Kategori: Sett

Metroid Dread, en nostalgisk käftsmäll

AndreasSett

Så här skrev jag i ett blogginlägg den 11:e oktober 2006:

Så finns Metroid Dread eller har det aldrig funnits? Är allt som har skrivits om spelet en bluff? Har någon egentligen sett spelet i rörelse? Det kanske bara är framflyttat till nästa år? Frågorna om spelet är många och åtminstone jag blir jävligt besviken om spelet aldrig funnits eller kommer att släppas. Att aldrig någonsin få spela ett Metroid i 2D mer känns väldigt snopet liksom.

Så gissa om jag exploderade i nördigt nostalgieufori igår under Nintendos E3-presentation när Metroid Dread avtäcktes? Jag tror du vet svaret. Det var länge sedan jag fick såna rysningar av en populärkulturell avtäckning. Det är några jag minns tydligt. Den första lågupplösta trailern för Sagan om ringen, nedladdad via ett knackigt blippande modem, E3-presentationen av Zelda Twilight Princess 2004 och mest nyligen den första trailern för Netflix-serien Daredevil. Metroid Dread skapade samma gåshudsreaktion för mig.

Metroid är spelserien som ligger mig varmast om hjärtat och Metroid Fusion, Gameboy Advance-spelet från 2002, är ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Att äntligen få en uppföljare 19 år senare känns surrealistiskt. Jag trodde ärligt talat aldrig den dagen skulle komma.

Metroid Dread ser ut att ta vara en förlängning av Fusion men lånar några av de nymodigheter som dök upp i 2017 års remake Samus Returns. Jag fattar att mina förväntningar kommer vara orimligt höga och att Dread kommer att ha svårt att leva upp till en bråkdel av dessa men det är okej. Jag är rätt övertygad om att det kommer vara ett bra spel men kanske inte det mästerverk som min nostalgiska barndomshjärna målat upp på förhand. Jag är bara glad över att 2D-Metroid är tillbaka och att Dread åtminstone ser ljusår bättre ut än det senaste spelet i serien Other M.

Läget (juni 2021)

AndreasBloggföljetång

Återupplivar min lilla följetång ”Läget” som sporadiskt har dykt upp här tidigare. Tänkte framöver köra den månadsvis, om inte minnet fallerar det vill säga. Bloggigt och bra för egen självkännedom om vad jag pysslar med för tillfället.

I juni…

… läser jag: För ovanlighetens skull är det annat än svenska författare som spisas. Läste precis klart Senare av Stephen King. Myspysig rysare med tydliga vibbar av Det sjätte sinnet. Gillade skarpt. Påbörjade efter det George R.R. Martins sci-fi-skräckis Nightflyers. Skapligt lovande än så länge.

… lyssnar jag på: Föraktets tid, fjärde boken om The Witcher av Andrzej Sapkowski som ljudbok. Lika mycket som research inför andra säsongen av Netflix-serien som för nöjes skull. Uppskattar de tidigare böckerna även om jag inte är helt frälst än. Kanske efter denna del?

… tittar jag på: MODOK på Disney+. Småskoj och rätt avkopplande förströelse. Precis som Brooklyn Nine Nine och Parks and Recreation som jag växlar lite mellan. Har inte riktigt lust att ta mig an något mastigare just nu. När jag får feeling ska jag ge Sweet Tooth på Netflix en chans.

… ser jag fram emot: Det finns mycket att njuta av i juni utöver det just nu magiska vädret. Fotbolls-EM framförallt. Hoppas på en sån där fantastisk fotbollsfest som 2018. Kommer skrika mig hes och bita sönder mina naglar i vanlig ordning när Sverige spelar. Är dessutom väldigt nyfiken på årets upplaga av E3 och i synnerhet Nintendos presentation. Håller som vanligt tummarna för nyheter om Metroid och Zelda. Ska såklart också slänga ett öga på nya Marvel-serien Loki när jag har tid över också.

Marvel får smisk på sin egen hemmaplan

AndreasSett

Mina förhoppningar på både Wandavision och The Falcon and the Winter Soldier var kanske inte skyhöga men jag räknade kallt med att det skulle bli solida tv-serier. Ingen av dem är någon smärre katastrof men inte heller så vassa att jag trillade av stolen. Falken och Vintertjommen är ändå helt okej men det kändes aldrig som att den riktigt lyfte. Bäst var John Walker som den nya och tragiskt misslyckade versionen av Captain America. Huvudkaraktärerna fördjupades aldrig riktigt som jag önskade och handlingen kändes inte heller den speciellt engagerande.

Wandavision förvandlades snabbt till ett stort antiklimax när den klev ut ur den innovativa men smått tradiga sitcommallen. Den mystik som målades upp i de första avsnitten byttes ut mot framstressad korkad superhjälteaction. Som sagt inget haveri men det kunde blivit så mycket bättre med alla miljoner som plöjdes ner i dessa produktioner.

Då är det roligare att zappa över från Disney+ till Prime Video och Netflix egna superhjältesatsningar. Amazons streamingtjänst kan redan stoltsera med suveräna The Boys och släppte nyligen Invincible, en animerad fullträff med serietidningsförlaga signerad The Walking Dead-skaparen Robert Kirkman. Våldsam som attan och rejält spännande. Jag njöt av varenda sekund och jag hoppas verkligen nya säsonger redan fått grönt ljus. En serie med ett rejält knippe självdistans och stort hjärta.

Jupiter’s Legacy har sina svackor men de djupa dalarna vägs upp av höga berg i storleksordningen Mount Everest. Mycket är så klassiskt trikåklätt fjanteri att det blir töntigt. Själv är jag rätt töntig så jag har inga som helst problem med det. Berättelsen är uppbruten i två olika tidslinjer. I den ena får vi följa hur de första superhjältarna kom till och i den andra hur de åldrade hjältarna snart ska bytas ut mot sina barn. Ett berättargrepp som gör sig riktigt bra i det här fallet. Det finns verkligen mycket att tycka om med Jupiter’s Legacy även om den verkar vara en vattendelare bland kritiker. Jag gillade den skarpt i vilket fall med flera riktigt minnesvärda scener som verkligen lyckades fängsla mig.

Nu sätter jag min tilltro till att Disney+ hostar upp sig lite när serien med allas vår favoritskurk Loki får premiär i juni. I ärlighetens namn finns det större potential då karaktären är klart mer intressant den här gången. Men vi får väl se.

10 dagar med Disney+

AndreasSett

Tja, ibland händer det bara, ett blogginlägg! Jag har som många andra ett riktigt skitår och det där med att blogga har helt enkelt inte tilltalat mig det minsta. Men här kommer åtminstone någon form av åsikt om nåt som kan vara av intresse. Disney+.

Jag har trånat efter Disneys streamingtjänst sedan jänkarna fick lägga sina labbar på spektaklet för närmare ett år sedan. Samtidigt var jag redan då skeptisk till om det skulle bli en Netflix-dödare. Med ett så endimensionellt innehåll anpassat för, om man ska vara krass, barn, tonåringar och nördar, skulle det räcka? TJänsten har nu varit tillgänglig i tio dagar i Sverige och visst finns det godbitar men också en del besannade farhågor.

The Mandalorian är efter tre avsnitt allt jag ville den skulle vara. Estetiskt är serien det absolut bästa som gjorts i Star Wars-världen. Gritty, charmigt lågteknologisk och med fantastisk stämning. Enligt rapporter från staterna håller den inte hela vägen in i kaklet men det återstår att se. Jag gillar det jag sett hittills i alla fall.

Utöver nyss nämnda serie är det exklusiva innehållet långt ifrån lika imponerande. Här finns faktiskt ingenting som tilltalar mig. Jag kommer se om flertalet av Star Wars och Marvel-filmerna som finns tillgängliga men utöver det har jag svårt att hitta saker att se. TJänsten är underlägsen allt annat vi har att ta del av i streamingväg vad gäller exklusivt spännande innehåll. Så enkelt är det. För nostalgifantaster finns det såklart massvis med gamla godingar att ta del av men jag tillhör inte just den målgruppen. Det mesta jag hittills tagit mig an från förr har snarare sabbat barndomens upplevelser.

Jag tycker i ärlighetens namn att lanseringen av Disney+ är framstressad och ogenomtänkt. Luckorna mellan ”original”-produktioner som The Mandalorian, Falcon and the Winter Soldier och WandaVision är för stora samtidigt som den nischade målgruppen gör att Disney+ känns amputerad. Med fler av dessa egna produktioner tillgängliga från start och med ett tydligt lanseringsschema för kommande serier hade jag känt annorlunda. Sen har vi uppköpet av Fox också. X-Men och Simpsons i all ära men det måste finnas massvis med serier och film att komplettera med. Nu gapar det tomt, kanske blir det ändring på detta senare.

Om ett till två år tror jag verkligen det här kan bli något riktigt bra när fler av Disneys egna serier kontinuerligt rullar på tjänsten men som den ser ut nu är jag inte överförtjust. Säsong två av The Mandalorian dyker upp i slutet på oktober men vad händer sen? Dessutom var jag lite för exalterad i hatten och hoppade på förbokningserbjudandet för ett helt år och med facit i hand är det tydligt att jag inte kommer att använda Disney+ alls lika mycket som till exempel Netflix, Amazon Prime Video eller ens HBO framöver.

Tredje gången gillt för Castlevania

AndreasSett

Det stönas ofta om hur dåligt tv-spel gör sig på vita duken. Jag såg Sonic the Hedgehog tillsammans med yngsta sonen häromdan och han älskade den, för egen del blev jag inte lika imponerad men kan ändå förstå att den går hem i stugorna. Massa fanservice, uppenbart påkostad och en klockren Jim Carrey som skurken Dr. Robotnik. Tillsammans med Pókemon Detective Pikachu och Tomb Raider känns det som att tv-spelsfilmatiseringarna börjar arta sig en aning.

Men det finns en tv-spelsadaption som verkar gått under radarn för många. Tv-serien Castlevania baserat på spelet med samma namn fick nyligen sin tredje säsong på Netflix och även om jag gillade de två tidigare skarpt är denna tredje säsong verkligen ett fall framåt för serien. Mer fokus på karaktärsuppbyggnad och en riktigt mastig story som inte stressas fram. Det finns såklart action att gotta sig åt här också med pisksnärtande vampyrjägare, eldkastande magiker och groteska monster men det är inte där tjusningen ligger. Jag antar att det lugna tempot kan avskräcka många tittare men ge den en chans, den växer verkligen ju längre in man kommer.

Det enda smolket i bägaren är att animeringen inte är lika högklassig som resten av innehållet. Den känns ojämn och upplevs stundtals lite för hackig för min smak men det är absolut inte en deal breaker. Jag har överseende med att allt inte ser silkeslent ut när allt annat är så här pass bra. Våldsam action blandat med komplexa intriger i en naggande god röra helt enkelt.

Streama Castlevania på Netflix.

I Am Not Okay With This

AndreasSett

Korta kickar har blivit en del av min vardag. Jag väljer vanligtvis bort betungande populärkulturella åtaganden numera. Hellre ett rappt indiespel som är avklarat på ett par timmar framför tunga mastiga rollspel på 100-tals timmar. Detsamma med filmer, serier och böcker. Det kan tyckas underligt. Ja, jag erkänner att ekvationen inte går ihop alla gånger men hur som helst passade I am not okay with this in perfekt i min nuvarande sinnesstämning. Sju avsnitt på cirka tjugo minuter vardera. Att jag sedan plöjde serien på två kvällar är återigen ett bevis på att min uppenbarligen verklighetsfrånvända konsumtionspolicy av popkultur inte riktigt klaffar i praktiken.

I am not okay with this är alltså The end of the f***ing world-regissörens nya serie och det märks. I centrum står Sydney som upptäcker att hon kan styra föremål med tankekraft. Stilen på serien känns verkligen igen från nyss nämnda tv-serie med charmiga karaktärer och skruvade scenarion. Det finns en tyngd och att allvar i det hela men intrycket blir ändå lättsamt med en avslappnad berättarstil som utgår ifrån Sydneys dagboksskrivande.

Jag är precis som i fallet med The end of the f***ing world väldigt förtjust i det här. Det är ingen traditionell superhjältesaga, inte ens i närheten faktiskt. Sydney har förvisso krafter men det är inte den aspekten som är i fokus. Det handlar lika mycket om en avig tonåring som tampas med vardagsproblem som skola, olycklig kärlek och familjeproblematik. En hyggligt klassisk coming of age-berättelse men med en fenomenal Sophia Lillis i huvudrollen, ett sjukt svängigt soundtrack och ett intressant övernaturligt mysterium i bakgrunden. Me like!

Serien streamas på Netflix.

Bokslut 2019

AndreasBloggföljetång

2019 års…

… dystopismaskens: Mörk stad av J.S. Axell
Jag gillar det här. Det är en fint utmejslad berättelse med karaktärer som är lätta att känna för men också ett mysterium som gör mig som läsare nyfiken på att läsa vidare. De smittade är nämligen inte det enda hotet i den här berättelsen. Det finns en nerv och ett driv i hur Axell skriver med korta lättlästa kapitel som gör det svårt att lägga ifrån sig boken. Mörk stad gör kanske inte något nydanande med zombiegenren men det är en läsvärd och spännande bok som jag verkligen kan rekommendera för fans av genren.

… tv-flabb: What we do in the Shadows
Årets kanske mest självklara tv-succé. Efter att det blev klart att 2014 års film skulle bli tv-serie har jag varit övertygad om att formatet skulle passa som vampyrtanden i halspulsådern. Det här är för mig det roligaste och bästa som nådde tv-rutan förra året.

… urban fantasy-läsning: Döda platser av Pål Eggert
Döda platser är en värdig avslutning på Sebastian och Isas historia. Jag kommer sakna den här skildringen av Göteborg med dess magi och komplexa karaktärer. De samhällsfilosofiska inslagen, vemodet, mörkret. Gör dig en tjänst och läs dessa romaner, de är verkligen av ett helt eget slag och dessutom sällsynt välskrivna.

… superhjälterulle: Avengers: Endgame
Inte lika vass som Infinity War men den mest känslosamma och omvälvande av samtliga MCU-filmer. Jag gillar hur det mesta knyts ihop på ett fiffigt sätt med tillbakablickar på det som har varit men också med ett par avgörande händelser som kommer att förändra Marvels superhjälteuniversum radikalt framöver.

… tv-överraskning: The Boys
Jag läste den första samlingsvolymen av serietidningen The Boys för några år sedan och gillade skarpt. Men det var ändå en lite av en chock när tv-serien visade sig bli en sådan höjdare. En intressant infallsvinkel på superhjältegenren där de goda är minst lika onda som skurkarna de påstås bekämpa. Hjältarna är i den här tolkningen är korrumperade pr-kampanjer iklädda trikå. Dessutom är det välspelat och en riktigt träffsäker mix av drama, action och komedi. Säsong två kan inte komma fort nog.

… finaste spelupplevelse: Gris
I samma anda som Journey och andra mer artistiska spel är Gris en ny stjärna på indiehimlen. Med strålande speldesign, vackra miljöer och ett storslaget soundtrack griper spelet tag i mig från första stund och släpper aldrig taget förrän eftertexterna rullar.

… skönaste novell: Kulta, den skitungen
Det här är Carlbergs längsta novell hittills och jag tycker verkligen om den här världen som målas upp. Den är precis som i författarens alla alster annorlunda och fängslande. Det är en skön mix av humor, fantasy och lite läskigare inslag. En riktigt bra och genomarbetad novell! Jag ser med spänning fram emot att läsa mer av denne egensinnige herre.

… bästa uppföljare: Watchmen
Damon Lindelofs tv-adaption av Watchmen har stora skor att fylla. En direkt fortsättning på Alan Mores hyllade serieförlaga kräver fingertoppskänsla och respekt men jag tycker den gode Lindelof gör originalet rättvisa. Med briljant rollbesättning, ett välarbetat manus och underbart absurda inslag träffar det här rätt på alla punkter. Jag kände mig smått avdribblad i berättelsen till en början men allt knyts elegant ihop i slutet med ett par fantastiska avsnitt längs vägen.

Bubblare (eller bra grejer som också bör nämnas som hastigast):
Alita Battle Angel, Marriage Story, Star Wars: The Rise of Skywalker, Euphoria, Carnival Row, Gösta, The Umbrella Academy, Barry, Ring Fit Adventure

Under 2019 har jag…
…sett 61 filmer och 45 tv-säsonger
…läst 5 böcker, 5 noveller och 2 serieromaner
…spelat 11 spel

Fjortisapokalyps

AndreasSett

Netflix-exklusiva Daybreak är en serie om tonåringar som tar sig an en tillvaro där ett kärnvapenkrig har lämnat det mesta i spillror och alla vuxna har blivit infekterade av ett virus som gör dem till zombielika varelser. Mitt i allt detta har vi den kärlekskranka Josh som är på jakt efter sin stora kärlek Sam som har försvunnit efter världen gått under. Det låter som en dunderhit på pappret men jag är kluven till det här. 

Det är ett spretigt ihopkok av zombieaction, romantisk tonårsdrama och flamsig komedi. Greppet med att bryta fjärde väggen med snack in i kameran på Deadpool-manér lämpar sig rätt bra här och det är stundtals en underhållande skildring av postapokalypsen trots den överdrivet tramsiga inramningen. Men efter ett gäng avsnitt börjar premissen gå på tomgång och jag stör mig på hur vansinnigt stereotypiskt allt känns. Joshs letande och trånandet efter Sam känns snabbt ointressant och handlingen framstår mer och mer som papperstunn. 

Men det tar sig. Det är framförallt tillbakablickarna i den senare halvan av serien som får mig att återfå hoppet igen. När Josh och Sams relation faktiskt visar sig vara mer än ytligt gulligull. Så jag vill ändå hävda att det kan vara värt att hålla ut. Sammantaget tycker jag Daybreak är en rätt trevlig bekantskap som har sina stunder men slarvar bort en del potential i sin iver att framstå som ungdomlig och lättsam. 

Lovande tv-mys i höst

AndreasSett

Tv-hösten ser riktigt vass ut. Två nya streamingtjänster ser snart dagens ljus i form av Disney Plus och Apple Tv Plus och med dessa kommer också superhypade Star Wars-serien The Mandalorian och dystopiska See med Jason Momoa i huvudrollen. Jag är osäker på om jag tänker hoppa de nya plattformarna från start men dessa två är jag väldigt nyfiken på. Det börjar kosta en slant för att hålla sig uppdaterad i tv-världen.

HBO två hetaste premiärer är utan tvekan fantasyäventyret His Dark Materials och Damon Lindelofs nytolkning av Watchmen. Den sistnämnda är jag vansinnigt pepp på och prenumerationen på HBO är definitivt säkrad i höst.

Netflix satsar allt på The Witcher och som monsterjägaren Geralt ser vi ingen mindre än Stålmannen-föredettingen Henry Cavill. Den första trailern lovar gott och jag hoppas verkligen på en riktigt mörk och ambitiös fantasyserie som kan fylla tomrummet efter Game of Thrones.

Vad ser du mest fram emot?

https://www.youtube.com/watch?v=aOC8E8z_ifwhttps://www.youtube.com/watch?v=7Rg0y7NT1gUhttps://www.youtube.com/watch?v=APduGe1eLVIhttps://www.youtube.com/watch?v=-33JCGEGzwUhttps://www.youtube.com/watch?v=cSqi-8kAMmM

Carnival Row

AndreasSett

I ärlighetens namn hade jag inga större förhoppningar på Amazon Primes påkostade fantasyserie. Trailern fick mig att tänka på Twilight-doftande tonårstrams med fokus på romantiskt alvsex och en barbröstad Legolas. Men tji fick jag. Carnival Row är nämligen en fröjd för ögat med påkostade kulisser, tjusiga specialeffekter och skådisar av högsta klass. Till och med den vanligtvis så träige Orlando Bloom lyckas överträffa sig själv i huvudrollen som hård snut, minst sagt oväntat! 

Carnival Row är nämligen något så anmärkningsvärt som en viktoriansk urban fantasy som lånar inslag från den gulliga sagovärlden Narnia, till viss del det propra Downtown Abbey, men framförallt den mer skitiga stilen från valfri steampunkig 1800-talskuliss. Den fiktiva staden Carnival Row är en plats där unkna värderingar, främlingsfientlighet och rövig människosyn står i centrum. Här är det dock inte de vanliga flyktingarna och invandrarna som behandlas som skit, utan istället raser som älvor och satyrer (såna där figurer som är en korsning mellan människa och bock du vet) som får sin skopa av rasismsleven. 

Serien är proppad med intryck. Här samsas en mystisk deckargåta, oväntade romanser och samhällskritik i en salig röra och jag gillar det skarpt. Det är dessutom överraskande mörkt och våldsamt. 

De åtta avsnitten räcker däremot inte riktigt till för att ge den maffiga berättelsen den tid den förtjänar att verkligen utvecklas till en storslagen historia. Ett par avsnitt till hade inte skadat för att utveckla karaktärer och story. Men en riktigt bra debutsäsong är det trots allt och serien har potential till att bli ännu bättre framöver. Förhoppningsvis kan en mer välfylld säsong två råda bot på detta.

https://www.youtube.com/watch?v=369LHB9N-Ro

Se serien på Prime Video omedelbums!