hantverk i all ära men ibland kan snurriga texter om Cementmumien från Mars och en reptilgud vid namn Röntgen-Berra funka nog så bra.

Love Kölles hemsida hittar du här och info om boken finnes här.

Liten på jorden, Hungrig skugga och bajs

Det finns många saker som passar bra tillsammans. Men finns det något bättre än en novellfullsmockad surfplatta på muggen när det ska bajsas? Troligen. Hur som helst. Jag har slagit två flugor i en smäll under de senaste toabesöken. Så här lyder domen (och ja, själva bajsandet gick bra).

LPJn_omslag1-150x200I ”Liten på jorden” av Magnus Jahnsson har docent Ka gjort en fantastisk upptäckt och ska till att hålla ett föredrag för professor Lam. Professorn som Ka med många andra ser upp till. Ska docenten lyckas imponera eller inte?

Det märks att Jahnsson verkar i en liknande bransch (han jobbar med och föreläser om läkemedel). Jag finner inte samma fascination för berättelsen som, vad jag förmodar, författaren själv gör. Men den är ändå välskriven och intelligent. Lite trist bara.

Mer om novellen och Magnus Jahnsson hos Hoi Förlag.

Hungrig-Skugga-600Love Kölle har jag både intervjuat och bloggat om tidigare med anledning av hans debutroman – ”Galtmannen”. I ”Hungrig skugga” träffar vi den trasiga Frank fylld med sorg och en underlig psykolog med ett udda begär.

Det är en ondskefull liten berättelse. Mer sadistisk än den är läskig. Kölle fortsätter på Galtmannen-vis att plåga och misshandla sina karaktärer. Både psykiskt och fysiskt. Jag gillar varelsen som introduceras i berättelsen. Bra och snyggt skrivet är det också.

Mer om novellen och Love Kölle hos Epok Förlag.

På tal om bajs. Läser just nu ”Borde vara död” av Pål Eggert och spana in det här:

bajstext

Maken till detaljerad bajssekvens i en bok har jag mig veterligen aldrig stött på tidigare. Den är dessutom inte slut där. Återkommer till denna inom en snar framtid i ett fullfjädrat blogginlägg.

Nä, nu trycker det på lite grann tror jag minsann. Dags att fatta surfplattan och besöka dasset. Tjingeling!

Galtmannen

Galtmannen-omslag-storÅret är 2009, en alternativ verklighet som påminner om vår men som skiljer sig på vissa punkter. Wolfgang, en kraftigt överviktig sexrobotsreparatör, får en dag nog. Han förvandlas till ”Galtmannen” och ger sig iväg på en blodig mördarturné.

Love Kölles Galtmannen är inget för känsliga personer. Våldet i romanen är oerhört grafiskt beskrivet. Kvinnor våldtas, ansikten fräts sönder och hela familjer skjuts ihjäl. Det är en våldsam berättelse som inte tassar på tårna runt de brutala händelser som skildras. Jag gillar kompromisslösheten samtidigt som jag äcklas av vissa delar. Det är sällan jag räds obehagliga avrättningar och mordiska galningar men vissa scener i Galtmannen är riktigt motbjudande.

Samhällskritiken är ständigt närvarande i berättandet. Det är främst överklassen och de mer privilegierade som får sig en känga. Samtidigt är det människans avtrubbade syn på våld och orättvisor som kritiseras hårdast. Kölle är noggrann med att poängtera att han vill säga något med boken, kanske lite för noggrann. Jag hade gärna tolkat händelserna och berättelsen helt efter eget huvud.

Sci-fi-inslagen är allra mest närvarande till en början, när världen etableras, men allt kunde lika gärna utspela sig här och nu. Inslagen agerar därför främst extra krydda och det fungerar fint. Jag gillar flera av Kölles idéer. Att få betalt för att titta på reklam är en intressant tanke och att sexrobotarna verkar vara den främsta anledningen till att robottekniken tagit större steg framåt i den alternativa verkligheten känns lika patetiskt som realistiskt. Wolfgangs värld är en skitigare och mer hänsynslös version av vår egen. Jag hade gärna sett att den fått spela en ännu större roll då jag fann den väldigt fascinerande. På sätt och vis får jag det i det extramaterial som medföljer boken i form av tre stycken välskrivna noveller, väldigt uppskattat.

Med det sagt så gillade jag verkligen Galtmannen. Det är en orädd historia som fullkomligt skiter i att skräda orden, samhällssatiren är väl formulerad, även om den kunde vara mer subtil, och Love Kölle är en begåvad författare som uttrycker sig väldigt bra. Galtmannen är på alla sätt en riktigt stark debut och jag är enormt nyfiken på Kölles framtida projekt.

Köp Galtmannen här, här eller här.

Jag, bokblogg?

bokcollage
Mycket serieromaner, mindre ”vanliga” romaner sammanfattar inledningen av läsåret 2014. Jag fortsätter att plöja serier i (åtminstone för min del) rasande takt men har legat på latsidan vad gäller traditionella böcker.

Men nu ska kvällarna vigas åt mer text och mindre pratbubblor. Jag har bara ett fåtal sidor kvar av Love Kölles våldsamma sci-fi-berättelse ”Galtmannen” och har dessutom fått hem Christian Gripenviks debutroman ”Broder själ, syster flamma” (verkar oerhört intressant!) samt Eskapix Press första romansläpp – ”Köttmonstret i Celitz” (smaka på den titeln, mumma!).

Tack till Sigill Förlag, Bockfot Förlag och Eskapix Press för att ni valt att förgylla mina kvällar ett tag framöver!

Jag har som vanligt en härlig backlog att välja fritt ifrån utöver det. Först på tur är i nuläget Borde vara död av Pål Eggert och Amatka av Karin Tidbeck.

Men det slutar inte där. Här är ett gäng kommande böcker jag ser fram emot:
Maskinblod 2 (antologi) (mars)
Mitt svarta hjärtebibliotek (antologi) (mars)
Efter stormen (maj, skumt projekt från Mix, efterstormen.se, Caroline L. Jensen med flera)
Stockholms undergång – Anders Fager, Boel Bermann med flera (antologi) (juni)
En man av stil och smak – Anders Fager (augusti)
Himmelstrand – John Ajvide Lindqvist (hösten)
Vackra kyrkor jag besökt – Johannes Pinter (hösten)
Demologi för nybörjare – Caroline L. Jensen (hösten)

Det där borde täcka mitt läsår 2014 rätt bra, eller har jag glömt nåt?