En orgie i dumheter. Så kan första avsnittet av Legends of Tomorrow sammanfattas. Varenda en i hjälte- och skurkkollektivet spottar ur sig skämskuddekommentarer och tar ologiska beslut i var och varannan sekund. Ploten avhandlas i ett hiskeligt tempo. En tidsresande engelsman i trenchcoat, kallad Rip Hunter, bestämmer sig för att samla ihop ett gäng hjältar och skurkar för att ta sig an Vandal Savage, en elaking som i framtiden ödelagt och spridit kaos i världen.
Sagt och gjort, varenda sidokaraktär från serierna The Flash och Arrow kontaktas, och efter överläggningar i cirka tre minuter så är alla med på tåget. Eller rymdskeppet i det här fallet. För Doctor Stein krävs det visserligen radikala åtgärder när han bestämmer sig för att droga ner ner sin andra Firestorm-halva när övertalningarna misslyckas. Han blir sedan förlåten eftersom… Ja, det vette fan.
När karaktärerna väl är etablerade blir det åka av. Åtminstone vad gäller action och töntiga kommentarer. Det märks att fokus ligger på de olika karaktärernas personkemi. Tyvärr hejar jag inte på någon av dem, eftersom de framställs som idioter hela bunten. Till viss del i alla fall.
Doctor Stein ska framstå som smart men kommer inte på något mer klokt än att söva ner sin partner (som vi för övrigt känner som orimligt gnällig från The Flash) för att få sin vilja igenom. Isgubben Snart är en överspelande fjant och hans eldskjutande kompanjon har en fullständigt ointressant personlighet. Hökgummans och hökgubbens käbbel är bara irriterande. De enda två jag faktiskt känner en gnutta för är Ray Palmer och Sara Lance. Den förstnämnda är sympatisk och den sistnämnda är bara skönt kick-ass.
Om jag ska titta nästa vecka? Utan tvekan. Det här spektaklet måste följas, trots frustration och tandagnisslan. Det är ju faktiskt rätt kul underhållning trots allt, och jag är alldeles för svag för komponenter som tidsresor, rymdskepp och superhjältar för att låta bli.