13 svarta sagor om superskurkar

Superskurkarna har det inte lätt. Bespottade och missförstådda kämpar de för rätten att existera. I tretton noveller möter du onda genier, tonårsrebeller, kärlekskranka bråkmakare och utomjordiska värstingar. Med gott humör och helig ilska ställer de till kalabalik och förödelse. Men berättelserna väcker också frågor. Vem är egentligen god och vem är ond? Hjälte eller skurk?

_ _ _

Jag är sedan länge en superhjältefantast. Skrynkliga nummer av Stålmannen, Läderlappen och Spindel-mannen från sena 80-talet gör sig ofta påminda när garderober och annat rensas hemma. Tonårsfavoriten Daredevil ligger mig fortfarande varmt om hjärtat och så sent som i våras kompletterade jag samlingen med en bunt specialnummer av Marvels universum med den blinda försvarsadvokaten som agerar brottsbekämpare i Hells Kitchen på natten. Daredevil var tillsammans med Wolverine och Batman hjältar som ofta brottades med sina egna inre demoner, om vad som egentligen var rätt och fel. Ibland löstes problemen med oetiska, tvivelaktiga metoder. Just den här typen av moraliska dilemman fascinerar mig i dessa berättelser och precis samma fascination verkar många av författarna i 13 svarta sagor om superskurkar också ha.

På många plan är skurkar så mycket mer intressanta än deras motpol. För att en superskurk ska fungera behövs en stark övertygelse eller en agenda som går emot de moraliska koder vi andra har blivit itutade sedan barnsben. En skurks agerande måste kunna förklaras. De måste besitta en stark övertygelse och oavsett hur idiotiska deras handlingar än må vara ska de grunda sig i någonting alla kan relatera till. Ett utanförskap, en fruktansvärd förlust eller en hemsk barndom och så vidare. En superskurk måste byggas upp och formas innan vi på riktigt kan känna ett engagemang för karaktären.

I Swedish Zombies senaste antologi är det just skurkarna som får stå i centrum. Även om det inte är en regelrätt uppföljare till 13 svarta sagor om superhjältar är det flera av författarna som spunnit vidare på de noveller som återfanns i föregångaren. I Oskar Källners bidrag får vi återbekanta oss med Järnsyrsan och Guldkalven och Anna Jakobsson Lund fortsätter att fördjupa sig i sin mörka X-Men-lika superhjälteskola. Dessa två berättelser är för övrigt några av mina personliga höjdpunkter i samlingen. Men som vanligt när det gäller dessa novellsamlingar är det kvalitativa historier rakt igenom. Det finns egentligen inga dippar och samtliga författares skurk-bidrag är läsvärda.

13 svarta sagor om superskurkar är för mig Swedish Zombies tajtaste, starkaste och tematiskt mest intressanta antologi hittills trots hård konkurrens från tidigare utgivningar. Har du det minsta intresse för superhjältar eller superskurkar är det här ett absolut måste.

Titel: 13 svarta sagor om superskurkar
Författare: Anna Jakobsson Lund, Jens Daniel Burman Lupina Ojala, Oskar Källner, Boel Bermann, Daniel A Lagergren, Markus Sköld, Camilla Linde, Love Kölle, Finn Cederberg, Patrik Centerwall, Lova Lovén, Marcus Olausson
Genre: Science fiction, skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2018
Inköpsställen: Adlibris, Bokus, Swedish Zombie

Gästblogg: Vilka rädslor drev skrivandet

trojanerna-blogg-banner

I grunden för varje skräckberättelse ligger en eller flera rädslor, som fertil jord där idéerna kan planteras. Förhoppningsvis sprirar en stark berättelse från det.

Trojanerna kommer dels av en rädsla för något som inte är vad det ser ut att vara. Som montren i IT, eller The Thing, eller Bodysnatchers. Något som kan ta en annan identitet och vandra runt som en ulv i fårakläder. Paranoian. Vem är det? Är det du? Kan jag vara säker på att det inte är jag? Och så vidare. Det är en potent skräck, född ur självbevarelsedrift och vetskapen att alla de sinnen vi använder för att identifiera hot inte är nog.

Men det fanns en annan rädsla som jag brottades med när först benade ut berättelsen. Vad är värre än att frukta för sitt eget liv?

Den förlamande rädslan att förlora någon man älskar.

Finns det något värre än det? Ja. När jag hade krafsat klart, kommit ända in till hjärtat av berättelsen, låg den värsta skräcken där som en rutten frukt.

Det värsta måste vara att själv skada den man älskar. Att själv bli monstret.

Det får mig att tänka på alla nyhetsinslag om föräldrar som skjutit sina tonårsbarn i tron att de har varit inkräktare, när de i själva verket smugit in i huset efter en fest. Hur går du vidare efter det? Nu har jag inte själv barn, men kan föreställa mig fasan. Mentalt ryggar jag tillbaka inför tanken.

Monster är lättare. Det är lättare med yttre hot, något du kan mobilisera mot. Gott mot Ont. Men det räcker att skumma igenom nyheterna för att se att verkligheten ser annorlunda ut. Verkligheten är en enda stor clusterfuck av rädsla och dåliga beslut. Motsvarigheten till personen i skräckisen som i vild panik rusar upp på övervåningen.

Gud förbjude att en zombieapokalyps faktiskt skulle inträffa. Jag får vara den första att erkänna att jag hade blivit uppäten på en minut. ”Ursäkta? Behöver du hjälp? Vad blek du ser ut. Hallå? Du har svårt att gå upprätt, inga problem, luta dig mot mig så ringer jag en taxi…” Ni vet alla de där zombisarna som saknar läppar, de som ser så läskiga ut? Mun-mot-mun-metoden. Bombsäker på att just de försökte hjälpa någon.

Nåja. Vi är alla små knippen rädslor. Den mest grundläggande rädslan är rädslan för döden, för det okända, men den kan ta sig så många former. Om jag ska bli lite flummig tror jag att många är rädda att förändras, eftersom förändring tar en ut i det okända. Döden är den ultimata förändringen, den enda version av dig själv du aldrig kan vara säker på att få uppleva. Innan dess har du förändrats tusentals gånger, kanske anpassat dig till omständigheter du aldrig trodde skulle bli aktuella.

Om jag hade fått åka tillbaka i tiden och säga hej till mitt tioåriga jag hade hon inte känt igen mig, och då har jag ändå inte varit tvungen att anpassa mig till några extrema omständigheter. Inga våldsamma förändringsprocesser, ingen Joker i Batman. Bara livet.

Jag vet inte vad min poäng är längre. Kanske poängen är att vi aldrig vet hur mycket vi kan förändras, och att det blir en del av det läskiga. Att gränsen kan nås. Och att den gränsen ibland kommer mentalt istället för fysiskt.

När den gränsen nås kan ingen säga. Läskigt, va?

lova_headshots2Om gästbloggare Lova Lovén:
Hon tycker om sina monster, oknytt och vidunder och i hennes huvud får alla inre demoner te och kakor… och om berättelsen tillåter, åtminstone ett hoppfullt slut.

När hon inte skriver jobbar hon med kommunikation i Amsterdam, en stad som bjuder på mycket inspiration (bland annat). Berättelserna utvecklas dygnet runt men rastas på kvällar och helger.

Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus

”Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.”

Författarintervju: Lova Lovén
Författarintervju: Lova Lovén
Med Trojanerna gör du romandebut efter ett knippe läbbiga noveller i bagaget. Hur har processen sett ut och varför blev Trojanerna ditt första romanverk tror du?

Jag har skrivit flera bokmanus, och ärligt talat var originalidén till Trojanerna inte menad för en längre berättelse. Men efter lite råd och feedback bestämde jag mig för att arbeta ut den till en bok. Idén fick mogna och när jag visste vad som faktiskt hände i berättelsen började en längre period av efterforskning där jag var tvungen att exakt ta reda på vilka krisförberedelser som finns i Sverige och vad som skulle hända.

Vi är inte direkt bortskämda med svenska apokalypshistorier, varför tror du det är så?

Hanteringen av Odöda av John Ajvide Lindqvist är nog den enda som jag minns på rak arm. Jag tror att bristen kan bero på att vi inte fixar storslagna apokalypser i Sverige på samma sätt. Det blir liksom inte nån Rambo som svingar sig ner i eldstrider från en brinnande helikopter medan ett svampmoln med grinande dödskallar reser sig mot himlen i bakgrunden… vi fixar inte det. Den genomsnittlige svensken har inte en arsenal i garaget eller är härdad av naturkatastrofer. Levande döda? Det får Kommunen ordna. Rymdinvasion? Skriv en arg lapp.

I gengäld tycker jag att svenska berättelser om undergången blir mer realistiska och personliga. Det är lättare att relatera till den stackars jäveln som försöker twittra efter hjälp från sitt gömställe, än hjälten som pressar sig igenom ett hav av odöda med en gräsklippare. Med det sagt är jag den första att köa om det görs en ”Sillnado” lagom till jul…

Finns det fler typer av skräckberättelser vi borde skriva mer av i Sverige?

Humoristisk skräck. Att blanda in lite humor överhuvudtaget. Många gånger blir svensk skräck väldigt monokrom och ångestfylld, vilket ofta funkar utmärkt… men jag efterlyser ändå mer lekfullhet. Sånt som frodas i länder där marknaden är stor nog att ge plats åt det. På den svenska marknaden kommer jag nog bara på Caroline Grimwalkers Demonologi för nybörjare, som är otroligt rolig.

trojanerna_webNär jag tänker på begreppet apokalyps så tänker jag instinktiv på död, undergång, kaos och fullständig förintelse av jorden som vi känner den. I Trojanerna är scenariot mer lågmält. Hur resonerade du kring detta?

Dels tror jag att det blir mer lågmält ju närmare huvudkaraktärerna läsaren kommer. Ju mindre perspektiven är och ju viktigare deras egna personliga kriser är för handlingen, ju mer hamnar det globala perspektivet i skymundan. Stephen Kings The Stand är till exempel väldigt ödesmättad, med huvudkaraktärer som är viktiga, ja de viktigaste personerna i hela världen visar det sig. Mer lågmälda scenarion bjuder mer på upplevelsen ”det kunde lika gärna vara du”. En känsla av sårbarhet som kommer av att huvudkaraktärerna inte har större existensberättigande i storyn än sina grannar.

Sedan handlar det mycket om fiendens planer också. En del apokalypser bränner iväg i storslagen Mad Max-stil, andra sker mestadels i tysthet. I Bodysnatchers sker undergången bakom kulisserna, och utmaningen blir att genomskåda fienden.

Jag min stackare har läst klart Trojanerna, vad borde jag ta mig an härnäst om du får bestämma?

Oj, det var en bra fråga! Hm… Det är mörkt och kallt ute och du gillar tentakler. Då får jag lov att rekommendera Nick Cutters The Deep. Jag är visserligen ganska lättskrämd, men det är få böcker jag i vuxen ålder inte kan läsa vid läggdags, och det här är en av dem. Föreställ dig IT fast 13 kilometer under havsytan. Fasansfull och klaustrofobisk. Mycket nöje!

Hur ser framtiden ut för författare Lova Lovén? Finns det fler romaner i startgropen och viktigast av allt: innehåller den i så fall rikliga mängder med tentakelmonster?

Förhoppningsvis, ta i trä och kasta lite salt över axeln tvi tvi, så ser framtiden någorlunda ljus ut. Jag redigerar ett bokmanus som lovar att bli kusligare än Trojanerna. Inga tentakler, de sparar jag till en framtida historia där de kan få det utrymme de förtjänar. Release the Kraken!

Författare: Lova Lovén
Född: 1981
Ort: Hilversum, Nederländerna
Aktuell med: Trojanerna
Utgiven på: Swedish Zombie
Hemsida
Trojanerna på Facebook
Köp Trojanerna på Adlibris eller Bokus

Trojanerna

trojanerna_coverJordens undergång. Det låter så ödesmättat, så definitivt. I fiktionens värld är det ett fascinerande tankeexperiment. Hur kommer världen rasa samman? En epidemi? Ett nytt världskrig? En utomjordisk invasion? En zombieapokalyps?

I Trojanerna är hotet till en början odefinierbart, allt mänskligheten vet är att folk dör, men inte hur. Det börjar på en högstadieskola i Malmö när 300 elever och lärare oförklarligt hittas döda. Regeringen är sparsam med informationen till allmänheten men snart inträffar fler liknande katastrofer, inte bara i Sverige, utan också i övriga världen.

Berättelsen växlar mellan tre kvinnor och deras olika upplevelser av det hemska som inträffar. Prästen Liv, telefonisten Karolin som jobbar på SOS Alarm och kommunikatören Sofia som håller koll på sociala medier åt Malmö stads kommun. Alla blir de inblandade och påverkade av det som händer på olika sätt.

Trojanerna är en skoningslös apokalyptisk thriller som inte liknar någonting jag läst tidigare. Det är svårt att gå in på specifika detaljer utan att avslöja för mycket av handlingen men det är en ovanligt intim skildring av världens förfall. Lovén zoomar sällan ut från de tre kvinnornas egna perspektiv vilket får boken att kännas klaustrofobisk och nervpirrande, men när det väl händer är det främst människors paranoia som beskrivs. Mänskligheten ses som hjälplös och handfallen när den obestämbara fienden kan slå till när som helst, vart som helst.

Lova Lovéns romandebut är en mörk och obarmhärtig undergångsroman som griper tag utan att någonsin släppa taget förrän den sista sidan är färdigläst. Ingen av bokens karaktärer går säker och berättelsen känns oförutsägbar och annorlunda. Jag är glad att små förlag som Swedish Zombie fortsätter att förse oss skräckälskare med lite udda verk som vågar att ta ut svängarna. Trojanerna är en frisk fläkt som överraskar med en intressant och spännande apokalypsskildring.

Titel: Trojanerna
Författare: Lova Lovén
Genre: Apokalyptisk thriller
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Kommande apokalypsgodis

trojanerna_web

Om du har vägarna förbi bokförlagets Swedish Zombies hemsida just nu så hittar du en liten tease för kommande boken Trojanerna av Lova Lovén. Vad är det med det då, undrar så klart du. Yours truly står för ju för den snärtiga blurben ser du väl!

Nä, men seriöst. Det är bra grejer. Jag kan gå i god för det. Den 15 november släpps den lös i en bokhandel nära dig och i samma veva publicerar jag en recension med ännu fler snärtiga meningsuppbyggnader. Börja längta nu!

Kadish, kadish, kadish

kadish”Efter att ha blivit misshandlad av rasister isolerar sig Amina ute på landet med sin hund som enda sällskap – tills hon finner ett ägg och tar det med hem till stugan. Plötsligt är hon inte längre ensam. Djupt i den mörka vinterskogen får något vittring på henne…”

Lova Lovén är en författare som ständigt levererar. Hon är i mitt tycke alltid stabil och en pålitlig producent av smaskig skräck. Jag vet att jag aldrig blir besviken när jag läser nåt av Lova. Hennes senaste novell passar även den in i mallen.

Kadish, kadish, kadish är en klassisk monsterberättelse. Kanske inte speciellt nydanande i sitt upplägg men sånt här är jag väldigt svag för, förutsägbar handling eller ej. Jag älskar hur det oförklarliga introduceras utan krusiduller. Subtil skräck i all ära men ibland är det tillfredsställande när hotet beskrivs i all sin prakt.

Det påminner en hel del om hur monsterrysare från 80-talet brukade se ut. Först etablera en kuslig stämning och en känsla av att nåt är fel för att sedan släppa loss ursinnet och det väsen som legat och lurat i skuggorna. Ett enkelt recept som fungerat sedan urminnes tider. För en nostalgiker som mig är det svårt att inte dra på smilbanden och nicka gillande åt detta.


trojanernalitenIn other news! I december släpper Lova sin debutroman Trojanerna på förlaget Swedish Zombie. Det ska bli hiskeligt intressant att se vad denna författare kan göra med ett större antal sidor till sitt förfogande.

Trojanerna beskrivs som en apokalyptisk domedagshistoria sett ur tre kvinnors perspektiv. Låter i mina öron väldigt lovande. Pepp!


Kadavernatten och andra historier

kadavernatten-och-andra-historier_haftadEskapix är tillbaka med en ny typ av antologiserie. Nu ryms inga utsvävningar som essäer, artiklar eller konst, utan nu är det fullt fokus på noveller. Kadavernatten och andra historier är den första delen i Mitt svarta hjärtebibliotek och har av förlaget liknats vid: ”… att kliva in i en nattsvart och alternativ ”Starlet” från sjuttiotalet men istället för kärleksnoveller är den fylld med ocensurerade sagor för vuxna.”

Samlingen innehåller tre noveller från tre riktigt duktiga författare – Lova Lovén, Johannes Pinter och CJ Håkansson. Har man läst sin beskärda del Eskapix tidigare är det alla bekanta namn.

Den senaste novellen jag läste av Lova Lovén var Gastkramad, en av novellsamlingen 13 svarta sagors allra starkaste kort. Hennes novell Kadavernatten är inte riktigt samma lysande stjärna men fortfarande bra och läsvärd. Jag blir liksom inte jätteskraj för zombiegrävlingar och överkörda djur som vaknar till liv och hasar sig fram.

Johannes Pinter, mannen bakom romanerna Vackra kyrkor jag besökt och nysläppta 1007, bidrar med Viewmaster, en traditionell berättelse som lika gärna kunde vara tagen ur klassiska Tales from the crypt eller Creepshow. Stabil och fyndig med en klar och tydlig vision.

Den avslutande novellen är också den starkaste. CJ Håkansson som tidigare golvat mig med feta splatterromanen Fjärilen från Tibet, levererar här en mardrömslik historia fylld med makabra och vridna händelser. Det är köttigt groteskt men också erotiskt. Spetsade kroppar och könsorgan till höger och vänster. Vansinnigt sjuk men en novell helt omöjlig att lägga ifrån sig.

Jag gillar Eskapix senaste samling, men är lite ledsen över det nya rakare formatet. Novellerna har alltid varit den stora behållningen med tidigare Eskapix-alster men jag saknar också det där lite spretiga, oförutsägbara. Fanzine- och underground-känslan. Tidigare fanns det rum för allt, ofta med skiftande kvalité, men det var också mer spännande då. Jag hoppas såklart på fler delar av Mitt svarta hjärtebibliotek och att förlaget fortsätter att testa nya saker och leka med formatet även i framtiden.

Titel: Kadavernatten och andra historier
Författare: Lova Lovén, Johannes Pinter, CJ Håkansson
Genre: Skräck
Utgiven av: Eskapix
År: 2015
Inköpsställen: Adlibris och Bokus
Övrigt: Hemsida för Lova Lovén, Johannes Pinter och Eskapix på Facebook