Omslagschocken: ”Jag fulgrät i duschen i flera timmar den kvällen”

Kleptomania av Kristina Hård var en av förra årets mest säregna läsupplevelser för mig. Ett fascinerande ihopkok bestående av folktro och luftskepp, men framförallt med ett sällsynt driv i berättelsen. Jag har sett fram emot uppföljaren sedan den omstörtande cliffhangern avslutade den första boken. Men dagen då jag skulle påbörja min läsning av Snösommar gjorde jag en fasansfull upptäckt.

Som sedvanlig kutym skärskådar jag alltid de anlända böckernas omslag och till min stora glädje fann jag en blurb signerad undertecknad på Snösommars baksida. Men glädjen skulle bli kortvarig. Till min stora fasa upptäckte jag ett snedsteg av den värsta sorten. Blurben bar signaturen ”Tentakelmonstret”. Vadan detta! Min första tanke var att jag hade fått en ond tvillingblogg på halsen! Men nej, så verkade det inte vara. Citatet stämde överens med min egna recension av Kleptomania. Ett korrekturfel av gigantiska proportioner.

Då slog det mig. Jag skulle köpa domänen tentakelmonstret.se och skadan skulle vara reparerad. Men eftersom mitt bankkonto för stunden gapade mer tomt än ett intergalaktiskt maskhål så slopades snabbt min briljanta idé. Nästa steg blev istället att kräva att förlaget återkallade samtliga exemplar av denna styggelse, men mitt krav fick inget gehör. Min värld rämnade och blev svart. Hur skulle jag kunna läsa en bok vars omslag sårade mig så djupt? Som släpade min eminenta blogg i smutsen på detta vis.

Jag fulgrät i duschen i flera timmar den kvällen. Skrubbade bort det hemska som hänt tills huden lyste rött. Nästa dag svalde jag min sårade stolthet, tryckte ner den med en nedtvingad klump i halsen, öppnade boken, och började läsa.

Spännande fortsättning följer! Text om Snösommar kommer inom kort på en TENTAKELMONSTER-blogg nära dig (inte Tentakelmonstret-blogg alltså)!

En bokbloggare utan skam i kroppen

Sommarläsningen i år blev en stor besvikelse. Det är vanligtvis den period när läslusten är på topp men i år fanns det inget sug att plöja böcker. Tur då att hösten börjat bra. Läshögen känns inte som ett trist måste längre och jag avverkar bok efter bok i ett (för mig) vansinnigt tempo just nu. Knepet fick bli att lägga undan några böcker som gått trögt och satsa på de allra mest eftertraktade istället. Kanske återkommer jag till några bokhyllevärmare i framtiden när recensionshögen har sinat igen, kanske inte.

Mitt mål är att läsa allt som skickas hem till mig men jag inser att det inte känns som ett klockrent upplägg när det går ut över bloggandet och mitt eget välbefinnande. Jag måste bli mer selektiv i mina åtaganden framöver. Känns det inte helt hundra kommer jag inte tacka ja till boken. Något jag borde lärt mig för länge sedan givetvis. Jag är uppenbarligen trögare än andra bokbloggare. Allt som inte är slabbig skräck, skitig postapokalyps, omtumlande apokalyps, smutsig sci-fi, eller mörk fantasy, kommer numera väljas med stor omsorg.

Några exempel på vad som verkligen pockar på uppmärksamheten för tillfället är De mörkermärkta av Johannes Pinter och Mattias Leivinger, För gudinnan av Anders Fager, Första Hösten av Emmelie Pettersén Uggla, De förjagade av Mikael Strömberg och X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Med dessa är min läshöst i princip spikad och jag borde ha att göra åtminstone en dryg månad till framöver. Jag tänker inte planera längre. Min ”att läsa-lista” har fått sig en rejäl omgång och av de tidigare 50 böckerna finns bara 15 kvar. Läsordningen är omkastad också. Bort med alla krav och måsten. All pliktskyldighet.

Det här blev en deppig text, och det var inte meningen, det är inte ett skit synd om mig såklart. Men jag är lättad över att ha tagit ett beslut som känns bra och gör mig exalterad över kommande läsning istället för att känna ångest. Det handlar inte om speciellt många böcker som blivit lågprioriterade och jag har aldrig gett några garantier för att varje bok ska få en recension. Ändå känns det som jag gör något fult här.

Jag vet inte vilket ansvar jag har som bokbloggare. Borde jag skämmas mer? Borde jag be om ursäkt till förläggare och författare jag har dissat? Jag har i vilket fall lärt mig läxan nu. Att tänka efter innan jag agerar och inger förhoppningar. Mindre hjärta och mer hjärna, hur lockande än läsningen må vara i fortsättningen.

Reality check

Inläggen har inte tjongats ut i en hiskelig fart den senaste tiden. Bloggen har fått sig en törn när bitarna i livspusslet inte räcker till. Efter en omfattande vattenskada på kontoret och en påtvingad flytt har jobbet tagit mycket energi de senaste veckorna. Till råga på allt lyckades min fru trilla ner för en trappa och bryta foten i samma veva. Mitt liv har minst sagt varit snurrigt under en tid och ärligt talat ser det inte ut att bli bättre med arbete upp över öronen fram till mitten på juni, ett styrelseuppdrag i en biljardförening och övriga tidsslukande familjebestyr.

Jag hade stora planer inför påsken. Böcker skulle läsas, tv-serier skulle streamas och familjeutflykter skulle arrangeras. Det sket sig med det mesta. Den yngste fick feber, jag själv fick jobba övertid och frugan hankade sig fram på kryckor.

Men det kanske vänder inom kort. Det där med skriv och läslust har alltid varit ett mysterium för mig. När jag minst anar det så slukar jag böcker som en tok igen och bloggen får nytt liv. Det är åtminstone förhoppningen. Med så många spännande boksläpp den senaste tiden så hoppas jag verkligen min ork återvänder men också att tiden finns där.


Jag har gjort några populärkulturella spaningar sen sista uppdateringen dock.

Logan var en kanonrulle! Välspelad, brutal och en värdig avslutning för Hugh Jackman som Wolverine. Jag hade inte så stora förhoppningar på den tredje fristående filmen med den kloförsedda admantium-gubben men jag blev positivt överraskad. En rå och blodig roadmovie utan överdrivna superhjälteinslag, men med mer vemod, hjärta och drama än i någon tidigare Marvelfilm.

Girls har sänt sitt sista avsnitt. Det var ett jobbigt antiklimax men samtidigt en smart avslutning som band samman det hela. Otillfredsställande men fiffigt. Som helhet en härlig berg-och-dalbana med många fina scener. Lite av en högtidsstund så fort det vankades ett nytt avsnitt och jag sörjer den redan.

Zelda: Breath of the Wild är avklarat. Efter drygt 60 timmar bestämde jag mig för att avsluta det senaste spelet med Link och ge Ganon på tafsen igen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag har fortfarande inte riktigt släppt det storslagna äventyret men känner att det åtminstone får vila ett tag nu. Jag är nöjd för stunden men känner att jag vill upptäcka mer av världen innan jag släpper det helt och hållet. Det bästa Zelda-spelet någonsin? Svårt att svara på. Kanske kan det vara så.

Nya Ghostbusters var en gigantisk besvikelse. Jag kan vara ärlig och hävda att gamla Ghostbusters inte håller måttet idag. Hur nostalgisk filmserien trots allt känns så har de åldrats rejält. Men trots detta är den nya filmen sämre på alla plan. Skämten är taffliga, skådisarna överspelar ständigt och storyn är oförklarligt tråkig. Min 10-åriga son uppskattade den i alla fall, och det kändes på nåt vis passande. Paul Feigs Ghostbusters känns mer som en tramsig Scooby Doo-rulle för barn än en modern tolkning av franchisen. Jag förväntade mig mer.

Första säsongen av Legion var lysande. Knasig, underlig och fullkomligt underbar. Superhjälte-tv har hostat upp sig rejält det senaste. Netflix kör sin take på det hela, CW gör sin egen grej och Fox tar helt nya vägar med Legion. En oväntat läcker, förvirrande och oförutsägbar upplevelse med klockrent skådespeleri, snygga effekter och spännande intrig. En intim tolkning av en superhjälte in the making. Jag längtar redan efter säsong två.


Så ligger det till. Olidligt spännande reality check slut för denna gång!

Läshögen växer och Iron Fist imponerar inte

Läsningen går trögt just nu. Antagligen har det att göra med min besatthet av att plöja Nintendo Switch-nyheter som en manisk galning varenda kväll. Kan verkligen inte få nog av skvaller, rykten och nyheter om Nintendos kommande hybridkonsol. Men i brist på genomtänkta blogginlägg finns det åtminstone några saker jag kan rapportera om.

I mars har nya superhjälte-serien Iron Fist premiär på Netflix. Eftersom jag för ovanlighetens skull har minimal bakgrundsinformation om karaktären bestämde jag mig för att ta mig an The Immortal Iron Fist, vilket verkar vara den följetång som fått mest lovord av någorlunda insatta serienördar. Jag har läst den första delen av två och jag är inte överdrivet imponerad än så länge. Den kanske tar sig, men jag finner varken Iron Fist som karaktär eller premissen för just detta äventyr speciellt intressant. Ska hur som helst bli spännande att se hur superhjälten gestaltas i tv-rutan om ett par månader.

Den lilla bokläsning jag mäktat med i år är knappt hundra sidor av Daniel Svanbergs Gruvdamen. Jag har verkligen stångats med sidorna men det är verkligen inte bokens innehåll som är syndabocken, tvärtom! Det har nämligen börjat mycket lovande med många fascinerande karaktärer och en oförutsägbar handling. Ser fram emot att läsa vidare så fort läsorken tar vid igen och mitt Switch-nyhetsbegär lugnar sig en aning.

För övrigt har recensionshögen återigen nått episka höjder. Just nu består den av:

Gruvdamen – Daniel Svanberg (Hoi Förlag)
Natten jag dog – Peter Erik Du Rietz (Hoi Förlag)
Isa – Valkyrian – Peter Hultgren (Mörkersdottir Förlag)
Bäraren – Marcus Olausson (Mörkersdottir Förlag)
Nattlöpare – Marcus Olausson (Mörkersdottir Förlag)
Tidsmaskinen – H.G. Wells (Fafner Förlag)
Alfa och Omega – Oskar Källner (Fafner Förlag)
Barrfiolernas rike – Joni Huttunen (Doppelgänger Förlag)
Gallring – Chuck Palahniuk (Doppelgänger Förlag)

Många lovande grejer i den där läshögen! Förhoppningsvis får ni läsa mer om dessa inom en snar framtid. Puss!

Babbligt svammelinlägg #263

Hardcore Henry
Hardcore Henry

Jag vill börja med att varna känsliga läsare för ett ovanligt personligt nonsensinlägg. Alltså på riktigt, VARNING!

Helgen blev intensiv. Black Friday tog upp all min vakna tid utöver jobb och andra familjeåtaganden i fredags. Faktum är att jag numera är klar med i princip vartenda julklappsinköp. Strongt, tycker jag! Men det blev ett gäng egna kap också. I synnerhet från Steams rea. Undertale, Oxenfree och Batman – The Telltale Series inhandlas för rimliga priser.

På lördagen bar det av till Danmark och Fredrikshamn för en familjeresa i badens tecken. Jag lyckades trots bad och lek lägga på mig ett kilo efter helgens äventyr. Kan det varit de 14 buffémiddagarna jag glufsade i mig som är boven i dramat?

På gårdagens Cyber Monday avslutade jag min shoppinghysteri med att införskaffa Inside och Abzû från Playstation Store. Decemberkvällarna lär vigas åt en hel del spelande.

Den intensiva helgen avslutades med en lika intensiv filmupplevelse. Hardcore Henry. Jösses, snacka om galet röjig rulle. Någon substans fanns inte att tala om men vansinniga actionscener fanns det däremot gott om. Att den dessutom helt är inspelad i förstapersonsperspektiv gör den bara mer hetsigt frenetisk. Underhållande och våldsamt kladdig. Jag gillade skarpt!

Och på tal om substans, så är det inget en kan beskylla det här blogginlägget för att ha. Puss!

Läshörnan

Det här magin sker.
Det är här magin sker.

Det här blir lite av ett hemma hos-reportage, men jag känner mig manad att bjuda hem er till mig en stund. Som några av er säkert minns gnällde jag en del över hur husrenoveringen stal all min lästid både en och två gånger för ett tag sedan. Men det där förde också med sig någonting gott till slut.

I samband med att vi byggde ett nytt tv-rum förvandlade vi nämligen den gamla tv-ytan till en fullfjädrad läshörna. Plötsligt läser jag mer än på väldigt länge och allt är den nya myshörnans förtjänst!

Självklart återfinns en välfylld bokhylla framför läsfåtöljerna.
Självklart återfinns en välfylld bokhylla framför läsfåtöljerna.

Det här gör mig såklart nyfiken. Har du en läshörna hemma, och i så fall, hur ser den ut?

Dags att ta tag i läshögen!

Recensionsböckerna först på tur.
Recensionsböckerna först på tur.

Renoveringen närmar sig sitt slut och jag ser äntligen ljuset i tunneln! Bara spackling, målning, golvläggning, spika lister och lite annat smått och gott kvar. Eller vänta nu. Det är ju ganska mycket kvar faktiskt!

Hur som helst. Jag tänker ändå ta tag i recensionshögen som växt sig skamligt stor. Det känns som energin ändå återvänt. Nya läsmål och deadlines har planerats in i minsta detalj. Räkna med ett mer stadigt flöde av bokrecensioner här på bloggen framöver.

Bloggstillestånd

Här har det varit dött det senaste. Det finns en enkel förklaring till det. Jag bygger ut mitt hus. På grund av detta har dessvärre läsningen tappat ordentligt med fart. Bokhögen med recensionsex växer sig större och större samtidigt som läsorken har sinat. Jag har inte den energi som krävs på kvällarna för att ta mig an läsandet på allvar just nu.

Istället består konsumtionen av passivt tv- och filmtittande och sker i regel en timme före läggdags. Det är ungefär det jag mäktar med. Förhoppningsvis vänder det så fort bygget närmar sig sitt slut.

Så för er trogna bloggläsare som undrat: Ja, jag lever och bloggen är inte stendöd. Mitt behov av att uttrycka mig om göttig populärkultur har inte bedarrat, bloggen är bara lägre prioriterad för en stund framöver. Detsamma ska sägas till författare och förläggare som väntar på omdömen. Håll ut!

Slut på stentrist reality-rapport. Puss.

En kvartalsrapport

batman-v-superman-trailer-poster-comic-con

Här kommer ett sånt där inlägg som jag bara måste spotta ur mig emellanåt. Med tre månader avverkade av det nya året är det hög tid att sammanfatta det första kvartalets konsumerade populärkultur. Jag kommer inte lista rubbet (då har du den här sidan) utan bara ta upp sånt jag uppskattat lite extra mycket eller tvärtom – det som visat sig vara stora besvikelser.

Ash vs. Evil Dead
En rätt spretig första säsong som levererar det den utlovar – massa splatter och fånigheter. Första avsnitten är mycket bättre än de avslutande. Kul och sevärd men kanske inte den fullträff jag hade hoppats på. Säsong två är såklart ändå hett efterlängtad.

Vägen
Under kategorin ”moderna klassiker jag borde läsa” har Cormac McCarthys ”Vägen” legat högt upp på listan länge. Och jävlar vilken käftsmäll det var. Mörk, ångestfylld läsning som stannar kvar. Vansinnigt bra. Mastigare blogginlägg här.

What We Do in the Shadows
Filmversionen av brittiska tv-serien Almost Human. Typ. Om ett gäng vampyrer som bor tillsammans, filmad som en mockumentary. Mysig, lättsam och värd att se.

Daredevil (säsong 2)
Nu har jag visserligen redan skrivit av mig ordentligt om den andra Netflix-säsongen av DD men jag vill återigen understryka hur mycket jag älskar den här inkarnationen av karaktären. De har verkligen träffat rätt med det mesta. Fet Daredevil-special med Farfarsparadoxen utlovas inom kort.

Terminator Genisys
Jag blev glatt överraskad över hur underhållande den här nedskrivna uppföljaren var. En klar uppryckning efter onödiga del tre och horribelt korkade del fyra. Den tar inte sig själv på särskilt stort allvar och jag tycker tidsreseaspekten är ett kul sätt att föra berättelsen vidare på ett nytt spår.

Arkiv X (säsong 10)
Årets onödigaste comeback? Antagligen. Trött, omodern och förlegad. Arkiv X år 2016 känns fullständigt irrelevant. Det rådande tv-klimatet har sprungit ifrån Chris Carters gamla skapelse och det är inte det att de nya avsnitten är sämre än originalavsnitten, men med dagens mått mätt duger det inte längre.

Daredevil: End of Days
Spoiler! Daredevil dör på första sidan! Faktum är att DD inte ens medverkar i denna serieroman, berättelsens huvudperson är istället Ben Urich, tidningsreportern som får i uppdrag att utreda brottsbekämparens död. Riktigt bra deckargåta fylld med fanservice och smarta referenser. För att på riktigt uppskatta bör man dock ha läst en del Daredevil tidigare.

Batman v Superman: Dawn of Justice
En stor besvikelse. Zack Snyder dribblar bort sig själv med denna kalkonrulle. Sämre än Man of Steel. Första halvtimmen är stämningsfull och intressant men sen går det utför. En mer utvecklad spoilerfylld diskussion i nästa avsnitt av Farfarsparadoxen.

The Shannara Chronicles
En av årets största tv-höjdpunkter för mig. Tramsig? Check! Förutsägbar? Check! Underhållande? U bet! Det finns mycket att anmärka på i den första säsongen av TSC men det är när det kommer till kritan en härlig variant på en klassisk fantasysaga. Jag njöt i fulla drag. Och utöver Game of Thrones är välproducerad fantasy någonting man varit svältfödd med i tv-rutan och det kanske därför är lätt att uppskatta serien. Jag håller tummarna för att den blir förnyad. Blogginlägg om tv-serien finnes.

Fantastic Four
Inte den superkatastrof det har snackats om men en sönderklippt, platt och totalt meningslös superhjälterulle är det trots allt. Det finns bra bitar, som inledningen till exempel, men den avslutande delen är ett fullständigt haveri. Blä. Jag är fortfarande nyfiken på hur Josh Tranks egna version såg ut innan 20th Century Fox gick in och ”styrde upp” vad de själva ansåg var för långt ifrån filmbolagets version av verket. Men det lär vi aldrig få se. Synd.

Chappie
Efter mästerliga District 9 har Neil Blomkamp haft det svårt att leverera något lika extraordinärt igen. Chappie är ännu ett bevis på detta. En bra film, javisst, men inte i samma klass som hans fantastiska debut. Precis som med Elysium. Detta känns som en nyversion av 80-talsklassikern ”Short Circuit”, vilket visserligen inte är helt fel, men det saknas fingertoppskänsla i utförandet.