Evil Dead-serien är en spretig och splittrad historia. Den första filmen är en lågbudget-skräckis och fortfarande ett imponerande hantverk med tanke på de obefintliga resurserna. Del två i serien är en remake av originalet uppbackad med ett produktionsbolag i ryggen men är till skillnad från sin föregångare inte en renodlad skräckfilm utan varvar läbbigheter med mörk humor och komik. Dessutom har den tidigare hyfsat anonyma karaktären Ash här förvandlats till filmens stjärna. I seriens tredje del Army of Darkness är det slap stick för hela slanten och settingen är flyttad från enslig skogsstuga till medeltida fantasy-miljöer och skräcken är helt väck. Serien har dessutom på senare år begåvats med en finfin reboot, som visserligen har få saker gemensamt med den ursprungliga trilogin, utöver små påskägg och vinkningar, men står istället stadigt på egna ben.
Filmerna skiljer sig rejält åt och visar alla upp helt olika kvalitéer, fansen har därför ofta olika favoriter. Jag älskar hela filmsviten men om jag ska välja en ögonsten är det ändå Evil Dead 2 som ligger mig varmast, den erbjuder det bästa från två världar och är fylld med blod, skratt och spänning, men fungerar också allra bäst som underlag för den nya tv-serien. För Ash vs Evil Dead är ett frosseri i just detta. Den är våldsam, tramsig och hysteriskt fartfylld. Det är nostalgiskt så det sjunger om det och Bruce Campbell spelar över som bara han kan som den numera avdankade monsterslaktaren Ash. Fans av den första filmen kanske blir besvikna men ärligt talat, vem hade förväntat sig nåt annat? Ser man på filmernas utveckling så är tv-serien ett steg i samma utstakade riktning.
Motorsågen är där, hagelbrakaren likaså och Ash lyckas till och med klämma in ett ”groovy” utan att det känns allt för malplacerat. Det är ett koncentrat av Evil Dead 2 och Army of Darkness i tv-serieformat och om piloten är någonting att gå efter så kunde jag inte vara lyckligare.