”Ska skrämma och kanske vålla sömnsvårigheter hos de som läser”

Författarintervju: Christian Johansson
Författarintervju: Christian Johansson
Beskriv dig själv i en mening.
En droppe i ett stort, stort hav.

Hur är det att bo i England och ge ut böcker på svenska i Sverige?
Det är lätt att bo i England, men det är desto svårare att bo här och ge ut böcker på svenska. Vi pratar mest engelska hemma. Frugan är från Spanien, grabben är född i England, så det blir enklast så. Jag har kommit allt längre och längre bort från svenskan vilket ibland gör det svårt att få till meningar utan att de ska låta som svengelska efter fritt översatta från Google när jag skriver. Sen är det ingen fördel att inte kunna åka till bokmässan eller vara med på event och signera böcker och så vidare.

Dessutom läser jag mest engelska texter nu och när man ser på tv så pratar de engelska, allt jag gör på jobbet är engelska, förutom någon enstaka svordom, så det är självfallet ingen fördel. Men har man ett manus som är bra nog och får chansen att jobba med ett förlag som är flexibelt och villiga att kolla/korra texter och bolla meningar fram och tillbaka tills tapeterna trillar ner, så funkar det trots allt.

Skönheten är en klurig historia som pusslas ihop allt eftersom man läser. Utan att avslöja för mycket, hur såg processen ut för att få ihop det hela?
Först skriver jag som en vilde, vilket betyder att jag kastar in allt och alla som jag tycker passar in i historien och därefter tar jag fram stora saxen. Skönheten var en ganska utmanande berättelse att skriva eftersom flera historier löper parallellt igenom en stor del av berättelsen. Ursprungligen var det fyra historier, men en fick stryka på foten och det innebar självfallet också en hel del ändringar i resten av manuset.

När jag skrivet ett par utkast så tog jag ut de olika historierna i tre olika dokument för att kontrollera att alla historier satt ihop. När jag separerade de olika historierna så blev det enklare att jobba med dem och också enklare att sy ihop det så att de alla mynnade ut i samma berättelse. Jag tror att det utkast som blev det slutgiltiga är nummer fjorton eller något liknande och boken har tagit cirka fyra år att få klar, även om den har legat vilande under en del av den tiden. Det känns skönt att den äntligen kommer ut efter så mycket arbete.

skonhetenHur skiljer sig denna i jämförelse med dina tidigare romaner?
Förutom att den kanske är lite mer komplex och mer av typen psykologisk skräck, så skiljer den sig inte så mycket. Den är kanske lite mörkare, men i övrigt så har jag förhoppningar om att den, precis som Parasitus och till viss del Herr Lombardo, ska skrämma och kanske vålla sömnsvårigheter hos de som läser. Med Skönheten så hoppas jag också att jag skapat en karaktär som man ska minnas långt efter att man läst klart. En ny vän på vägen, om du så vill.

Fantastiken är på frammarsch i Sverige, hur ser det ut på den fronten i England?
Jag måste erkänna att jag inte riktigt vet. Jag läser inte så mycket av den varan. Det blir mest Paul Auster, Dan Winslow eller James Ellroy för min del.

Om du får ta med dig tre litterära eller populärkulturella verk till en öde ö, vilka skulle det bli?
Jag skulle ta med mig Sopranos-boxen (om det nu mot förmodan skulle finnas tv och dvd på en öde ö), för en bättre serie har enligt mig aldrig gjorts, Springsteens Born to Run-album, vilket är ett mästerverk – samt Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet, för den har jag aldrig lyckats ta mig igenom trots otaliga försök, så den skulle förmodligen räcka länge.

Vad tar du dig an härnäst?
Jag är drygt 240 sidor in i ett nytt manus. Det har legat och skavt ett par år nu så jag har beslutat mig för att skriva klart det. Sen har jag en barnbok och lite noveller som jag tänkt skaka fram under nästa år. Det blir fullt upp och kanske blir också något publicerat om inspiration samt tid står mig bi. Vem vet?

Faktaruta Christian Johansson
* Ort: Newcastle, England
* Aktuell med: Skönheten (release 27/11) utgiven av Swedish Zombie
* Tidigare romaner: Parasitus, Herr Lombardo, Ars Moriende och Förflyttarna
* Hemsida och författarsida på Facebook

”Skräck och spänning är det jag går igång på och det jag behärskar”

Författarintervju: Jens Daniel Burman
Författarintervju: Jens Daniel Burman (foto: Eva Månsson)

Beskriv dig själv i form av tre utmärkande egenskaper.

Disciplinerad, Tålig och Snäll. Jag har lärt mig att vara DISCIPLINERAD för att hinna bli klar med saker i tid. Jag är TÅLIG som en katt med nio liv. Förutom det faktum att jag redan har förbrukat åtta av dessa. SNÄLL är jag eftersom det elaka hamnar i regel i mina berättelser. Och där ska det stanna.

Din debutroman Huset släpptes nyligen på Hoi förlag, berätta mer!

Huset är inspirerad av home-invasion genren, med filmer som ”Inside”, ”Farlig förbindelse” och möjligtvis ”Funny games”.

Det är en berättelse där skräcken letar sig in i hemmet och får mörka och sedan länge begravda sanningar att träda fram i ljuset. Processen med utgivningen har varit lång och knagglig. Jag har varit en liftare med ett slitet manus under armen och tummen i luften i hopp om att någon tar mig med på deras resa. Hoi-förlag plockade upp mig i farten och på den vägen är det. Jag är mycket nöjd med förlaget och alla superduktiga människor bakom det. Hoi växer i bokbranschen och har blivit ett förlag att räkna med, och jag är glad att vara del av det.

HUSet_ny_1400pxVarför blev det en skräckroman?

Skräck … Låt mig börja med att säga att jag tar avstånd till all typ av våld som sker i verkligheten. Jag önskade att vi kunde kriga med tärningar istället för bomber, boxningshandskar istället för järnrör och att vi lekte arga leken (du vet den där leken man stirrar på varandra tills någon börjar skratta), istället för skada varandra.

Vad gäller fiktiv skräck är det en helt annan sak. Jag anser att vi genom skräcken kan lära oss något om oss själva. Skräck är den genre som bäst kan beskriva våra innersta rädslor och hur vi kan handskas eller förstöras av dem.

Som barn var skräck för mig Den stora stygga vargen i ”De tre små grisarna”, häxor som flög till blåkulla, eller glassbilen som dök upp i dimman med en sprucken högtalare. Skräck var att kolla in i ett nyckelhål till en annan värld. Något jag lärde mig tycka om så länge jag stod på behörigt avstånd och visste att ingen i verkligheten tog skada av det.

Att skriva en skräckroman var ingen slump. Att jag skrev Huset däremot var både en slump och en rad tillfälligheter. Jag tycker Home-invasion genren är intressant. Var inspirerad av den franska filmen ”Inside”. Kom på en del uppslag när jag var runt och fotade övergivna hus och byggnader i den glesa, glesa delen av Norrlands inland. Det var en idé som krockade med en annan som i sin tur krockade med en tredje och så vidare. Skräck och spänning är det jag går igång på och det jag behärskar. Det var faktiskt inte svårare än så.

Du har varit med om flera omvälvande händelser i ditt liv, bland annat en omfattande hjärttransplantation som barn. Hur har dina erfarenheter påverkat ditt skrivande?

Säkert har det påverkat mig mer än jag tror. Inte bara som en skrivande människa utan också som människa som helhet. De gånger jag har varit sjuk har jag haft tid att tänka. Jag har hittat på historier för att trösta mig själv och för att ha något annat att fokusera på. Som en överlevnadsstrategi. Jag har hållit saker inom mig som senare har kommit ut genom skrivandet. Det är skönt att kunna sätta ord på sina känslor. Jag hade lika gärna kunnat målat eller spela trummor men så blev det alltså inte. Det finns en djupare botten i mina berättelser på grund av mina erfarenheter. Åtminstone vill jag tro det. Livet är skört. Allt kan vända på ett ögonblick och genom att lära känna mig själv och mina innersta rädslor, har jag kunnat ta itu med det på ett konstruktivt sätt. Egentligen borde väl ”Body horror” vara min gren. Den som lever får se.

Du jobbar dessutom som filmskapare och manusförfattare. Var det ett stort steg att gå från manusskrivande till bokförfattande?

Inte alls eftersom jag har skrivit berättelser i prosaform lika lång tid som jag har skrivit i manusform. Det ena hjälper det andra och vice versa.

Med tanke på ditt delägarskap i filmbolaget Roadside Picnic, finns det några planer på en filmatisering av boken i framtiden?

Jag hoppas att Huset blir film. Den är skriven på ett sätt som passar en filmatisering. Om jag sen blir inblandad i det eller inte, vet jag inte. Huvudsaken är att den blir gjord. För det vill jag verkligen.

Vad jobbar du på nu?

Jag klipper en dokumentär som ska visas på SVT i vår och klipper en kortfilm som förhoppningsvis blir klar den här sidan av året. Som författare skriver jag och marknadsför om vart annat. Förutom att jag hoppar mellan ett flertal skräcknoveller skriver jag på en roman med arbetsnamnet ”Hasningar”. Om ”Huset” var heminvasions-terror är ”Hasningar” mer av en psykedelisk-horror. Jag vill undersöka vad som händer när min huvudperson hamnar i osynk med verkligheten. Det är tänkt att det ska bli en mörk och otäck historia om sorg, dubbelgångare och alternativa världar. Och har ett slut som gör att jag börjar darra när jag tänker på det.

Fakta om Jens Daniel Burman
* Född: 1978
* Ort: Strömsbruk
* Aktuell med: Skräckromanen Huset
* Utgiven på: Hoi förlag
* Hemsida och blogg

”Revolverdueller i gryningen, barbardrottningar på Venus och alkade privatdeckare”

Love Kölle
Författarintervju: Love Kölle
Vem är författaren Love Kölle?

En sumpangrabb som flyttat till östgötaslätten, och som skriver berättelser om monster och galningar.

Din senaste bok, Urmakarens värld, sägs innehålla en samling psykadeliska steampunktexter. Vidareutveckla!

Urmakarens värld är en samling steampunktexter som till största delen är förlagda till det borgoviska imperiets huvudstad Oltona. Detta väldiga kejsardöme är egentligen ett ganska typiskt high fantasy-rike som relativt nyligen genomgått en omfattande industrialisering, vilket innebär att magin dröjt kvar och korsbefruktats med den ångdrivna tekniken på alla möjliga och omöjliga sätt. Därtill är denna fiktiva världs fysiklagar inte alls lika stränga som i vårt egna universum, vilket gett upphov till bland annat alienerade urverksproletärer, tankeätande hjärnspindlar, dreglande ögonträd, fiskformade luftskepp och andra bisarra företeelser. Amelie-regissören Jean Paul Jenuets film De förlorade barnens stad var en stor inspirationskälla.

Boken kom till efter att jag skrev Galtmannen, så egentligen har ”Urmakarens värld” redan något år eller så på nacken. Galtmannen är/var en rak, och rätt konventionellt berättad, historia, så när jag satte punkt för det projektet fanns ett sug efter omväxling och att experimentera med både form och innehåll. Därför är världen som skildras så urflippad, och de flesta texterna ganska fragmentariska och/eller åt det prosapoetiska hållet. Målet var att skriva steampunk på svenska som på en och samma gång är trogen det som utgör genrens kärna, utan att härma de engelskspråkiga ångpunkförfattarna allt för mycket. Svensk steampunk blomstrar just nu, och det är inspirerande att se hur författarkollegor tar sig an genrens konventioner och estetik.

Med denna bok i åtanke, men också din förra – Rymdvoodoo vid Apacheravinen – verkar du inspireras av äldre kioskromaner och pulpig skräplitteratur. Vad är det som lockar med denna genre?

rymdvoodoo_omslag_ibooksNär jag bestämde mig för att satsa på mitt skrivande, och i samma veva påbörjade min första roman, så var fantastiken i Sverige (möjligtvis med undantag för John Ajvide Lindqvists socialrealistiska skräck) väldigt mycket ”fullitteratur”, och utgivningen minimal. Jag hade länge som mål att skriva ”den stora svenska fantastikromanen” som i all sin briljans skulle överväldiga litteraturkritiker och förstoppade människor med högt kulturellt kapital och bostadsrätter i Stockholms innerstad. Detta skulle jag uppnå genom att skriva ett slags science fiction light (på den tiden skrev jag uteslutande SF), som inte var för utsvävande eller eskapistisk, men ändå tillräckligt spekulativ och fantasifull för att kunna tilltala genrefolket.

Även om denna idé i sig inte nödvändigtvis är dålig så blev det mest bara pretentiösa halvmesyrer från min sida, och jag kände mig rätt hämmad i mitt skapande. Så småningom förlikade jag mig med tanken att jag med största sannolikhet aldrig kommer bli den som ensam leder in svensk fantastik i de litterära finrummen, och gjorde precis tvärtom mot allt jag gjort tidigare – det vill säga började vältra mig i sådant som tilltalar bredare läsarskaror (våldet och smutsen i Galtmannen, flummerierna i Rymdvoodo etc).

Ungefär samtidigt upptäckte jag äldre tiders kiosklitteratur på allvar, och hänfördes av hur rock ‘n’ roll de gamla brödskrivarna trots allt var. I ett fåtal fall kom pulpmagasinen och kioskromanerna faktiskt att agera språngbräda för berättare som i senare skeden åtnjöt framgångar hos såväl kritiker som mainstreampublik. På det stora hela tycks emellertid de allra flesta av dessa författare varit rätt medvetna om att deras berättelser om revolverdueller i gryningen, barbardrottningar på Venus och alkade privatdeckare knappast skulle kamma hem Nobelpriset i litteratur, eller bli bestsellers. Detta i kombination med det höga arbetstempot som dessa författare tvingades ha – skrev de inte, åt de inte – gjorde att mycket kom att kretsa kring att locka läsare med hjälp av catchy titlar och fartfyllda och roande intriger. Detta fick ibland rätt utflippade – men nästan alltid genuint underhållande – resultat, som ofta osar av en ”vem fan bryr sig, så länge det är kul?”-attityd.

När jag började läsa dessa böcker var det lite som när jag upptäckte punkmusik: det blev liksom okej att ”bara köra” och fullständigt skita i vad finsmakare tycker håller hög kvalitet. Jag ser också vissa likheter mellan gårdagens pulplitteratur och dagens svenska indiefantastikscen, där jag fått äran att vara med på ett hörn. I bägge fallen rör det sig om ett slags litterär undervegetation som, åtminstone inte i nuläget, får någon uppmärksamhet av kultursidornas skribenter, men som rymmer en kreativitet, vitalitet och berättarglädje som vida överskrider mycket (det mesta) av de större förlagens slätstrukna utgivning. Så på så sätt känner jag mig både inspirerad av, och ett visst släktskap med, de gamla pulpförfattarna från förr.

Med allt detta sagt betyder det inte att litteratur automatiskt blir bra bara för att den är obskyr eller tryckt på undermåligt papper, eller att Augustpristagare per definition är skit. Såna resonemang är ju bara hipsterism, omvänd elitism och anti-intellektualism.

Omslag_urmakarenRepresenterar dina egna böcker den typ av böcker du själv läser eller vad läser du helst annars?

Ja, det gör de. Samtidigt hoppas jag givetvis att jag bidrar med något eget, också. Jag tror att det är mer eller mindre omöjligt – för att inte säga meningslöst – att försöka klippa banden till husgudarna och favoritförfattarna. Det är väl aldrig bra att plagiera eller bli allt för härmig, men om jag tycker att det är coolt med gotiska spökslott, flygande tefat och superhjältar ser jag liksom ingen poäng i att skriva om parmiddagar, barn till alkoholiserade föräldrar i betongförorter eller mordutredningar på Österlen.

Du driver också ett eget förlag. Vad är ambitionen med Sigill förlag?

Det finns flera tankar med förlaget. Dels använder jag det som en plattform för mina egna texter, så att jag alltid har en möjlighet att nå läsare, även när det gäller smalare grejer, som till exempel Rymdvoodoo eller Urmakaren. Dels kan jag även ge ut nyöversatt fantastik som försummats eller av ett eller annat skäl glömts bort – berättelser av mästarberättare som jag själv gärna skulle vilja läsa. I skrivande stund ligger flera titlar i pipelinen, och tanken är att under 2016 utöka utgivningen av e-noveller. Med det sagt har jag ingen tanke på att upphöra med utgivningen av pappersböcker.

Jag är också glad att jag har förlaget på så sätt att översättandet låtit mig – stavelse för stavelse – detaljstudera legendariska författares hantverk, vilket varit väldigt utvecklande för mitt eget författarskap.

I början av nästa år kommer förlaget Swedish Zombie att ge ut din nästa roman kallad Ingrid. Den beskrivs som en splatterskräckis om en magiutövande gammal bibliotikarietant. Det här låter helfestligt, berätta mer.

Urban fantasy-skräckisen Ingrid handlar om en liten östgötsk qvinna som dagtid fungerar som till synes harmlös gråkoftekristen inom Svenska kyrkan, men som ägnar nätterna åt att utöva nekromanti. Huvudpersonen är en riktig ulv i fårakläder som utnyttjar omgivningens föreställningar om, och systematiska underskattande av, den rara tanten/gumman som arketyp, och det faktum att östgötska dialekten knappast förknippas med beräknande, hänsynslösa typer. Boken utspelar sig här i Linköping, och är en fartfylld hyllning till gammal 70-talsskräck. Det är verkligen ingen renodlad humorbok, men den tar sig heller inte på särskilt stort allvar.

Fakta om Love Kölle
* Född: 1987
* Ort: Linköping
* Aktuell med: Urmakarens värld
* Utgiven på: Sigill förlag
* Tidigare böcker: Galtmannen och Rymdvoodoo vid Apacheravinen! (Sigill förlag)
* Loves hemsida
* Författarsida på Facebook

Mikael Strömberg om läbbiga barn och vättar på film

mikaelströmbergDu är aktuell med din tredje roman Vad gör dina barn när du sover? Vad kan du berätta om den?

Det är min mest ambitiösa bok hittills. Närapå dubbelt så mycket text än mina tidigare böcker Vätten och Inmurad. Den ligger mig extra varmt om hjärtat, eftersom handlingen utspelar sig i min hemstad Norrtälje, plus att idén till boken har marinerats i huvudet sedan tiden innan jag skrev Vätten. Den behandlar ett flertal alltid lika aktuella ämnen som miljöförstöring, utrotning av djur och den vidriga köttindustrin. Framförallt handlar boken om slapphänta och frånvarande föräldrar, som inte vet vad deras barn sysslar med, eller helt enkelt inte bryr sig. Då kan det gå illa.

Som förälder är det läskigaste jag vet att läsa om barn som far illa, du är också pappa, hur var det att skriva en skräckis som handlar om just barn?

Eftersom det är just vad som skrämmer mig mest, att mina barn skulle råka ut för hemska saker eller vara hemska mot andra, ploppade idéerna upp ganska lätt. Rejält kryddade, förstås. Det gjorde också att flera stycken i boken är både starka och gripande, inte bara läskiga.

Dina tidigare böcker har innehållit inslag av nordisk folktro med tillhörande sagoväsen, ser vi även spår av detta i ditt senaste släpp?

Inte direkt från nordisk folktro, men det dyker upp varelser som inte är mänskliga och heller inte ett dugg vänligt sinnade.

vadgordinabarnFilmrättigheterna för din första bok Vätten såldes till ett filmbolag för ett par år sedan. Några nyheter kring detta?

Det är en process som för det första tar en evighet, och som det krävs en hel del tur för att lyckas ro i land. Just nu är det jag själv som håller på att förvandla boken till filmmanus. När det är färdigt, ger sig producenterna ut för att söka finansiärer.

Med tanke på att du också spelar i det stenhårda bandet Remasculate, när kommer romanen som blandar dödsmetal och skräck? Är det rent av ditt nästa projekt?

Remasculate har sedan länge gått i graven, på grund av tidsbrist. Men faktum är att jag har en idé till en historia, där ett band sysslar med tämligen bisarra saker och spökar ut sig till anskrämliga figurer. Eller, är de verkligen utklädda? Jag får se om jag gör något av den.

Fakta om Mikael Strömberg
* Född: 1976
* Ort: Stockholm
* Aktuell med: Vad gör dina barn när du sover?
* Utgiven på: Eskapix
* Tidigare böcker: Vätten och Inmurad (Frank Förlag)
* Författarsida på Facebook

Peter Öberg om Affront och världsherravälde

Det lilla förlaget Affront har främst gjort sig kända för antologisamlingarna Maskinblod och har inriktat sig på att ge ut ny och gammal science fiction. Nyligen gav förlaget ut antologin Waiting for the Machines to Fall Asleep, en samling skriven på engelska men med svenska författare. Jag kontaktade Peter Öberg, mannen bakom förlaget, för att ställa ett gäng frågor om förlagets nya inriktning.

WFTMTFA-coverVilka utgör Affront förlag och vad pysslar ni med?

Affront är ett enpersonsförlag som drivs av mig, Peter Öberg, som en hobby. Det hela började med att jag skrev en faktabok om nordisk science fiction-film, Science fiction så in i Norden. När ingen annan ville ge ut den fick jag göra det själv. Så var Affront fött. Sedan har det rullat på med antologier och annan science fiction-litteratur av olika författare.

Waiting for the Machines to Fall Asleep är den första antologin Affront ger ut på engelska. Vilken var den största utmaningen med att gå från svenska till engelska?

Den första utmaningen var urvalet – att behöva tacka nej till flera bra noveller som helt enkelt inte fick plats. Med 26 noveller blev det ändå fler noveller än vad som var tänkt från början. Den största utmaningen var att se till att boken och språket skulle hålla en hög nivå, med så pass bra språk att ingen infödd engelsktalande person skulle reagera negativt över det. Vissa av författarna har skrivit eller publicerats på engelska i andra sammanhang, men inte alla. Även om man har hyfsade engelskakunskaper är det inte helt lätt att skriva skönlitterärt på ett språk som inte är ens modersmål.

Här tog vi hjälp av ett flertal amerikanska test- och korrekturläsare, och att döma av de omdömen boken fått tycker jag att vi lyckats med den biten – ingen har anmärkt på den språkliga kvaliteten. Självklart gällde det också att se till att novellerna i sig skulle vara bra, up to date och i klass med vad läsare av anglosaxisk science fiction kan förvänta sig. Detta var dock inget större bekymmer – det finns många duktiga sf- och fantastikförfattare i Sverige, och flera av dem är med i denna bok. En kanske ännu större utmaning är att nå ut till folk och få dem att läsa boken – och den nöten återstår att knäcka.

maskinblod3_omslag_storHur ser marknaden ut utanför Sverige för science fiction-antologier? Hur har du gått tillväga för att uppmärksamma internationella läsare på att boken finns?

Det finns betydligt fler antologier på engelska än vad det gör på svenska i alla fall! Att som litet förlag från ett litet land ge ut en antologi med författare som ingen hört talas om innebär självklart en utmaning. Det vi har gjort är att kontakta allt från de klassiska science fiction-tidskrifterna, till de globala nyhetsförmedlarna, till små nischade bloggare, för att väcka intresse och få dem att uppmärksamma boken. Vi har också kontaktat diverse kända författare för att höra om de är intresserade av att läsa och kommentera boken, haft aktiviteter på Goodreads och sociala medier, gjort en gratis prova på-ebok, och så vidare… Även om gensvaret har varit positivt från de som läst boken har det stora genombrottet uteblivit, än så länge.

Fanns det ett behov av att anpassa berättandet för att lämpa sig för engelska läsare utöver det engelska språket?

Bra fråga… Under planeringen funderades det på eventuella teman och huruvida novellerna skulle behöva utspela sig i Sverige eller ha någon annan anknytning till Sverige, annat än författarens ursprung eller boendeort, men beslutades emot det. Jag ville att boken skulle vara representativ för den moderna svenska sf-scenen, och det finns en risk att en sådan avgränsning kunde ha blivit gimmickartad och hämmande. Med det sagt finns det så klart svenska inslag och miljöer, men det är inte något bärande tema i boken. Istället är det upp till läsaren att, om man så önskar, hitta det ”typiskt svenska”. Vilket för övrigt verkar vara mörker och pessimism om man ska gå efter de recensioner boken fått.

Kommer den svenska motsvarigheten Maskinblod tillbaka, eller är det allt krut på engelska antologier nu?

Efter Waiting for the Machines to Fall Asleep och fyra samlingar på svenska är jag rätt mätt på att redigera antologier, så det lär dröja innan det kommer någon ny – på svenska eller engelska. Däremot har vi annat på gång.

KGJ-googolplex-coverSenare i år släpps KG Johanssons Googolplex i en engelsk utgåva. Vad finns det att berätta om det här boksläppet? Är upplägget annorlunda i jämförelse med Waiting for the Machines to Fall Asleep?

Det känns kul att släppa Googolplex på engelska – jag tycker själv att KG Johansson förtjänar att läsas av fler, eller, om man vill uttrycka det så, att fler förtjänar möjligheten att läsa KG Johansson. Annars är upplägget ungefär detsamma som för Waiting for the Machines to Fall Asleep, och utmaningarna desamma.

Hur ser framtiden ut för Affront? Med tanke på det internationella intåget, är det världsherravälde som gäller nu då eller? 

Det återstår att se om eller när det blir fler titlar på engelska. Nu har vi två böcker ute eller på gång och sonderar terrängen. Men det känns som att den svenska fantastiken, efter att ha vuxit sig starkare de senaste åren, nu börjar vara mogen för den internationella marknaden. Flera av Waiting for the Machines to Fall Asleep-författarna har skrivit eller publicerats på engelska i andra sammanhang, och tittar man bortom denna bok finns namnkunniga författare som Karin Tidbeck, John Ajvide Lindqvist och Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, och på film- och tv-sidan Äkta människor och Kung Fury, för att nämna några. För förlagets del väntar, förutom Googolplex, närmast ett knippe svenska böcker. I augusti CH Wahlunds Tre avtryck av himlen, sedan under senhösten eller vintern en skräckroman av KG Johansson, samt en än så länge hemlig titel av en populär författare – kanske förlagets största släpp hittills!

Fakta om Affront
* Enmansförlaget Affront med Peter Öberg bakom spakarna har gett ut svensk science fiction sedan 2012
* Aktuellt just nu: Engelska antologin Waiting for the Machines to Fall Asleep
* Kommande: Googolplex (engelsk utgåva) av KG Johansson och Tre avtryck av himlen av CH Wahlund
* Affronts hemsida

”Jag hittade just på en uppstoppad räv som är riktigt obehaglig”

En av årets starkaste läsupplevelser för egen del är skräckromanen Dränkt skriven av debutanten Frida Andersson Johansson (min recension av boken kan du läsa här). Jag passade på att ställa några frågor till författaren om läskiga barnböcker, Näcken och uppfriskande feminism.

FridaSvartvitDet har hunnit gå en tid sedan du släppte din debutroman Dränkt. Blev det som du tänkt dig?
Det blev bättre än jag tänkt mig! Jag hade aldrig kunnat drömma om att Dränkt skulle få så fin kritik, eller så mycket uppmärksamhet. Bara att få se den i hyllorna hos de stora bokhandlarna … En liten bok, skriven av en okänd debutant. Väldigt roligt. Särskilt som jag hade ett annat förlag från början (som lade ner hela sin verksamhet från en dag till en annan och lämnade mig och flera andra snopet hängande i luften med våra böcker), som inte alls hade samma ambitioner som mitt nuvarande förlag Stimpla.

Har du lärt dig några nyttiga läxor inför nästa bokrelease?
Den hårda vägen har jag lärt mig att ett förlagavtal inte nödvändigtvis betyder att din bok kommer att bli utgiven. Det kan hända mycket på vägen, och man ska vara väldigt noga med vad man skriver på. Den mjuka vägen har jag lärt mig att det kommer väldigt mycket roligt med att ha gett ut en bok. Som förfrågningar om mässor, workshops och annat spännande.

Nästa gång kommer jag att vara mer beredd på tiden det tar att ”ha” en bok. Det var inte helt lätt att hitta skrivtid förut, men nu är det svårare än någonsin. Och så har jag insett att målen hela tiden flyttas fram. Från att bli antagen till att få ge ut en bok, till bättre exponering i bokhandeln, kanske en topplista, passera ett visst antal sålda böcker, få ge ut en bok till … Det gäller att klappa sig på axeln för det man faktiskt lyckats med, innan man jagar vidare. Tjoho för mig, jag har baske mig både skrivit och gett ut en bok!

När jag skrev om din roman på min blogg hävdade jag att det just nu svämmar över av svenska sagoväsen i vår popkultur och litteratur, och var därför aningen skeptiskt inställd till Dränkt. Men jag ändrade snabbt åsikt efter att tagit del av din historia. När du skapade mytologin och varelserna för din bok hur gick du tillväga?
Det växte fram, ur en blandning av sådant jag redan hade i huvudet och nya saker jag läste, tog reda på och fantiserade ihop. Den klassiska bilden av Näcken som en yngling som spelar fiol i en fors var den första jag hade, men jag ville placera den i modern tid och smälta ihop den med andra bilder, och den förmodat ursprungliga betydelsen av ordet näck som jag snubblade över. Sen lånade jag en utseendedetalj från Bulgakovs Mästaren och Margarita, bara för att det är en bok jag gillar.

Och jag ville förklara de fantastiska inslagen med evolution, snarare än religion. Läste på om istid, landhöjning och så vidare. Av en slump såg jag en villa med tillhörande däckfirma till salu på Hemnet och började fantisera kring den. Och så där höll det på. Så småningom blev det inte Näcken som fick huvudrollen, utan Unn. Och slutet kom som en överraskning för både mig och henne, kan man säga. Det var ganska sent jag kom underfund med Näckens verkliga motiv.

dränkt_stimplaJag snappade upp vissa drag av uppfriskande feministisk propaganda, detta tillsammans med vardagsstressen som numera präglar våra liv. Två saker som speglar dagens samhälle och oss som personer. Hur mycket av Frida ser vi i Dränkts huvudperson Unn?
Det gläder mig. Både att du snappade upp det och att du fann det uppfriskande. Jag önskar att jag motionerade (och gick på krogen) så mycket som Unn. Men även om vi råkar bo i Segeltorp båda två så lever vi – tack och lov får man säga med tanke på vad Unn har varit med om och råkar ut för – helt olika liv. Det vi har gemensamt är att vi är lika irriterade på bristen på bussinformation i Fruängen, lika förtjusta i Blair Witch Project och vi kollar båda Facebook innan vi går upp på morgonen.

Jag sympatiserar med många av Unns åsikter, även om hon går ingång mycket hetsigare än jag och är mer uttalad och målinriktad. Och när jag var i Unns ålder jobbade jag också larvigt sent många kvällar, något som även många av mina tjejkompisar gjorde på sina respektive jobb, duktiga som vi var. Både jag och Unn är dessutom rätt bra på att fantisera ihop saker som kan tänkas dölja sig i mörkret …

Finns det en förhoppning om att återbesöka den svenska folktron i framtiden eller är du klar med det nu?
Gärna återbesök! Jag tycker det är roligt att vampyrer och zombies får konkurrens, och skönlitteratur kan vara ett sätt att bevara gamla sägner som annars glöms bort. Men ska jag skriva mer i den kategorin ska det vara för att rätt historia dyker upp. Jag vill inte krysta fram nåt och slänga in några tomtar bara för att det förväntas att det är så Dränkt ska följas upp. Då skriver jag hellre nåt annat.

Du skriver just nu på en bok för barn. Hur går det att byta skrivprojekt från läbbig skräckroman till (vad jag antar) inte fullt så läbbig barnbok?
Ha ha, den blir nog ganska läskig den med. Jag hittade just på en uppstoppad räv som är riktigt obehaglig. Och Drömfångaren som den handlar om är inte att leka med. Men ”total body count” blir definitivt lägre, och det blir mer humoristiskt (även om jag personligen tycker att det är en hel del humor i Dränkt också.) Det svåraste är att lägga sig på en bra nivå, så att det varken blir för avancerat eller för barnsligt. Jag har till exempel en känsla av att en barnbok ska vara något mindre gestaltad, och lite mer uttalad, för att inte bli för svårtillgänglig. Tanken är att den ska passa för barn mellan nio och tolv, men det är inte säkert att det blir så i slutändan.

Vad händer Efter barnboken? Har du fler romaner som ruvar i byrålådan eller skriver du på ett nytt manus i detta nu?
Jag har påbörjat och skrotat två vuxenmanus och halvt om halvt börjat skriva om ett gammalt manus från byrålådan utan att det tagit riktig fart. Men så, bara här om veckan, var jag på museum med barnen och såg någonting spännande. Det är för tidigt att säga, men jag har en bra känsla och det finns en chans att det är idén jag har gått och väntat på. Även den har viss anknytning till vatten. Jag blir faktiskt uppspelt bara av att nämna den här. Det måste väl vara ett bra tecken? Lagom till bokmässan i september kommer antologin I skuldens skugga ut på Litet förlag, till förmån för stiftelsen Min stora dag. Mitt bidrag utgår från en känd saga men vrider på skuldbegreppet. Vi är ett helt gäng som är med, och bland dragarnamnen finns stjärnor som Viveca Sten, Linda Olsson, Arne Dahl och Lars Wilderäng. Det är nästan så man blir mallig.

Fridas blogg Manuskt kan du läsa här.
Dränkt är utgiven av Stimpla Publishing.

”Man ska läsa BÅDE Ring och King”

Jag har bloggat om Johan Ring ett flertal gånger under de senaste månaderna. Det är ingen slump. Johan Ring framstår för mig mer och mer som Sveriges nästa stora skräckförfattare. Än så länge har det blivit ett gäng noveller och en kortroman. Nu tar han nästa steg. Romandebuten ”Fyra minuter” släpps den 29 april på Mix Förlag. Jag tog tillfället i akt och frågade ut Johan om saker som debuten, Stephen King och en potentiell filmatisering.

johan_ringVad handlar ”Fyra minuter” om?

Huvudpersonen i ”Fyra Minuter”, Veronica, har tillsammans med sin pojkvän flyttat från Stockholm tillbaka till hennes uppväxtort, det lilla småländska kustsamhället Dunvik. Anledningen är att sedan hennes mamma gått bort ett år tidigare, en händelse som Veronica hanterat ganska illa och en sorg som hon aldrig riktigt tagit itu med, har hon och hennes pappa haft en väldigt spänd relation. Veronica hoppas att de ska kunna hitta tillbaka till varandra nu när hon flyttat tillbaka hem.

En natt försvinner ett stort passagerarflygplan från såväl radar- som radiokontakt i himlen över Småland. Det är borta i fyra minuter. Sedan dyker det upp igen, för att omedelbart störta och krascha på en åker utanför Dunvik. Kraschen är våldsam, och ingen ombord överlever. Någon förklaring till olyckan tycks inte finnas. Men folk i den lilla byn börjar förändras. För Veronica ter sig förändringarna först bara som en del i en nedåtgående spiral, för byn och för henne själv. Först när våldet och skräcken exploderar mitt i den lantliga idyllen står det klart att något fruktansvärt hände under de fyra förlorade minuterna, och att någonting har följt med flygplanet ner…

Mix Förlag kallar dig Sveriges svar på Stephen King. Du har dessutom själv nämnt att du influeras av honom. Men varför ska vi läsa Ring och inte King? Finns det märkbara skillnader i hur du skriver?

King är helt klart en av mina favoriter, men samtidigt finns det saker hos honom som jag retar mig på. En av dem är att han ibland tycks jobba efter principen ”more is more” och låter texten svälla ut i en omfattning som helt enkelt inte känns befogad, och det är något jag försöker undvika. Ibland tjänar berättelsen på att inte varje liten detalj beskrivs utförligt.

Jag tror att vad som får många att dra paralleller mellan mig och King är att vi båda har en tendens att placera våra berättelser i en lantlig miljö, lite av ”det gamla landet”, och befolka dem med karaktärer som återfinns i den sortens miljö. Det är inget sökt eller konstruerat – jag växte upp i Småland, därför känns det naturligt för mig att placera mina berättelser där. Jag antar att det är samma sak för King, med hans Maine. Sen så tycker jag ju egentligen att man ska läsa BÅDE Ring och King. Annars går man miste om en massa bra.

denmorkaflackenKortromanen ”Den mörka fläcken” är till skillnad från dina noveller en mer jordnära historia, trots det är den vansinnigt obehaglig. Vad trivs du bäst med att gestalta i dina berättelser, övernaturligheter eller realism?

Det där var en knepig grej med ”Den Mörka Fläcken”, att den var tvungen att vara realistisk (den är en av tre fristående berättelser i samlingen ”Efter Stormen”, som alla är centrerade kring en fiktiv svensk kärnkraftskatastrof). Jag är ju van vid att ta till monster eller demoner när jag ska förklara vad vi slarvigt uttryckt kan kalla ”ondska”, men i ”Den Mörka Fläcken” var jag tvungen att gå ner på djupet i en vanlig mänsklig själ och försöka förklara ondskan från det perspektivet. Och jag upptäckte att det funkade riktigt bra! Så den boken var från början en lite läskig utmaning, men den gav mig insikten om att jag kan skriva ”monsterfritt” också. Med det sagt så var det dock en jobbig upplevelse, att gå så djupt in i en så obehaglig karaktär som min huvudperson i ”Den Mörka Fläcken”. Men jag tror att skrivandet måste vara så ibland.

Du säger dig älska skräckfilm. Låt oss anta att ”Fyra minuter” blir en braksuccé och att boken blir film, vilken eller vilka filmer bör den inspireras av, och vem skulle du helst se som regissör?

fyraminuteromslagHmmmm… Knepigt. När det gäller vilka filmer den bör inspireras av vill jag vara lite försiktig så att inte själva referenserna blir till spoilers för boken. Men låt oss bara säga att jag skulle önska att själva atmosfären i filmen skulle likna filmer som Night Of The Living Dead och The Thing (en slags kompromisslös ”skitighet”, samtidigt som de har ena benet fast förankrat i en B-filmstradition). När det gäller regissör måste jag svara David Cronenberg. Han är grym på att skildra komplexa mänskliga relationer, samtidigt som han är mästaren när det gäller groteska skräckinslag. Den mixen vore perfekt för ”Fyra Minuter – The Movie”.

Vad händer nu? Nya projekt på g?

Jag ska just till att börja skissa på nästa romanmanus, har en idé som jag tror kan bli riktigt, riktigt bra. Innan dess har jag också ett par novellprojekt på gång.

Johan Ring når du på hans hemsida, via Mix Förlag och just nu också på Debutantbloggen.

”Fyra minuter” går att boka på Bokus och Adlibris.

”Det största problemet är hur sjutton man stänger av sin hjärna?”

Marcus Olausson ligger bakom fantasyserien ”Serahema Saporium” som i nuläget består av två böcker, ”De rotlösa” och ”Bäraren”, sammanlagt ska det bli sex delar. Jag frågade ut Marcus om hans författarskap, varför han valt fantasy som genre och om att få tiden att räcka till. Det resulterade i en personlig och öppenhjärtlig intervju.

marcusoBerätta lite om din bokserie Serahema Saporium.
Det är en serie som kommer att spänna över några tusen år i världen Serahemas historia och framtid. Från början var det en samling lösa idéer som jag fått till mig genom drömmar och meditation, men jag hittade en röd tråd och såg hur jag kunde knyta samman allting. Mina läsare kommer kanske tycka att seriens titel är konstig men där finns en baktanke. Skyll på ingenjören Olausson. Varje del i serien kommer att ha en egen siffra följt av bokens löpnummer. Allting tar sin början med med 1: – d.v.s. Serahema Saporium 1:1 t.o.m. Serahema Saporium 1:6 vilka utspelar sig under en medeltida tidsepok. Handlingen inleds som en traditionell berättelse av karaktären utvald föräldralös person ska rädda världen. Allteftersom berättelsen utvecklas hoppas jag att läsaren inser att det inte är den delen av berättelsen som är viktig, men jag förstår att jag tagit en risk genom att inleda i en stereotyp form. Idag hade jag förmodligen gjort annorlunda men jag lovar att jag kommer att bjuda på rejäla överraskningar. Och att kvinnorna kommer ges betydligt mer utrymme vad det lider. Eftersom det är de första böcker jag skriver kan man nog se en tydlig parallell i Elderims utveckling och min egen då jag var i tjugoårsåldern när embryot till berättelsen började ta form. Nu är jag snart fyrtio och många erfarenheter rikare. Mina egna ungdomliga kärleksbekymmer har nog färgat de olyckliga scenarion som utvecklas under seriens gång. Jag är inte direkt snäll mot karaktärerna.

Hursomhelst. Den unge Elderim ger sig ut i Serahema för att lära sig magierna och främst den kraftfulla magi som kallas Saven. Ett stort hinder är att kyrkan och religionen Ba-Repta har bannlyst Saven och därför är det med fara för livet som man försöker använda den. Dessutom finns inga läromästare och magiformen i sig är livsfarlig då man som användare kastar in sin själ i potten. På vägen träffar Elderim legosoldaterna Rendon och Cal som försöker förhindra ett kungamord. De slår följe och de inser att de är mer än ett kungarike som står på spel då mörkrets makter gör allt för att hindra dem. Mycket av intrigen är resultatet av ett triangeldrama som har lett till ett begär av blodshämnd och att två bröder nu är dödsfiender.

Eftersom råmanus till Serahema Saporium 1: är klart har jag så smått börjat utforska Serahema Saporium 2 som kommer utspela sig i ett framtida Serahema. Världen kommer då att skilja sig väsentligt från det vi får ta del av i den första installationen och jag ser framför mig en miljö som är en mix av amerikanskt 30-40 tal, ett lo-fi Star Wars och romarriket. Vad det lider får man reda på varför världen ser så annorlunda ut. Jag har redan skrivit en novell för att känna på världen och grundförutsättningarna för de intriger och konflikter som finns där och tror det blir rätt läckert faktiskt.

derotlosaVarför fantasy?
Den frågan har jag också ställt mig. Jag har märkt på boksigneringar att det hade varit betydligt enklare att sälja deckare, men svaret är helt enkelt att jag älskar fantasy och det fantastiska, även skräck och sci-fi. Ska man lägga ner allt arbete det trots allt innebär att skriva en bok så tror jag en grundförutsättning är att man brinner för sin genre och känner till dess förutsättningar och fallgropar. Dessutom är det bra att vara medveten om vilken målgrupp man skriver för. Fantastiken kan trots allt innehålla samma grundelement som deckare och feelgood-romaner men det är den, om än så lilla, beröringen av förhöjd verklighet, magi eller övernaturligheter som ända sedan barnsben har lockat och förtrollat mig. När jag bestämde mig för att börja skriva var det när jag insåg att jag hade något att bidra med. Just då fanns det ingen svensk motsvarighet till episk fantasy fast på senare år har storheter som Erik Granström med flera lyckligtvis visat att vi i lilla Sverige också kan.

Du verkar leva dig in i den värld du skapat. Du har skapat ett brädspel, ritat kartor och tillverkat en monsterdräkt baserad på en karaktär från dina böcker. Hur kommer det sig tror du?
För mig har alltid Serahema varit verkligt även om namnet inte alltid har funnits där. När jag skriver är jag verkligen där och får ta del av något som har hänt eller händer framför mina ögon. Om jag ska kunna gestalta världen och levandegöra den även för läsaren så hjälper det mig att nörda ner mig på detaljnivå. Däremot ska man akta sig för informationsdumpning när man delar med sig av saker man vet om världen. Jag drivs av nyfikenhet och lekfullhet och när jag började fundera på att göra en boktrailer insåg jag att den måste bli fantastisk om den ska tillföra något. Ärligt talat suger de flesta boktrailers. På blygsam budget kan det vara svårt att göra en trailer för en fantasybokserie men jag har gjort lite konceptstudier där bland annat monsterdräkt spelar in. Och jag tror det kan bli rätt grymt med smarta lösningar. Däremot kommer det dröja innan det blir någon trailer för skrivandet och övriga livet kommer såklart i första hand.

bararenJag har fått för mig att fantasyverk ofta är komplexa skapelser som kräver mycket tid. Du är småbarnsförälder precis som jag, dessutom kattägare, husägare och så vidare. Hur får du tid till ditt skrivande?
Katterna sköter sig rätt bra själva så länge jag öppnar dörren åt dem, ger dem mat och klappar dem när de ger mig tillstånd. Annars hade jag nog skaffat hund för länge sedan för som du gissar har jag inte ett överflöd av tid direkt. Jag skriver mest på sena kvällar och ibland på lunchraster på jobbet. Just nu vet jag inte hur det blir då jag för andra gången i mitt liv gått i fällan och är utbränd och har fått pyspunka. Igår insåg jag att det inte håller och gick hem tidigt från jobbet. Kapitulerade. Förmodligen blir jag sjukskriven en period. Sist det hände var 2007 och då blev det en rejäl smäll, nu kom jag till insikt tidigare så jag tror och hoppas det ska bli lindrigare denna gång. Det största problemet är hur sjutton man stänger av sin hjärna? Det kreativa flödet kan vara som en vidöppen kran men även om jag försöker stänga av den så är packningen dålig och den droppar konstant. Jag behöver nog byta packning om det är möjligt.

Vad händer härnäst för dig som författare?
Jag vet av förklarliga skäl inte riktigt. Först måste jag prioritera min hälsa men jag har några bidrag till novelltävlingar som jag hoppas på. Bland annat satirisk spökskräck och steampunk-äventyr. Eftersom jag önskar kunna få en inkomst på skrivandet som gör att jag kan gå ner i arbetstid så behöver jag marknadsföra mig och då är antologier ett sätt att bredda läsekretsen. Plus att det är kul att skriva noveller och testa idéer. Egenutgivning är fantastiskt men det ökar även bruset man som författare måste ta sig igenom. Jag ligger på det lilla förlaget Mörkersdottir och då är det väldigt mycket upp till mig som författare att ta plats och synas. Eller nöja mig med att bara läsas av närmast sörjande (och jag har större ambitioner än så).

Jag håller på och färdigställer bok tre, Serahema Saporium 1:3 – Nattlöpare, men har tagit det vackert med den ett tag. Troligen blir den inte klar till sommaren som var det ursprungliga målet. Vi får se.

Lördagen den 13:e juni dyker jag upp på Andra Världars bokmässa i Ljungby. Dessutom kommer jag delta i Archipelacon på Åland 25-28:e juni och ConFuse i Linköping 7-9:e augusti. Ska bli väldigt kul att träffa många av de som jag bara pratat med genom Facebook och Messenger.

Sedan några år har jag en skräckroman som sakta tar form. En bekant som är polis hjälper mig med det polisiära då den kommer ha svaga drag av kriminalare. Tror starkt på den men den har låg prio just nu. Egentligen borde vi kanske skriva deckare ihop. Ett annat projekt är en illustrerad barnbok, men även det vilar. Jag gör lite skisser och känner på den men även den boken har tyvärr låg prio.

Marcus böcker kan inhandlas från Mörkerdottirs webshop eller valfri nätbokhandel.

Marcus blogg finner du här.

Farfarsparadoxens återkomst

farfar

I årets första avsnitt gästar ännu en författare podden. Oskar Källner är aktuell med novellsamlingen ”Munins skärvor” men ligger även bakom fantasyromanerna ”Drakhornet” och ”Skogens hjärta”. Vi pratar såklart om Oskars verk men också om fantastik som genre. Dessutom förklarar vi varför en stenhård farmor kan vara en bra litterär karaktär, men det blir även mer filosofiska tankar när Oskar funderar kring vad det egentligen innebär att vara människa.

Hemsidan
Itunes
Ladda hem direkt

Fem snabba med Johannes Pinter

pinterbildEfter en smärre försening är det äntligen dags för Johannes Pinters debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött)” att släppas på förlaget Eskapix. Författaren arbetar till vardags med film och har varit involverad i allt från SVT-produktioner som ”Odjuret” och norska skräckäventyr som ”Trolljägaren”. Jag skickade över ett knippe frågor på klassiskt nöjestidningsmanér för att ta reda på mer om hur Johannes tänker kring sitt författande och debuten.

Hur föddes idén till boken?
Idén är en kombination av att jag ville göra något med nordiska väsen, och att jag gillar såna där äventyrsskräckfilmer som ”Hansl & Gretel – Witch hunters” och ”Van Helsing”. Väldigt snabbt kom jag fram till att jag behövde en huvudperson, och en som inte var your average action hero, utan tvärtom en person som gjorde jobbet under viss ansträngning. Att huvudpersonen har cancer kom också rätt snabbt, då jag ville hitta en kontrapunkt i den yttre skräcken. Det är så bra skräck funkar tycker jag, att allt har en återklang inne i karaktärerna.

”Vackra kyrkor jag besökt” handlar delvis om svenska sagoväsen. Varför fascineras du av dessa varelser?
Motfråga: vem gillar INTE svenska väsen? Det var kul att applicera dessa mytologiska väsen i svensk vardag. Att korsa saga och realitet. Sen är det så att olika väsen har olika personligheter och temperament, så boken är på sätt och vis en vandring i extrema personlighetsdrag. Valdemar, som är huvudperson i boken, möter fiender som besegrar motståndare med slughet eller skönhet eller ren och skär blodtörst. Det kräver olika typer av motdrag.

vackrakyrkorHar du några litterära förebilder eller favoritförfattare som du inspireras av?
Som novellist gillar jag Ray Bradbury och Neil Gaiman. Jag är inte riktigt lika såld på Gaimans romaner. På romansidan är jag förtjust i lite olika författare, som tidiga Stephen King, Carl-Johan Vallgren, Gilliam Flynn och Mare Kandre. Till exempel.

Vad hoppas du uppnå med din romandebut?
Jag hoppas hamna på kartan. Att jag genom min roman får en litterär identitet. Det är nästan viktigare än att tjäna stora pengar. Att bli ett varumärke som det så fult brukar heta.

Vad händer nu, har du några nya projekt i görningen?
Roman nummer två, ”1007”, har jag fått grönt ljus för på mitt förlag Eskapix press, kommer lagom till bokmässan i Göteborg. Sen har jag en vansinnigt cool skräckroman, ”Karmakoma”, som jag skrev under 2014 års Nanowrimo, den vill jag hitta ett hem för om det finns nån som är intresserad. Sen arbetar jag med ett hemligt projekt tillsammans med en annan författare. Vi får se var det landar, men det är nog det som jag tror mest på av allt jag gjort.

Min recension av boken kan du läsa här.

Köp boken hos Eskapix här.