Ett gäng populärkulturella reflektioner för 2022

Long time no seen. Blogg eller inte blogg. Det har lutat åt det senare en längre tid men jag är inte redo att ge upp min plats på nätet riktigt än. Det är skönt att ha ett forum för mina nörderier när andan faller på, även om mina lösryckta tankar förmodligen inte når ut på samma sätt som innan. Här kommer ett litet uppsamlingsheat av reflektioner och snabba omdömen jag gjort under året hittills.

2022 är än så länge fantasyns år. Jag har bland annat satt tänderna i den sista boken i The Witcher-serien, en serie som jag tycker växte på mig bok för bok. Det är nåt visst med monsterjägaren Geralt och spelmannen Dandelion (eller Riddarsporre som han kallas i den svenska översättningen). Nu ser jag fram emot den tredje säsongen av Netflix-serien, säsong två var klart vassare än den första enligt min mening. Finns fortfarande mycket göttigt att ösa ur från böckerna kommande säsonger.

Och på tal om fantasy på tv, The House of the Dragon inledde starkt, snacka om snygg tv-serie! Vi får se vart det tar vägen men jag gillade det mesta med pilotavsnittet. Tung stämning, bra casting och en intressant intrigfylld premiss. Finns potential att bli hur bra som helst detta. Kan Maktens ringar, Amazons svindyra Sagan om ringen-serie ens hävda sig mot detta? Redan nästa vecka har vi svaret. De första reaktionerna under pressvisningen lovar gott även om medierna oftast är en gnutta överentusiastiska i sina tidiga omdömen.

Sträckglodde dessutom igenom The Sandman förra veckan. Gillade skarpt! Oväntat bra filmatisering av serietidningen. De första fem avsnitten var starkast och jag tror den funkat ännu bättre om man hackat upp säsongen i två delar och släppt som miniserie. Det blev lite spretigt när den andra halvan helt bytte spår.

Jag har läst en del böcker också utöver Felet med Eden som jag redan bloggat om. Årets största läsupplevelse är ändå Grim av Sara Bergmark Elfgren. Riktigt stark bok som rekommenderas varmt! John Ajvide Lindqvists senaste, Verkligheten, har sina stunder men är inte en av hans bättre. Pestkung av Mikael Strömberg är en härligt udda sak där författaren själv spelar huvudpersonen. Riddaren av de sju konungarikena av George R.R. Martin är också den värd att kolla upp. En väldigt charmig fantasyberättelse om en häckriddare som slår följe med en väpnarprins.

Kommande veckor kommer jag ägna framför dumburken på kvällarna när sensommarmörkret tränger sig på med bland annat She-Hulk, Andor, House of The Dragon och Maktens ringar. Jag har dessutom ett par avsnitt kvar av superba Better Call Saul att ta mig igenom. Det kommer bli fint som snus.

Infinity War och framtidsutsikter

Som synes står inte inläggen som spön i backen just nu. Förklaringen stavas: jobb, jobb, jobb. I boksluts- och deklarationstider finns varken ork eller tid till att skriva. Men det är på gång. Har trots allt läst en del som jag mer än gärna ventilerar. Räkna med texter om Tårpilens år av Lupina Ojala, kickstartade antologin 13 svarta sagor om superskurkar från Swedish Zombie och Love Kölles följetång Mannen från enhet 5541 med flera inom kort.

Har likt många andra såklart också hunnit med att se lila jättesmurfen Thanos drabba samman med Marvels hjältegäng i Avengers: Infinity War. Vad jag tyckte? Bästa MCU-rullen hittills! Josh Brolin som Thanos var strålande, en riktigt skräckinjagande skurk med en lika idiotisk som ovanligt genomtänkt agenda. Åtminstone för att vara en Marvel-film. Jag tror inte att jag suttit på en biograf med gåshud i samma omfattning tidigare. Håren på armen stod i givakt likt Spider-Mans under större delen av filmen.

Med en ständigt närvarande mullrande domedagskänsla, bra skådespeleri, helt makalös action och ett flertal humoristiska guldkorn kändes det som en fullträff och serietidningsnörden inom mig jublade konstant. Imponerande hur Russo-bröderna lyckats med konststycket att ge merparten av Avengers-teamet tid till att interagera med varandra i olika konstellationer utan att det känns krystat. Dessutom med känsla och vemod emellanåt, och för första gången känns det faktiskt som det står grejer på spel. Kan knappt vänta på uppföljaren för att se vart det här barkar. Jag har en känsla av att det kan bli riktigt emotionellt när det här slutligen är över.

Hurra för mig och inlägg nummer 1000!

Så är det faktiskt. Detta är inlägg nummer 1000. Sedan 2006. Jösses. Har jag lyckats hålla den här skutan vid liv så länge?

Nu kanske du hoppades på en fet jubileumstävling med fantastiska priser, som en campinghelg i Krylbo eller en hemlevererad drönare gjord av bacon, men icke! Nä, nu ska vi istället vältra oss i min egen otillräcklighet och misslyckanden som bloggare. Så titta åt ett annat håll om det går!

Härmed presenterar jag stolt men mindre smickrande:
Fem blogginlägg som aldrig borde publicerats!

5. ”Extraliv suger röv” (2006)
Ett skolexempel på hur man inte bör recensera en produkt. En text fylld av kränkande påhopp och påhittade kraftuttryck som mycket väl kunde varit skriven av en sjuåring. I det här fallet om ett spelprogram på tv400. Bra rubrik dock.

4. ”Bebis = andra prioriteringar” (2007)
Ett inlägg skriven av ett präktigt ärkearsle. Oj, vad jag var duktig och ansvarstagande. Ett riktigt praktexemplar av en människa! Usch.

3. ”Fetto” (2007)
Här lovar jag att skaffa en dansmatta för att gå ner i vikt och dessutom följa upp det hela med kompletterande inlägg. Köpte jag en dansmatta? Nä.

2. ”Vloggen på gång igen” och ”Vloggen inte på gång igen?” (2007)
Ett inlägg om att spela in en vlogg om spel, och ett par dagar senare, ett inlägg om att inte spela in en vlogg om spel. Jag har alltid varit oeftertänksam och impulsiv. Här är ett av många bevis på detta genom åren.

1. ”Hurra för mig och inlägg nummer 1000!” (2018)
För det här var väl ingen bra idé, eller hur?

Tre saker

Sak 1: Som några av er kanske märkt så har bloggen legat nere ett tag. Elaka hackare har varit framme. Turligt nog gick allt och rädda och jag tror att det mesta är sig likt igen. Jag har aktiverat nya backup- och säkerhetsplugins, captha för att slippa spam-kommentarer och lite annat smått och gott. Förhoppningsvis går jag säker från nya attacker framöver.

Sak 2: Thor Ragnarok var en höjdare. Tramsigaste Marvel-rullen hittills, till och med mer flams och skämt än i Guardians of the Galaxy. Hulkens gästspel är lysande och stengubben Korg är en ny stjärna jag hoppas vi får se mer av framöver. Jeff Goldblum som The Grandmaster var också en underbar karaktär. Allt som allt var det en härlig bioupplevelse med mer humor och skoj action än jag förväntat mig. Ni som vill se seriös och cool superhjälteaction bör dock se åt ett annat håll.

Sak 3: Nya säsongen av Stranger Things är också den avverkad. Större, tajtare och bättre än första om du frågar mig. Nyhetens behag lyste såklart med sin frånvaro och jag blev inte golvad av de härliga 80-talsreferenserna på samma sätt denna gång. De unga skådisarna har växt till sig och levererar bättre prestationer överlag och de nya bekantskaperna är alla fina tillskott. Handlingen känns mer cinematisk och sammantaget är säsong två på alla sätt en värdig fortsättning på fjolårets stora tv-överraskning.

Nästa vecka utlovar jag recension av Mats Strandbergs Hemmet och säkerligen något mer smaskigt av läsvärde. Trevlig helg!

Farfarsparadoxen har somnat in

Jag har tidigare hävdat att min och Oskar Källners podcast Farfarsparadoxen legat på is i väntan på att återuppstå igen. Så är inte fallet längre. Farfarsparadoxen är död och begraven.

Det var ett ömsesidigt beslut från min och Oskars sida. Podden har länge saknat den kontinuitet och framåtrörelse den en gång hade. Samtidigt har det som så många gånger förut rört sig om tidsbrist. Ingen av oss kan lägga ner det arbete som krävs för att kunna leverera en välproducerad podcast längre.

Jag har slutat att betala för domän och serverplats så det går i nuläget inte att lyssna på de inspelningar som gjorts, men min förhoppning är att lägga upp avsnitten på en passande plattform för er som fortfarande är intresserade av att lyssna på Farfarsparadoxen i efterhand. Det lutar i dagsläget åt vår Youtube-kanal.

Ärligt talat vet jag inte om jag är redo att lämna poddformatet än. Jag älskar fortfarande att babbla om de saker som ligger mig varmt om hjärtat. Den dagen jag klurar ut ett mer lättarbetat podcastkoncept kanske jag återvänder till mediet. Men det får framtiden utvisa.

Reality check

Inläggen har inte tjongats ut i en hiskelig fart den senaste tiden. Bloggen har fått sig en törn när bitarna i livspusslet inte räcker till. Efter en omfattande vattenskada på kontoret och en påtvingad flytt har jobbet tagit mycket energi de senaste veckorna. Till råga på allt lyckades min fru trilla ner för en trappa och bryta foten i samma veva. Mitt liv har minst sagt varit snurrigt under en tid och ärligt talat ser det inte ut att bli bättre med arbete upp över öronen fram till mitten på juni, ett styrelseuppdrag i en biljardförening och övriga tidsslukande familjebestyr.

Jag hade stora planer inför påsken. Böcker skulle läsas, tv-serier skulle streamas och familjeutflykter skulle arrangeras. Det sket sig med det mesta. Den yngste fick feber, jag själv fick jobba övertid och frugan hankade sig fram på kryckor.

Men det kanske vänder inom kort. Det där med skriv och läslust har alltid varit ett mysterium för mig. När jag minst anar det så slukar jag böcker som en tok igen och bloggen får nytt liv. Det är åtminstone förhoppningen. Med så många spännande boksläpp den senaste tiden så hoppas jag verkligen min ork återvänder men också att tiden finns där.


Jag har gjort några populärkulturella spaningar sen sista uppdateringen dock.

Logan var en kanonrulle! Välspelad, brutal och en värdig avslutning för Hugh Jackman som Wolverine. Jag hade inte så stora förhoppningar på den tredje fristående filmen med den kloförsedda admantium-gubben men jag blev positivt överraskad. En rå och blodig roadmovie utan överdrivna superhjälteinslag, men med mer vemod, hjärta och drama än i någon tidigare Marvelfilm.

Girls har sänt sitt sista avsnitt. Det var ett jobbigt antiklimax men samtidigt en smart avslutning som band samman det hela. Otillfredsställande men fiffigt. Som helhet en härlig berg-och-dalbana med många fina scener. Lite av en högtidsstund så fort det vankades ett nytt avsnitt och jag sörjer den redan.

Zelda: Breath of the Wild är avklarat. Efter drygt 60 timmar bestämde jag mig för att avsluta det senaste spelet med Link och ge Ganon på tafsen igen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Jag har fortfarande inte riktigt släppt det storslagna äventyret men känner att det åtminstone får vila ett tag nu. Jag är nöjd för stunden men känner att jag vill upptäcka mer av världen innan jag släpper det helt och hållet. Det bästa Zelda-spelet någonsin? Svårt att svara på. Kanske kan det vara så.

Nya Ghostbusters var en gigantisk besvikelse. Jag kan vara ärlig och hävda att gamla Ghostbusters inte håller måttet idag. Hur nostalgisk filmserien trots allt känns så har de åldrats rejält. Men trots detta är den nya filmen sämre på alla plan. Skämten är taffliga, skådisarna överspelar ständigt och storyn är oförklarligt tråkig. Min 10-åriga son uppskattade den i alla fall, och det kändes på nåt vis passande. Paul Feigs Ghostbusters känns mer som en tramsig Scooby Doo-rulle för barn än en modern tolkning av franchisen. Jag förväntade mig mer.

Första säsongen av Legion var lysande. Knasig, underlig och fullkomligt underbar. Superhjälte-tv har hostat upp sig rejält det senaste. Netflix kör sin take på det hela, CW gör sin egen grej och Fox tar helt nya vägar med Legion. En oväntat läcker, förvirrande och oförutsägbar upplevelse med klockrent skådespeleri, snygga effekter och spännande intrig. En intim tolkning av en superhjälte in the making. Jag längtar redan efter säsong två.


Så ligger det till. Olidligt spännande reality check slut för denna gång!

Tentakelmonster i Svenska Dagbladet!

svdartikelpax2

I dag är jag faktiskt lite mallig. Jag har nämligen fått äran att medverka i en superfin artikel på Svenska Dagbladet tillsammans med ett gäng andra bloggkollegor. Hela bunten är verkligen grymma, så kul att få vara med på hörn såklart. Här finner du mitt tips om bokserien Pax.

Första boken gick som hejsan och äldste sonen älskade verkligen berättelsen om bröderna Viggo och Alrik. Ytterligare fyra böcker i serien är inköpta och redo att läsas. Spännande och lite lagom läbbigt för barn i tioårsåldern och uppåt. En gammal skräckgubbe diggade också ska tilläggas. Jag har för avsikt att sammanställa ett mastigare blogginlägg om Pax-serien när vi läst fler böcker. Tills dess, varför inte spana in vad två av de andra bloggarna i artikeln tycker om serien.

Bokfreak och OARYA om Pax.

Dags att ta tag i läshögen!

Recensionsböckerna först på tur.
Recensionsböckerna först på tur.

Renoveringen närmar sig sitt slut och jag ser äntligen ljuset i tunneln! Bara spackling, målning, golvläggning, spika lister och lite annat smått och gott kvar. Eller vänta nu. Det är ju ganska mycket kvar faktiskt!

Hur som helst. Jag tänker ändå ta tag i recensionshögen som växt sig skamligt stor. Det känns som energin ändå återvänt. Nya läsmål och deadlines har planerats in i minsta detalj. Räkna med ett mer stadigt flöde av bokrecensioner här på bloggen framöver.

Bloggstillestånd

Här har det varit dött det senaste. Det finns en enkel förklaring till det. Jag bygger ut mitt hus. På grund av detta har dessvärre läsningen tappat ordentligt med fart. Bokhögen med recensionsex växer sig större och större samtidigt som läsorken har sinat. Jag har inte den energi som krävs på kvällarna för att ta mig an läsandet på allvar just nu.

Istället består konsumtionen av passivt tv- och filmtittande och sker i regel en timme före läggdags. Det är ungefär det jag mäktar med. Förhoppningsvis vänder det så fort bygget närmar sig sitt slut.

Så för er trogna bloggläsare som undrat: Ja, jag lever och bloggen är inte stendöd. Mitt behov av att uttrycka mig om göttig populärkultur har inte bedarrat, bloggen är bara lägre prioriterad för en stund framöver. Detsamma ska sägas till författare och förläggare som väntar på omdömen. Håll ut!

Slut på stentrist reality-rapport. Puss.