En bokbloggare utan skam i kroppen

Sommarläsningen i år blev en stor besvikelse. Det är vanligtvis den period när läslusten är på topp men i år fanns det inget sug att plöja böcker. Tur då att hösten börjat bra. Läshögen känns inte som ett trist måste längre och jag avverkar bok efter bok i ett (för mig) vansinnigt tempo just nu. Knepet fick bli att lägga undan några böcker som gått trögt och satsa på de allra mest eftertraktade istället. Kanske återkommer jag till några bokhyllevärmare i framtiden när recensionshögen har sinat igen, kanske inte.

Mitt mål är att läsa allt som skickas hem till mig men jag inser att det inte känns som ett klockrent upplägg när det går ut över bloggandet och mitt eget välbefinnande. Jag måste bli mer selektiv i mina åtaganden framöver. Känns det inte helt hundra kommer jag inte tacka ja till boken. Något jag borde lärt mig för länge sedan givetvis. Jag är uppenbarligen trögare än andra bokbloggare. Allt som inte är slabbig skräck, skitig postapokalyps, omtumlande apokalyps, smutsig sci-fi, eller mörk fantasy, kommer numera väljas med stor omsorg.

Några exempel på vad som verkligen pockar på uppmärksamheten för tillfället är De mörkermärkta av Johannes Pinter och Mattias Leivinger, För gudinnan av Anders Fager, Första Hösten av Emmelie Pettersén Uggla, De förjagade av Mikael Strömberg och X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Med dessa är min läshöst i princip spikad och jag borde ha att göra åtminstone en dryg månad till framöver. Jag tänker inte planera längre. Min ”att läsa-lista” har fått sig en rejäl omgång och av de tidigare 50 böckerna finns bara 15 kvar. Läsordningen är omkastad också. Bort med alla krav och måsten. All pliktskyldighet.

Det här blev en deppig text, och det var inte meningen, det är inte ett skit synd om mig såklart. Men jag är lättad över att ha tagit ett beslut som känns bra och gör mig exalterad över kommande läsning istället för att känna ångest. Det handlar inte om speciellt många böcker som blivit lågprioriterade och jag har aldrig gett några garantier för att varje bok ska få en recension. Ändå känns det som jag gör något fult här.

Jag vet inte vilket ansvar jag har som bokbloggare. Borde jag skämmas mer? Borde jag be om ursäkt till förläggare och författare jag har dissat? Jag har i vilket fall lärt mig läxan nu. Att tänka efter innan jag agerar och inger förhoppningar. Mindre hjärta och mer hjärna, hur lockande än läsningen må vara i fortsättningen.

Tidsmaskinen

Det är numera sällan jag tar mig an gamla klassiker men när den bedårande lilla boken Tidsmaskinen dök upp i brevlådan kunde jag verkligen inte motstå. Min enda kontakt med verket sedan tidigare är filmatiseringen från 2002 med Guy Pearce som uppenbarligen är väldigt löst baserad på denna roman. Grundpremissen är densamma men flera betydande förändringar har gjorts för att passa den sedvanliga Hollywood-mallen.

Infallsvinkeln med det uppdelade framtidssamhället och de söta men korkade eloanerna som bor ovan jord och de skräckinjagande morlockerna som vistas under marken är en fascinerande sådan. Tidsresenärens resonerande och reflekterande kring varför de två olika samhällsklasserna har uppstått är intressanta och kan till viss del appliceras på hur vi själva lever än idag. De ena lever tillsynes i en utopi medan de andra lever i en dystopi.

Det här är en nyöversättning av Oskar Källner och Fafner Förlag och tur är nog det. Texten verkar ha fått sig en rejäl omgång och även om jag inte har läst originalet får jag en känsla av att språket har moderniserats och vässats till för att passa läsare av dagens snitt. Jag förväntade mig en torftig och högtravande läsupplevelse men faktum är att jag verkligen uppskattade berättelsen. Mer än jag på förhand hade trott. Den är förvisso överdrivet detaljerad och trampar en del vatten men de äventyrlig inslagen och de filosofiska funderingarna väger upp. Jag har full förståelse för att boken nått klassikerstatus och den känns fortfarande relevant och läsvärd år 2017.

Titel: Tidsmaskinen
Författare: H. G. Wells
Genre: Science fiction, klassiker
Utgiven av: Fafner Förlag
Utgivningsår: 2017 (nyöversättning)
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Jorden vaknar

Det är alltid knepigt att skriva om uppföljare. Personligen är jag löjligt spoilerkänslig och tänker lämna den här texten relativt spoilerfri. Men har du inte läst föregångaren och är intresserad av att göra det, bör du återkomma när du är klar med Vattnet drar. Det är värt mödan, jag lovar.

När andra boken tar sin början har det gått en tid sedan Gunhild, Krister och Beata tillfälligt stoppade de uråldriga krafter som väcktes ur sin sömn i skogen. Men trots deras uppoffringar är det långt ifrån över. Viktor har fortfarande den mystiska stenen i sin ägo och det ska snart visa sig att kampen mellan väktarna och vandrarna bara har börjat.

Jorden vaknar är alltså fortsättningen på Vattnet drar och är den andra boken i en tilltänkt trilogi. Jag gillade föregångaren men hade vissa klagomål, där jag bland annat hävdade att den kändes ytlig och att jag aldrig hann lära känna karaktärerna på djupet. Ett vanligt fenomen och väldigt karakteristiskt för en första bok i en längre bokserie.

I uppföljaren tycker jag att många av pusselbitarna faller på plats. All uppbyggnad och etablering av världen är numera avklarad, det finns en starkare framåtrörelse i berättelsen och huvudpersonerna har fått mer kött på benen. I Jorden vaknar är det full rulle redan från start. Schackpjäserna har placerats ut och kampen mellan gott och ont kan härmed börja. Det finns ingenting att gnälla på längre.

Jag är helt med på tåget efter bok nummer två och kan knappt vänta på den tredje och sista boken. Nu när Madeleine Bäck äntligen släppt lös de urgamla krafterna på riktigt i Hofors har berättelsen verkligen lyft och tagit fart på allvar. Jag känner numera starkt för karaktärerna och jag älskar scenerna med de slemmiga rötterna i badkaret och hur naturen går till attack mot mänskligheten när väktare och vandrare drabbar samman.

Madeleine Bäcks hemmasnickrade mytologi är en imponerande bedrift och känns lika fantasifull som självklar. En egen spännande variant på klassisk folklore. När jag nyligen intervjuade YA-bloggaren David Lundgren, efterfrågade jag lite råare young adult-litteratur. Det här är YA som verkligen passar mig med en lagom mängd dos av skräck och ungdomliga inslag. Upplösningen och del tre kan inte komma fort nog.

Titel: Jorden vaknar
Författare: Madeleine Bäck
Genre: Ungdomsskräckis, young adult
Utgiven av: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

13 svarta sagor om ond bråd död

Swedish Zombie fortsätter envist att förse oss med sina 13 svarta sagor-serier och värre saker har skett i världen. Den här gången med ett innehåll som verkligen kittlar nostalginerven för oss 70- och 80-talister, men också för alla som går igång på klassisk skräckfilm. Tänk Motorsågsmassakern, The Shining och blodig slasherfilm så får du en uppfattning om vad du kan vänta dig av den här antologin. Det här är en hyllning till VHS-kulturen från förr fullmatad med klyschor och referenser, något som det superstiliga bokomslaget dessutom vittnar kraftigt om.

För den här gången har författarna grisat till det ordentligt. Det finns nämligen ingen hejd på lemlästandet och blodet färgar var och varannan sida röd. Det känns som varje morbid fantasi har fått utrymme mellan dessa pärmar och tyglarna verkar ha släppts helt fria.

Jag våndades när yxan massakrerade sina offer i Hotellet av Cia Sigesgård, knep ihop benen när de okonventionella kastreringarna påbörjades under Avväpnandet av Sofia Albertsson, och ryggade tillbaka när naglar slets bort i Hallonfingrar av Lova Lovén. De groteska händelserna avlöser varandra, precis som förlaget utlovat.

Turligt nog så håller dessutom novellerna samma höga klass som man vant sig vid. Författarna är rutinerade rävar som gästspelat i många samlingar innan denna och det märks. Även om huvudsyftet är att chockera och skrämma läsaren, precis som de debatterade VHS-skräckisarna gjorde på sin tid, är det ändå välskrivet och fyllt av berättarglädje.

Som gammal skräckvurmare är det här rena rama julafton och en härlig flashback till svunna tider. Den får mig att se tillbaka på mig själv som ung pojkspoling när de stora censur-lapparna på filmerna i videohyllan var det bästa beviset för rekorderlig kvalitétsfilm.

Titel: 13 svarta sagor om ond bråd död
Författare: Helena Dahlgren, Jens Daniel Burman, Cia Sigesgård, Sofia Albertsson, Peter Erik Du Rietz, Katarina Emgård, Love Kölle, Lova Lovén, Hans Olsson, Camilla Linde, Johan Ring, Ida Tellestedt, Johannes Pinter
Genre: Antologi, Skräck
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Dödfödd

Jag blev kär i Pål Eggerts lortiga baksidor av Göteborg redan i föregångaren Borde vara död. Uppföljaren Dödfödd är mer av det mesta. Fler magiska väsen från den svenska folktron, nya mystiska sällskap och ett par fascinerande sexscener som grädde på moset. Allt stöpt i samma becksvarta fond som senast. För det här är verkligen ingen munter historia.

Utgångspunkten för berättelsen är återigen boendet Lundbygården, hemmet för samhällets mest missanpassade. Sebastian knegar på som socialarbetare på boendet och gravrået Isa försöker hantera sin hunger efter själar. I händelsernas centrum återfinns också Viktor som precis släppts fri från fängelset, med siktet inställt på att bli värvad av ett kriminellt magiutövande mc-gäng med oortodoxa invigningsritualer.

I Eggerts universum är det inte alltid helt lätt att hålla isär hjältar och skurkar. Det finns inget svart och vitt, gott och ont. Och det är verkligen det jag gillar. Dödfödd är en oförutsägbar historia, uppbyggd på ett sätt som gör den annorlunda och intressant. Inget är tillrättalagt för att läsaren ska få en belönande utdelning. Det finns ingen enkel summering där monstren besegras och de goda vinner. Här är alla förlorare på ett eller annat sätt.

Pål Eggert fortsätter att övertyga när han gräver sig djupare in i sin mörka urban fantasy-värld. Språket är medryckande och händelserna är skickligt visuellt beskrivna. Jag kan med enkelhet leva mig in i berättelsen, känna karaktärernas lidande, underkastelse och desperation. Det är ingen behaglig känsla, och det är såklart det som är meningen.

Titel: Dödfödd
Författare: Pål Eggert
Genre: Skräck, urban fantasy
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Evas första vecka som död

Evas första vecka som död var den primära anledningen till att jag nyligen återaktiverade mitt Storytel-abonnemang. När en av mina favoritförfattare lanserar en bok exklusivt på en ljudbokstjänst är det bara att hosta upp 169 bagis och börja toklyssna. Avsnitten är runt en timme långa och den första säsongen består av tio delar. Konceptet är såklart kraftigt tv-inspirerat och jag gillar det skarpt. Av någon anledning anser jag att det är mer tillfredsställande att avverka avsnitt istället för kapitel.

Anders Fager är som sagt en av mina husgudar, en författare som hittills aldrig gjort mig besviken. I Evas första vecka som död utforskar han vampyrgenren på helt andra sätt än i någonting jag läst tidigare. Det är en orgie i snusk, blod och humor. Huvudkaraktären Eva är en frånskild redovisningskonsult vars största intresse numera är att frossa i sex på hemliga swingerklubbar. Den vanligtvis så trista Eva ersätts av den frigjorda och självsäkra Cinder. Men under en kväll så förvandlas hon till någonting helt annat. Snart kolliderar hennes tre liv, i det ena som den vardagliga redovisningskonsulten Eva, i den andra som hemliga sexklubbsbesökaren Cinder, och i det tredje som blodtörstig vampyr.

Det är kanske just den aspekten med berättelsen jag gillar mest, Evas kamp med att få vardagen, jobbet och relationen till barnen att fungera samtidigt som törsten efter blod inte ska ta över henne helt. Det är ett ständigt spänningsmoment som gör att det aldrig blir tråkigt. Sedan älskar jag också hennes humoristiska inre monologer. Vampyren har i litteraturen ofta framställts som sexiga och romantiska väsen men Eva går ett steg längre.

Fagers egna infallsvinkel på vampyrgenren är en stimulerande sådan. Underhållande, sexig, blodig och beroendeframkallande. Jag lyssnade igenom hela säsongen på fyra dagar. Johanna Wilson gör ett bra jobb som uppläsare och jag ser mer än gärna att Eva återvänder i en säsong två, med samma aptit på oanständighet och våldsamheter.

Titel: Evas första vecka som död
Författare: Anders Fager
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Storytel
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Storytel

Tillbaka till overkligheten

Semestern är över för den här gången. Jag har medvetet tagit en paus från merparten av min digitala närvaro, vilket smittat av sig på bloggandet. Sommarledigheten lades i år istället på en mängd av byggprojekt. Jag har lyckats att smälla ihop mitt andra trädäck, denna gång i princip utan hjälp. Känner mig lite lagom mallig och nöjd. Det ser oväntat proffsigt och välbyggt ut. Har också klätt in sommarstugan i en tjusig trallkjol, målat hussockeln hemma, lagat en trappa, spikat golvlist och anlagt en grillplats. Bokhögen har knappast krympt under ledigheten, snarare tvärtom, men nu känner jag mig motiverad att ta tag i läsandet igen.

Pål Eggerts Dödfödd ligger fortfarande på nattduksbordet men jag har också återupptagit mitt Storytel-abonnemang med två projekt i åtanke, Anders Fagers vampyrskräckis Evas första vecka som död och Mats Strandbergs Hemmet, om läskigheter på ett demensboende. Nu ska det bannemig läsas och lyssnas!

Det är istället tv-tittandet som gått varmast i sommar. American Gods är förmodligen den största höjdpunkten. Neil Gaimans roman gör sig oväntat bra som underlig urban fantasy-serie om maktspelet mellan bortglömda gudar i vår vardag. Fantastiska karaktärer och en skruvad handling. Klart värt att teckna en Amazon Prime-prenumeration bara för denna serie.

Efterlängtade The Defenders var snarare motsatsen. En stor besvikelse. Marvels Netflix-serier har sedan andra halvan av Luke Cage fortsatt den nedåtgående spiralen. Ologiska luckor, trevande handling och trötta fightingscener som helt tappat stinget sedan de högklassiga bataljerna från den första säsongen av Daredevil. The Defenders börjar lovande och fram till avsnitt fyra hade jag stora förhoppningar på resten av serien men efter det går det alltså utför. Fortfarande stundtals sevärt och underhållande men helt utan fingertoppskänsla. Nu sätter jag mitt hopp till kommande The Punisher istället.

Så. Det blev återigen ett uppsamlingsheat. Nästa gång lovar jag att det dyker upp nåt med mer substans. Mors!

Ett gäng populärkulturella observationer

Spider-Man: Homecoming var en fräsch take på Spider-Man. Ingen origin story, en ovanligt gadget-späckad dräkt och rejält MCU-insyltad. Uppfriskande! Jag gillade Tom Holland som entusiastisk ung nätsvingande superhjälte och farbröderna Michael Keaton som Vulture och Robert Downey Jr. som Iron Man/Tony Stark var precis så karismatiska och välspelande som jag väntade mig. Det här är förmodligen den tolkning av Spindel-Mannen jag uppskattat mest hittills.

Jag läser Pål Eggerts Dödfödd just nu. Halvvägs igenom känns den precis lika vass som föregångaren Borde vara död. Smutsig urban fantasy innehållandes ett fascinerande karaktärsgalleri. Jag älskar Eggerts världsbygge med Göteborgs skitigaste kvarter som kuliss.

Netflix wrestlingdrama Glow maratontittades igenom förra helgen. En lättsmält serie, men ändå med en gnutta mörker, och ett perfekt exempel på binge-vänlig tv. Svårt att slita sig ifrån minst sagt. Bollar just nu mellan den sista säsongen av The Leftovers, dystopiska The Handmaids Tale, flummiga American Gods, sega men sanslöst välgjorda Better Call Saul, skruvade Preacher och Twin Peaks-uppföljaren. Jävlar vad den här tv-våren levererat.

Världens största spelmässa E3 avslutades nyligen. Eller nja, det närmar sig en månad sen nu. Men hur som helst. Ser sanslöst mycket fram emot Metroid: Samus Returns och Super Mario Oddysey. Ett sidoscrollande Metroid år 2017 såg jag verkligen inte komma och att Nintendo släpper ett sprillans nytt sandlåde-Mario redan under det första levnadsåret för Switch känns också det anmärkningsvärt. Men kanske var det trots allt den intetsägande loggan för Metroid Prime 4 som smällde högst på mässan. Ja, jag är uppenbarligen en sucker för Nintendos gamla klassiska spelserier.

Den mastiga recensionshögen

Så här ser den alltså ut för tillfället. Den mastiga recensionshögen. En ganska fet trave med recensionsexemplar om jag får säga det själv, och en intressant blandning också. Sen har jag ytterligare ett gäng som levererats i digitalt format.

Jag har aldrig haft en så här rejäl samling olästa recensionsexemplar tidigare. Det känns oerhört spännande och överväldigande på samma gång. Men nu känner jag mig äntligen tillräckligt motiverad för att ta tag i den på allvar.

Ingrid

Inte sedan debuten Galtmannen har Love Kölle gett ut en regelrätt roman. Men efter två novellsamlingar i bagaget i form av Rymdvoodoo vid Apacheravinen och Urmakarens värld är det dags igen.

Församlingsassistenten Ingrid Eskilsson är inte personen hon utgör sig för att vara. På dagarna spelar hon rollen som en snäll liten tant med bred östgötsk dialekt, anställd på Svenska kyrkan i Linköping, men på nätterna utövar hon svart magi för att kommunicera med de döda. När Ingrid lyckas återuppväcka mästernekromantikern Magnus Benedictus Petri, är målet att tillsammans med den gamle biskopen knäcka odödlighetens gåta. Men den medeltida magikern har helt andra agendor och snart blir det en kamp på liv och död dem emellan.

Ingrid är en vrickad historia i samma anda som 80-talets skräckkomedier, en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Här finns influenser från exempelvis Evil Dead och Re-Animator men också Clive Barkers Hellraiser. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har läst ett svenskt verk som både innehåller humor och splatter tidigare. På så sätt är Ingrid unik och ett mer än välkommet inslag i den svenska utgivningen. Här tar Kölle äntligen ut svängarna rejält i en längre berättelse, något som han bara visat prov på i sina skruvade noveller tidigare. Författaren har dessutom lyckats med konststycket att inte låta det bli för flamsigt utan balanserar berättelsen bra med en lagom mängd humor- och gore-inslag.

Min enda invändning är att historien är i kortaste laget. Jag hinner aldrig lära känna Ingrid på djupet och berättelsen hade gärna fått några sidor till att breda ut sig på för att få mig mer involverad och engagerad. Samtidigt är det i likhet med sina inspirationskällor inte där fokuset ligger. Det här är en historia som ska underhålla och överraska med sina galna upptåg, och Kölle visar verkligen prov på lekfullhet och kreativitet i sitt berättande.

Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller. Som ett stort fan av humoristisk splatterskräck suktar jag redan efter mer av samma skola.

Titel: Ingrid
Författare: Love Kölle
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus