De mörkermärkta

I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som till en början inte verkar ha något samband. En sömnlös taxichaufför. En alkoholiserad före detta psykolog. En psykiskt sjuk kvinna på ett behandlingshem. Tre människospillror förenade i sina olycksöden.

När polisinspektör Iris Riverdal får fallen på sitt bord ställs hon inför en gåtfull mördare, en undflyende skepnad med dunkla metoder och okända motiv. Och bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp.

Gradvis går det upp för henne att morden har rottrådar långt tillbaka i tiden, trådar som också löper in i hennes eget liv.
Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det de redan anat. Det förflutnas skugga har kommit tillbaka för att förgöra dem, de mörkermärkta.

Det är sällan jag läser deckare eller kriminalare numera. Jag har plöjt min beskärda del och jag fattade aldrig tycke för genren. De mörkermärkta verkade på förhand vara just en bok om snutar och mystiska mord men lockade också med ett stänk av paranormala element. Dessutom är den ena halvan av författarparet känd för mig sedan tidigare. Johannes Pinter har gått från klarhet till klarhet och golvade mig på riktigt med vampyrskräckisen 1007 medan Mattias Leivinger är en ny bekantskap. Skulle detta ändå räcka för att tillfredsställa mina vanligtvis så snäva läskriterier? När jag blev kontaktad och erbjuden ett recensionsexemplar var jag aningen skeptisk men valde efter lite betänketid att tacka ja.

Boken börjar på traditionellt vis med en mordgåta, en plågad polis och allt det där jag förknippar med svenska deckare. Men det tar snabbt fart och när den misstänkta mördaren och de ockulta inslagen introduceras är jag fast. De oförklarliga morden, polisen Iris mystiska förflutna och de övrigas agendor flätas proffsigt samman. Karaktärerna är intressanta och jag vill veta mer om samtliga. Språket är enkelt, avskalat och rappt. Jag imponeras över hur välskrivet och snyggt berättat det är. Min känsla är att författarna kompletterar varandra väldigt bra. Det var verkligen svårt att slita sig från boken.

De mörkermärkta passar förvisso till stor del in i deckarmallen men innehåller tillräckligt med mystiska inslag och övernaturligheter för att hålla mig intresserad. Det är en väldigt spännande roman och trots mina fördomar om genren var det en ren fröjd att ta sig an Leivinger och Pinters samarbete. De fantastiska komponenterna ger den där lilla extra kryddan till berättelsen och det känns aldrig krystat eller konstigt. Det här är en perfekt start på en riktigt läsvärd trilogi och jag ser fram emot att ta del av kommande böcker i serien.

Titel: De mörkermärkta
Författare: Mattias Leivinger och Johannes Pinter
Genre: Thriller
Utgiven av: Piratförlaget
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Tolv nakna puddingar

tolvnaknapuddingarEskapix andra utgivna roman rör sig i en helt annan riktning än makabra rysaren Köttmonstret i Celitz, däremot råkar det återigen vara en bok skriven av en okänd författare som ingen känner till.

Romanen är författad av Gordon Heyman Blackwood som påstås vara en pseudonym för Kimball Walton och när jag googlar finner jag ingenting om denne man. Samma visa som med Köttmonstret. Jag börjar ana ugglor i mossen här. Återigen är det KG Johansson som översatt. Hur det än ligger till med den saken är det inte så viktigt vilken avsändare som står på omslaget, det är innehållet som räknas. Någonting som bokens huvudperson inte verkar hålla med om.

Dick Iron är nämligen en sexistisk skitstövel. Men han är också noga med att påpeka det själv. Tolv nakna puddingar är en surrealistisk deckare som utspelar sig i en science fiction-osande framtidsversion av vår värld. Ovanför staden svävar en gigantisk naken man, på nätterna löper skräckinjagande monster kallade natthundar på gatorna och zombier kan hungrigt ligga och vänta i valfritt dike. Det är en spännande värld som inte får alltför mycket utrymme utan fungerar mer som en kuliss som fladdrar bakom Dick Iron i sin jakt på att lura kläderna av alla kvinnor han möter.

Boken är ett frosseri i gungande kvinnobröst, minimala underkläder och nakna stjärtar. Eftersom det rör sig om en klassisk deckargåta med en lika klassisk hårdkokt deckarhjälte så förekommer det också såklart beskrivningar av välsvarvade kvinnokroppar. I det här fallet blir det på den punkten en överdos av sällan skådat slag. Men det finns en poäng med hjältens strävan efter att få se naken hud. Ett lukrativt uppdrag som detektiv är nämligen att hitta en tatuering av värde, som av en händelse råkar sitta på någon av tolv kvinnors bakdelar. Exakt vilken vet han inte.

Självironin och humorn som genomsyrar privatdetektiven Dick Irons berättelse är så pass avväpnande att det är svårt att inte låta sig charmas. Det är en självmedveten pastisch på pulpiga deckarromaner i kiosklitteraturens tecken från förr. Det låter kanske tramsigt och grabbigt men glimten i ögat finns alltid där. Jag kom på mig själv med att fnissa och skrocka förnöjt när jag vände blad för att ta reda på hur mycket stryk huvudpersonen skulle få på kommande sida. Han är en alkoholiserad förlorartyp som ständigt misslyckas med sina åtaganden och är lätt att känna sympati för.

Tolv nakna puddingar är en underhållande bok som är svår att jämföra med något annat jag har läst. Det är på många sätt en traditionell story som ändå känns originell. Jag är inte helt nöjd med det något abrupta slutet men långt ifrån missnöjd i övrigt. Det var ett stort nöje att hälsa på i Dick Irons förvirrade tillvaro. Om det dyker upp fler översättningar av hans äventyr i framtiden gör jag gärna ett återbesök.

Titel: Tolv nakna puddingar
Författare: Gordon Heyman Blackwood
Genre: Deckare, science fiction, surrealism
Utgiven av: Eskapix
Utgivningsår: 2015
Inköpsställen: Adlibris