Daredevil sätter en ny standard för superhjälte-tv

ddart

Jahopp. Då var de tretton avsnitten avverkade. Det känns redan tomt. All denna väntan och sen boom! Två dagars intensivt tittande och sen var det över.

En sak som står helt klart är att Marvel och Netflix har satt en helt ny standard för superhjälteserier. Daredevil som tv-serie är allt som jag hoppades på att den skulle vara och lite till. Den är dessutom allt som Arrow försöker vara men inte lyckas med. Jag vette fasen hur jag ska kunna återgå till att följa den bajsnödiga pilbågeskytten efter det här.

Resten av texten innehåller spoilers och avslöjande bilder. Läs vidare på egen risk.

Men den är inte felfri. Det finns en del upprepande moment och en aningen förutsägbar handling. Det är en origin story som vi sett förut. Men det där är egentligen petitesser. Skådespelarinsatserna är oerhört starka, stämningen går att ta på och det mesta sitter som en smäck. Cox passar perfekt i rollen som Murdock/Daredevil och D’Onofrio är fenomenal som Kingpin. Likaså skådisarna som gestaltar Foggy och Karen. Utmärkta prestationer även där. Fightingen är brutal, superbt koregraferad, och serien känns mörkare än allt annat Marvel har producerat tidigare. Supersnygg vinjett också. Men sen har vi det här med dräkten.

Det tog mig tre omtittningar av slutscenen för att bestämma mig för vad jag äntligen tyckte. Först kände jag bara att det förstörde. Jag hade sett fram emot den stora revealen i 12 avsnitt och när dräkten till slut visades i all sin prakt… ja, jag blev lite besviken. Den realism som präglat serien fram till sista avsnittet försvann ut genom fönstret när den svarta, opretentiösa ninjadräkten byttes ut mot den mer teatraliska röda varianten. Det var ofrånkomligt och förväntat, men jag kände ändå av en lite besk eftersmak i munnen. Men den växer faktiskt. Inte eftersmaken, utan dräkten.

Nu när jag sett om avslutningen ett par gånger börjar det kännas bättre. Den är inte så pjåkig trots allt, till och med riktigt bra. Jag knäppte några bilder och har sammanställt ett galleri nedan. Under vissa sekvenser ser Daredevil rätt badass ut, under andra, inte lika mycket. Men jag har som sagt vant mig och tycker den funkar.

Överlag är jag fantastiskt nöjd. Det finns hopp för den här genren i ett fungerande tv-format. The Flash i all ära, det är en underhållande serie, men det här är flera snäpp vassare. Jag har varit en Daredevil-fantast sen många år tillbaka, och kanske ser den med överdriven nostalgisk koppling till serietidningen, men jag tycker det här är uppe och nosar på Nolans Batman-trilogi kvalitétsmässigt, åtminstone stundtals. Så bra är det.

Det bästa med allt detta är att det inte tar slut här. Redan i höst får Netflix tillökning i form av Marvel-karaktären Jessica Jones och nästa år kommer Luke Cage och Iron Fist. Året efter det teamar hela gänget upp och bildar Defenders, ett superhjälteteam på gatunivå. Vi har några fantastiska år att se fram emot om allt håller så här hög klass, och kanske kan det bli fler säsonger av Daredevil på det? Yes please!

Plus och minus:
+ Det blev aldrig någon fjantig kärlekstriangel mellan Matt, Foggy och Karen.
+ Den fantastiska fightingscenen som avslutar andra avsnittet.
+ Det stora fokuset på skurkarna.
+ Karens mörka hemlighet som avslutar avsnitt nio.
+ De brutala fightingscenerna överlag och Matts/Daredevils bräcklighet.

– De avslutande tre-fyra avsnitten tappar tempo i berättandet.
– Förutsägbar handling med få haktappande vändningar.
– Den stora dräktrevealen kom av sig en aning.

10 reaktioner på ”Daredevil sätter en ny standard för superhjälte-tv

  1. Kan inte annat än instämma i exakt allt du skriver. Det är en för jäkla bra serie (ÄLSKAR när man får värsta Scorsese-vibbarna i Kingpin-flashbacksen) men den tappar lite lite fart i sista avsnitten. Det här med dräkter är ju ett problem, men det funkar tillräckligt bra även om jag nästan önskade att han körde vidare på den svarta, den är helt enkelt tuffare. Och fightingen! Den där skitlånga The Raid/Oldboy-scenen i en enda tagning var ju helt underbar!

    1. De var ju tvungna att köra på en mer superhjältelik dräkt i slutändan såklart. Men jag tyckte det blev en illusionsbrytare som jag redan varit inne på. Förhoppningsvis jobbar de lite mer på den till Defenders. Det är egentligen bara den hjälmaktiga huvudbonaden som störde mig. Den känns för plastig. Resten funkar fint tycker jag och påminner om hur Daredevil såg ut en sväng under nittiotalet (en väldigt hatad version av DD ska sägas, men jag gillade) med en mer rustningslik dräkt: http://www.theothermurdockpapers.com/2011/12/in-defense-of-armored-daredevil/

  2. Jag håller med om det mesta, även om jag tycker att det fanns en hel del coola twistar. Jag har iofs inte läst den specifika Millerberättelse som jag uppfattat det som ligger till grund för mycket av den här serien, men tv-serien lyckades överraska mig flera gånger. Visst finns det en del saker som gärna hade fått överraska mer (som vem som låg bakom förgiftningen), men överlag är jag nöjd på den fronten. 🙂

    Däremot håller jag med om tempot. Serien lyckades hålla ett så otroligt bra tempo under de första nio avsnitten att temposkiftningen därefter verkligen stod ut. Jag förstår varför den behövdes – det är en logisk konsekvens av det bästa med nionde avsnittet – men jag tycker att det var ett misstag att punktera både Daredevils nattliga äventyr och Nelson & Murdocks dagliga strapatser samtidigt. Jag gillar *varför* det hände, men det fick en del negativa konsekvenser för serien överlag. Det gjorde att de mindre intressanta aspekterna av showen fick ta större plats, och även om en del chockerande saker hände på den fronten mätte det sig aldrig mot det som hänt innan dess.

    Men! Jag håller även med om allt du hyllar serien för, och skulle säkert kunna lista åtminstone ett halvdussin punkter till. Kingpin var fantastisk, och jag älskade verkligen Vanessa. Jag hoppas att hon kliver fram ännu mer i nästa säsong. Jag har visserligen för mig att hon i serietidningarna inte var en skurk själv, utan bara älskade en, men jag gillade verkligen hur tv-serien skrev henne. Det känns som att den har skulle kunna utveckla henne på ett riktigt intressant sätt framöver.

    Hursomhelst: jag längtar så ruskigt mycket efter både nästa Marvel/Netflix-serie och nästa säsong av Daredevil som sådant.

    1. Ja, Vanessa var riktigt bra. Om det blir en säsong två hoppas jag att det läggs mer tid på henne.

      Det finns för övrigt en del intressanta infallsvinklar till en fortsättning. Vanessa, som nämnt, och vad som händer med henne efter detta. Den gamla tanten Gao, Stick och snubben han pratar med i slutet på avsnitt sju (tror jag det var?), Karens mörka hemlighet och kostymmakaren (som i serietidningarna blir skurken Gladiator).

      Sen fanns det ju en miljard påskägg som de kan spinna vidare på. Jag fångade upp Stiltman, Elektra, ninjaklanen The Hand och Bullseye bara för att nämna några.

      1. Stick och hans kompis var lite av ett minus för mig. Jag älskade karaktären och vad han betydde för Matt, men det kändes som att storyn i det avsnittet kom från en helt annan säsong. Det länkades aldrig samman med vad som skedde varken före eller efter, utan var bara en konstig tråd att lämna hängande genom halva säsongen. Jag hade inte haft något emot om de lämnat den i sista avsnittet, men i sjunde? Det gjorde mig bara förvirrad kring vad den här säsongens huvudkonflikt var, eftersom jag där och då trodde att serien skulle skifta fokus från Fisk. Men nej. Nästa avsnitt – och hela vägen till slutet – var det full fokus på Kingpin igen.

        Jag har sett vissa spekulationer om att det där (och vissa andra lösa trådar, som Gao) är mer för de andra hjältarnas serier att nysta upp än för Daredevil själv, vilket, om det stämmer, känns rätt mysko. Jag älskar små påskägg och så, men det var vissa rätt stora trådar som aldrig knöts ihop särskilt bra i serien. Det är, utöver det lite sega tempot i slutet, min främsta kritik av serien.

        Jag hoppas att kostymmakaren inte blir en skurk. Jag hade inte någon koll på honom innan jag såg honom dyka upp i tv-serien, men av vad jag läst nu verkar han vara en reformerad skurk i serietidningarna. Jag tycker att hans nuvarande status som hjälp till Daredevil (efter att ha hjälpt Fisk) är mycket intressantare än om han tar en annan vända som bad guy och sedan, återigen, vänder och hjälper Daredevil.

        Jag är dock väldigt intresserad av vad de kan göra med The Hand. Det känns som en lite snårig väg att gå med tanke på hur jordnära serien ändå är (även om vi fick en ninjafajt). Å andra sidan tänker jag mest på Shadowland när jag tänker på The Hand, och alla potentiella berättelser om dem handlar väl kanske inte om att Matt blir besatt av demoner.

        Var såg du Bullseye-påskägget? Jag har sett andra nämna att de såg det, men såg det inte själv. Såvida det inte är antaget att krypskytten som sköt de där poliserna var han, då.

  3. ”Jag har sett vissa spekulationer om att det där (och vissa andra lösa trådar, som Gao) är mer för de andra hjältarnas serier att nysta upp än för Daredevil själv, vilket, om det stämmer, känns rätt mysko.”
    Jag gillar faktiskt den tanken. Kan dessutom tänka mig att de springer på varann i varandras serier också. Det bygger vidare på Marvels försök att knyta samman allt som rör MCU. DC och CW kör ju samma grej med lyckat resultat. Med tanke på att Luke Cage och Jessica Jones är tillsammans, och att Iron Fist och Cage dessutom bildar prisjägarteam i serietidningarnas värld, finns det åtminstone mycket som talar för det.

    ”Var såg du Bullseye-påskägget? Jag har sett andra nämna att de såg det, men såg det inte själv. Såvida det inte är antaget att krypskytten som sköt de där poliserna var han, då.”
    Precis där.

    Vad gäller The Hand och närliggande historier är jag lite orolig för den övernaturliga aspekten. Det är nog ett nödvändigt ont redan i Jessica Jones-serien (hon var ju tidigare en superhjälte med flygförmåga och grejs, duh!) men framför allt med Power Man och Iron Fist som har något som kan likna superkrafter båda två och är involverade i massa fuffens. Jag hoppas de försöker göra det så jordnära som möjligt även fortsättningsvis, precis som i fallet med Daredevil. Det ”superhjältiga” är närvarande, men det får inte speciellt stort fokus.

    1. Jag har ingenting emot att de planterar frön för de andra serierna i Daredevil, jag tycker bara att det ibland kändes lite klumpigt gjort. Om man känner till t.ex. Iron Fist bättre än jag gör kanske man inser att någonting förmodligen kommer att förklaras där, men utan den förkunskapen satt jag och väntade på att flera trådar skulle knytas ihop under den här säsongen. Att så inte skedde… Det kändes ungefär som om allt med Ra’s al Ghul plötsligt bara glömdes bort i Arrow, för att sedan dyka upp hux flux nästa säsong på The Flash.

      Med det sagt: jag gillade ändå att de fortsatte att fokusera på Fisk genom hela säsongen, även om det kändes lite konstigt att han försvann efter bara en säsong. Han kommer ju komma tillbaka, men Kingpin är för mig inte någon som blir arresterad. Han är för stor för det.

      Jessica Jones är jag inte särskilt orolig för. Jag vet inte när Netflix-serien tar vid, men antar att det är efter att hon lagt superhjältemanteln på hyllan och sadlat om till privatdetektiv. I så fall kan jag tänka mig att den fortfarande lyckas hålla sig ungefär lika jordnära som Daredevil, även om jag är intresserad av hur de hanterar Purple Man.

      Luke Cage och Iron Fist har jag dock ingen som helst aning om hur de planerar att hantera, även om jag antar att det så småningom mynnar ut i Heroes for hire. Det vore lite kul, eftersom alla de fyra karaktärerna då har sina respektive brottsbekämpande jobb utöver ”superhjältandet”.

      Jag vet inte hur serierna tacklar de lite mer övernaturliga elementen som kommer speciellt med Iron Fist, men jag är en sucker för övernaturligheter om de görs rätt, så jag hoppas på det bästa. 😀

  4. Har inte sett hela säsongen än, så jag läste inte hela inlägget. Det känns faktiskt bra att inte ha svept igenom allt på en gång, för nu har jag fortfarande det mesta kvar att se. Väldigt nöjd hittills i alla fall. 🙂

    1. Smart! Jag kunde inte hålla mig men önskar att jag dragit ut lite till på det. Nu blev det en intensiv bingetittning som kanske blev aningen mastig kan jag känna så här i efterhand. Men jag tycker inte serien blev sämre av det. Bara jag själv som fullständigt trädde in i soffpotatis-mode. Man blir ju slapp i både hjärna och kropp efter så många timmar i soffan. 😛

Lämna ett svar till Sebastian Åkerberg Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.