Fjortisapokalyps

Netflix-exklusiva Daybreak är en serie om tonåringar som tar sig an en tillvaro där ett kärnvapenkrig har lämnat det mesta i spillror och alla vuxna har blivit infekterade av ett virus som gör dem till zombielika varelser. Mitt i allt detta har vi den kärlekskranka Josh som är på jakt efter sin stora kärlek Sam som har försvunnit efter världen gått under. Det låter som en dunderhit på pappret men jag är kluven till det här. 

Det är ett spretigt ihopkok av zombieaction, romantisk tonårsdrama och flamsig komedi. Greppet med att bryta fjärde väggen med snack in i kameran på Deadpool-manér lämpar sig rätt bra här och det är stundtals en underhållande skildring av postapokalypsen trots den överdrivet tramsiga inramningen. Men efter ett gäng avsnitt börjar premissen gå på tomgång och jag stör mig på hur vansinnigt stereotypiskt allt känns. Joshs letande och trånandet efter Sam känns snabbt ointressant och handlingen framstår mer och mer som papperstunn. 

Men det tar sig. Det är framförallt tillbakablickarna i den senare halvan av serien som får mig att återfå hoppet igen. När Josh och Sams relation faktiskt visar sig vara mer än ytligt gulligull. Så jag vill ändå hävda att det kan vara värt att hålla ut. Sammantaget tycker jag Daybreak är en rätt trevlig bekantskap som har sina stunder men slarvar bort en del potential i sin iver att framstå som ungdomlig och lättsam. 

Kaufmanns utvalda

KAUF-Kaufmanns-utvalda-omslag_webbFör ett tag sedan blev jag kontaktad av Karl Almén Burman. I ett mail skrev han: ”Tack för din smaskiga kulturblogg, och skarpsynta kommentarer om högt och lågt i samtliga konstellationer. Hade Herman Hedning varit uppriktigt konstintresserad tror jag han hade skrivit med snarlik penna.

Det jag själv skrivit är inte någon rymdskräck, eller splatterfest i egentlig mening, men en dykning in i 40-talets mentalvårdshelvete. Vanvård, människoexperiment, och psykisk terror i olika former.”

Det där med Herman Hedning vet jag inte riktigt om jag helt kan relatera till men resten lät intressant. En bok som tar upp något så hemskt som tillvaron på ett mentalsjukhus på 1940-talet. Jag har morbid smak och gillar sotsvarta berättelser, men ur ett mer verklighetsförankrat perspektiv? Jag lät nyfikenheten ta överhanden och hälsade att han var välkommen att skicka mig ett exemplar av boken.

Kaufmanns utvalda handlar om fjortonåriga André, som på grund av en lögn och en våldsam episod, blir inlåst på ett mentalsjukhus. Anläggningen liknar mer ett fängelse än ett institut för vård. Personalen misshandlar, kränker och experimenterar på de barn och ungdomar som mot sin vilja är placerade på sjukhuset. Historien pendlar mellan Andrés liv som inspärrad fjortonåring på 40-talet och som vuxen på 90-talet.

Med Kaufmanns utvalda har jag fullständigt ramlat ut ur min bekvämlighetszon, på ett bra sätt! Burmans debutroman är, trots avsaknad av övernaturligheter, en gripande läsupplevelse, men främst en fruktansvärd skildring av en ung pojkes historia präglad av fångenskap och förnedring. Men också om förlorat människovärde, etik och moral. Doktor Kaufmann styr sjukhuset med järnhand och hans experimentlusta skyr inga medel. Barnen drogas, plågas och lobotomeras. Allt i vetenskapens tecken.

Även om det rör sig om fiktion finns det bitar i berättelsen som baseras på verkliga händelser. Boken bygger på författarens farmors beskrivningar om sin tid som sköterska på Vadstena mentalsjukhus. Med det i bakhuvudet så är Kaufmanns utvalda läbbigare än de flesta skräckromaner. Det är inte speciellt längesedan dessa övergrepp pågick i Sverige och gör det säkerligen fortfarande på vissa platser i världen. Karl Almén Burman har satt ihop en medryckande, men tragisk historia, och samtidigt skapat en medvetenhet och förståelse för hur mentalsjukhuspatienters tillvaro en gång såg ut. En sannerligen fin bedrift.

Titel: Kaufmanns utvalda
Författare: Karl Almén Burman
Genre: Psykologiskt drama
Utgiven av: Hoi förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Bokus och Adlibris