Jag blev kär i Pål Eggerts lortiga baksidor av Göteborg redan i föregångaren Borde vara död. Uppföljaren Dödfödd är mer av det mesta. Fler magiska väsen från den svenska folktron, nya mystiska sällskap och ett par fascinerande sexscener som grädde på moset. Allt stöpt i samma becksvarta fond som senast. För det här är verkligen ingen munter historia.

Utgångspunkten för berättelsen är återigen boendet Lundbygården, hemmet för samhällets mest missanpassade. Sebastian knegar på som socialarbetare på boendet och gravrået Isa försöker hantera sin hunger efter själar. I händelsernas centrum återfinns också Viktor som precis släppts fri från fängelset, med siktet inställt på att bli värvad av ett kriminellt magiutövande mc-gäng med oortodoxa invigningsritualer.

I Eggerts universum är det inte alltid helt lätt att hålla isär hjältar och skurkar. Det finns inget svart och vitt, gott och ont. Och det är verkligen det jag gillar. Dödfödd är en oförutsägbar historia, uppbyggd på ett sätt som gör den annorlunda och intressant. Inget är tillrättalagt för att läsaren ska få en belönande utdelning. Det finns ingen enkel summering där monstren besegras och de goda vinner. Här är alla förlorare på ett eller annat sätt.

Pål Eggert fortsätter att övertyga när han gräver sig djupare in i sin mörka urban fantasy-värld. Språket är medryckande och händelserna är skickligt visuellt beskrivna. Jag kan med enkelhet leva mig in i berättelsen, känna karaktärernas lidande, underkastelse och desperation. Det är ingen behaglig känsla, och det är såklart det som är meningen.