Ingrid

Inte sedan debuten Galtmannen har Love Kölle gett ut en regelrätt roman. Men efter två novellsamlingar i bagaget i form av Rymdvoodoo vid Apacheravinen och Urmakarens värld är det dags igen.

Församlingsassistenten Ingrid Eskilsson är inte personen hon utgör sig för att vara. På dagarna spelar hon rollen som en snäll liten tant med bred östgötsk dialekt, anställd på Svenska kyrkan i Linköping, men på nätterna utövar hon svart magi för att kommunicera med de döda. När Ingrid lyckas återuppväcka mästernekromantikern Magnus Benedictus Petri, är målet att tillsammans med den gamle biskopen knäcka odödlighetens gåta. Men den medeltida magikern har helt andra agendor och snart blir det en kamp på liv och död dem emellan.

Ingrid är en vrickad historia i samma anda som 80-talets skräckkomedier, en genre som ligger mig varmt om hjärtat. Här finns influenser från exempelvis Evil Dead och Re-Animator men också Clive Barkers Hellraiser. Jag vet ärligt talat inte om jag någonsin tidigare har läst ett svenskt verk som både innehåller humor och splatter tidigare. På så sätt är Ingrid unik och ett mer än välkommet inslag i den svenska utgivningen. Här tar Kölle äntligen ut svängarna rejält i en längre berättelse, något som han bara visat prov på i sina skruvade noveller tidigare. Författaren har dessutom lyckats med konststycket att inte låta det bli för flamsigt utan balanserar berättelsen bra med en lagom mängd humor- och gore-inslag.

Min enda invändning är att historien är i kortaste laget. Jag hinner aldrig lära känna Ingrid på djupet och berättelsen hade gärna fått några sidor till att breda ut sig på för att få mig mer involverad och engagerad. Samtidigt är det i likhet med sina inspirationskällor inte där fokuset ligger. Det här är en historia som ska underhålla och överraska med sina galna upptåg, och Kölle visar verkligen prov på lekfullhet och kreativitet i sitt berättande.

Konceptet med en gammal tant som bokstavligen går över lik för att uppnå sin dröm om odödlighet är på ett konceptuellt plan en lika genial som absurd idé. Jag blev omedelbart nyfiken på vart dessa galenskaper skulle ta vägen och uppskattade i högsta grad den knäppa historien. Det är också en roman som känns uppfriskande opretentiös. Det är gasen i botten från första sidan utan krusiduller. Som ett stort fan av humoristisk splatterskräck suktar jag redan efter mer av samma skola.

Titel: Ingrid
Författare: Love Kölle
Genre: Skräck, humor
Utgiven av: Swedish Zombie
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Iron Fist är den svagaste Netflix/Marvel-serien hittills

Säsong ett av Daredevil är ett briljant stycke superhjältedrama, säsong två är, trots en spretig avslutning, i sina bästa stunder minst lika bra, och Jessica Jones är ett välregisserat kammarspel med en fantastisk skurk och intressant huvudkaraktär.

Nu är Iron Fist här och tyvärr fortsätter serien en nedåtgående trend för Marvels Netflix-samarbete. Där Daredevil satte ribban högt för nästkommande tv-satsningar tar Iron Fist istället rygg på Luke Cages skakiga andra halva och spär på det faktum att det saknas de resurser som krävs för att producera en spektakulär superhjälteserie av den här kalibern.

Iron Fist är egentligen den första av de fyra karaktärerna som involverar mer traditionell superhjälteflärd med magi, superkrafter och allt vad det innebär. Men det är rätt uppenbart att Netflix inte lagt så mycket krut på produktionen denna gång och försöker dölja detta genom att berätta en origin story mestadels bestående av dialog men också via luddiga flashbacks som bortser från allt som kan andas produktionsvärde. Det babblas ständigt om det mystiska munkklostret K’un-Lun men det visas inte ett jota, istället ligger fokus på flyplanskraschen som gjorde Andy Rand föräldralös och mysteriet bakom.

Faktum är att Iron Fist andas mer CW-serie och kretsar kring familjeintriger och lättsam tv-såpa. Serien liknar snarare tramsiga Arrow än superba Daredevil både sett till stämningen och ytliga karaktärer men också på grund av miljardäraspekten och de återblickar som gräver i huvudpersonens förflutna. Det finns visserligen intressanta delar i berättelsen och syskonen Ward och Joy är komplexa och välspelade men Andy Rand är en fruktansvärt stereotypisk och tråkig huvudkaraktär. Det som höjer serien ett par snäpp är några fint koreograferade fightingscener och ett par riktigt brutala händelser. Det finns en del glädjas åt som fan av källmaterialet men som helhet övertygar inte Iron Fist.

Det är smått oroväckande att Marvels och Netflix superhjälteprojekt inte längre övertygar på samma sätt som inledningsvis. Iron Fist är inte en dålig tv-serie men den känns tämligen medioker i jämförelse med tidigare produktioner. Förhoppningsvis kommer The Defenders råda bot på den nedåtgående spiralen och återigen leverera någonting som känns spännande och engagerande.

Alfa och omega

För er som hängt här på bloggen ett tag är medvetna om att jag och författaren Oskar Källner har en historia tillsammans. Det hela började med att Oskar spelade in ett ”sommarlovsprogram” för podcasten Radio Speltorsk och han blev senare också min poddkollega i Farfarsparadoxen (som just nu ligger på is). Vi har med andra ord känt varandra ett tag nu. Med det i bakhuvudet ska jag ändå ge mig på att bedöma Oskars senaste utgivna verk Alfa och omega.

Munins skärvor, Oskars förra samling, hyllades högljutt när jag recenserade den för något år sedan och Alfa och omega är minst lika bra. Jag kan inte komma på någon svensk författare som så sömlöst kan röra sig mellan olika genrer och leverera så högklassiska texter. Det spelar ingen roll om det handlar om androider, drakar eller superhjältar, Oskar behärskar att skriva om all sorts fantastik. Precis som i fallet med nyss nämnda kollektion innehåller även denna en del återutgivet material, så istället för att återigen skriva nya lovsånger om noveller jag redan nämnt så gör jag det lätt för mig. Den absoluta favoriten är Tills tiden skiljer oss åt och så här skrev jag om den när den ursprungligen släpptes 2014:

”I Källners senaste novell utforskar han tidsresande, och det är en gripande berättelse som sträcker sig flera tusen år fram och tillbaka i tiden. Det är en berättelse om sorg, kärlek och övertygelse. Den är omvälvande och spektakulär. Många frågor om livet och om skapande ställs under resans gång, likaså om krig och förstörelse. Men i grund och botten är det en storslagen kärlekshistoria och jag blev både rörd och hänförd av Oskars text. Ska du läsa en science fiction-novell i sommar, låt det bli denna.”

En annan höjdare är Stockholms drottning och så här skrev jag om den i min recension av antologin Stadens väsen:

”Jag förundras över den fantasi och lekfullhet som ständigt gör sig påmind i Källners noveller. Det vimlar alltid av högteknologiska grunkor, underliga varelser och omvälvande händelser. Det stämmer också bra in på Stockholms drottning. Här samsas bland annat ett mc-gäng bestående av punkiga minotaurier, gigantiska skugglika tentakelmonster, svartalfer och drakar. Det är händelserikt och medryckande.”

De där två novellerna sammanfattar den här boken väldigt bra. Det är en samling som till viss del innehåller actionfylld underhållning men också djupare berättelser med rum för eftertanke och filosofiska funderingar. Källner kan konsten att skriva brett med många nyanser och det är också hans största styrka som författare. Han verkar besitta en till synes gränslös fantasi som smittar av sig och berikar läsupplevelsen. I Oskars korta berättelser kan verkligen allt hända.

Samlingen innehåller följande noveller:
Vid världens ände
Tills tiden skiljer oss åt
Jormungand
Memento Mori
En sista kyss farväl
Stockholms drottning
Gamma

Titel: Alfa och omega
Författare: Oskar Källner
Genre: Fantasy, skräck, science fiction
Utgiven av: Fafner förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

En vecka med Switch

Det är idiotiskt att köpa en spelkonsol vid release. En nysläppt spelmaskin lider alltid av barnsjukdomar som buggar i gränssnittet, hårdvaruproblem, brist på funktioner och ett skralt spelutbud. Nintendo Switch är inget undantag. Min egen maskin har till exempel en urusel wifi-signal och jag kan inte ens nå den digitala spelbutiken när jag den befinner sig i dockat läge på undervåningen. Det bådar inte gott för stundande onlinespel. Men det har också rapporterats om synkproblem för kontrollerna och att skärmen repas när den placeras i dockstationen.

Jag rekommenderar alltid alla att vänta minst ett år med att köpa en ny spelkonsol. Barnsjukdomarna är fixade, spelbiblioteket har växt till sig och alla utlovade funktioner har säkerligen implementerats. Med lite tur har dessutom konsolen sjunkit i pris.

Men vem fan orkar vara rationell? Klart jag skulle ha en Nintendo Switch på lanseringsdagen, någonting annat var otänkbart. Jag har köpt Nintendos konsoler vid release sedan Nintendo 64 och det är alltid ett speciellt ögonblick att få vara bland de första att tafsa på ny spelhårdvara. Att vara en i gänget, dela med sig av sina intryck och slungas ut i ovissheten som en upptäcktstörstande försökskanin. Det överträffar allt som egentligen är dåraktigt med att köpa en ny spelkonsol dag ett.


Bra och dåligt med Nintendo Switch


😀 Hybridkonceptet
Att byta mellan att spela bärbart och stationärt fungerar helt strålande. Jag älskar att kunna spela mina spel överallt och att kunna välja mellan en fet spelupplevelse på min tv eller en portabel session i sängen. Smidigt, bekvämt och oväntat användningsbart.


🙂 Gränssnittet
Rappt, snabbt och lättnavigerat. Det är förvisso väldigt avskalat och saknar den personlighet och charm vi är vana vid från Nintendos sida men jag gillar det skarpt. Fotofunktionen är läskigt beroendeframkallande och väldigt enkel att använda.


🙂 Kontrollen
Jag har inte skaffat en Pro Controller än och faktum är att jag just nu inte saknar ett sådant alternativ. Joycon-kontrollerna är förvisso små men fungerar överraskande bra både i det medföljande ”grip”-tillbehöret men också separerade från varann, i tiltat co-op-läge och i varsin hand i enspelarläge. Jag kanske ändrar uppfattning den dagen jag håller i en Pro-kontroll men just nu är jag nöjd med de medföljande alternativen.


🙁 Onlinefunktioner
Det onödigt krångliga sättet att lägga till vänner kallat friend codes är tillbaka, det går inte att skicka meddelanden, ingen voice chat och inget svenskt tangentbord. På många sätt känns det som att Nintendo Switch inte riktigt var redo för lansering, bristen på onlinefunktioner är ett bevis på detta. Den utlovade onlineappen släpps i sommar och den upphottade betaltjänsten lanseras först i höst.


🙂 Spelutbud, Virtual Console och eShop
Inga klassiska Nintendo-spel vid release? Dumheter! Och inte ett knyst om en kommande release window har vi fått nys om heller men eShop är åtminstone på plats. Butiken är enkel att navigera och det finns en del bra titlar att välja på. Snipperclips, Fast RMX och Blaster Master Zero är Nintendo-exklusiva, och Shovel Knight-expansionen tidsexklusiv. Vissa påstår att Zelda är det enda som är nåt att ha vid release men det är ett överdrivet påstående om du kan tänka dig att handla digitalt.


😀 Zelda
Jag närmar mig 50 spelade timmar nu och bara det säger en del. Så mycket tid lade jag förmodligen inte på spelande förra kvartalet. Believe the hype! The Legend of Zelda: Breath of the Wild är precis så magiskt och fantastiskt som recensenterna vill påtala. Det här är det bästa Zelda-spelet jag spelat och kanske också mitt absoluta favoritspel någonsin. Så jävla bra är det.



Sammanfattningsvis


Efter en vecka tillsammans med Nintendos nya hybridmaskin har jag bildat mig en uppfattning om vad jag känner inför Nintendos nya konsol. Precis som med andra purfärska konsoler har jag upptäckt en mängd brister vad beträffar Switch. De är förbluffande många faktiskt. Mycket av det här kommer säkert fixas till men i dagsläget finns det en del att gnälla på men också att hylla.

Sanningen är den att jag ändå är smått förälskad i min nya maskin samtidigt som jag är irriterad över bristen på funktioner, appar och de hårdvaruproblem den dras med. Men det positiva överglänser det negativa i nuläget. Det är en gedigen pryl och ett märkbart snäpp upp i jämförelse med Nintendos tidigare plastiga elektronikprodukter. Switch känns lyxig, snygg och rejäl.

Konceptet är lysande och konsolen besitter en potential som kan bära precis hur långt som helst om Nintendo förser den med spel som drar nytta av konsolens innovativa egenskaper. Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde som många gånger förut och slängde mig över en konsol som jag på förhand inte visste skulle prestera. Men den levererar verkligen på de punkter som till en början betyder nåt. En perfekt fusion mellan bärbart och stationärt med ett lanseringsspel i form av Zelda som knäcker allt som finns att köpa i spelväg just nu.

Barrfiolernas rike

Det första som slog mig när jag fiskade upp Barrfiolernas rike ur brevlådan är den minimalistiska bokomslagsdesignen. Väldigt tjusigt, och precis som Fredrik Malmquist på Doppelgänger förlag beskrev i den publicerade intervjun här på bloggen, påminner den om polska filmaffischer och Taschen-böcker i sitt utseende. Enkelt, spartanskt och stilistiskt.

Innehållet då? Jo, Joni Huttunens debutroman är en läsvärd spökhistoria med en bekant premiss. Miika tar sitt pick och pack, reser från Göteborg till sin släktstuga i Finland för att testa lyckan som författare. Men huset, som ligger ensligt, långt inne i skogen, ruvar på hemligheter. Miikas släkt har uppenbarligen lämnat starka avtryck efter sig, och den närliggande ortens invånare, är varken speciellt välkomnande eller måna om att berätta om Miikas släktingars öde.

Som sagt. Barrfiolernas rike delar ett upplägg med många berättelser innan Huttunens debut. Inget fel i det. Hemsökta hus i mörka skogar har varit ett vinnande koncept många gånger tidigare. Och det här är en skickligt författad bok som lyckas kännas suggestiv och hallucinatorisk. Med kusliga mardrömmar och vandrande vålnader byggs stämningen upp. Miika får svårare och svårare att skilja på vad som är riktigt eller inte och han sugs längre ner i det släktmysterium som präglar stugans förflutna.

Barrfiolernas rike är en kort men naggande god spökhistoria. Välskriven och lagom läbbig. Handlingen känns aningen förutsägbar men på det stora är det en snyggt komponerad och tillfredsställande berättelse att sätta tänderna i. En no-brainer för alla som diggar atmosfärisk indieskräck.

Titel: Barrfiolernas rike
Författare: Joni Huttunen
Genre: Skräck
Utgiven av: Doppelgänger förlag
Utgivningsår: 2016
Inköpsställen: Adlibris, Bokus och Doppelgängers webshop

Gästblogg: Christin Ljungqvist om begreppet gaspunk


Författare Christin Ljungqvist, foto: Ola Kjelbye.

Som den norska författaren Siri Pettersen framhärdar: fantasy ska redde verden. Och jag instämmer. Fantasin ska rädda världen. Det räcker inte med det vi redan vet, vi behöver vad vi inte vet. Vi behöver se längre, och till det krävs stor fantasi.

Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern, släpps 22 mars 2017 och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Den är i en genre jag successivt närmat mig, en genre som också blivit min räddning. Kanske för att steampunk, eller ångpunk, inte bara är en genre, utan något som närmast liknar en rörelse.

Steampunk kan vara böcker (flest på engelska, men exempelvis Kleptomania av Kristna Hård), filmer (Hugo Cabret, de senaste Sherlock Holmes), festivaler (jag var på den i Lincolnshire, England, 2014, fantastisk), baler, föreningar, cosplay, workshops (där du kan snickra dina egna goggles, eller färdglasögon som jag kallar dem), inredningslinjer, temabarer/restauranger (Steampunk Bar här i Göteborg), kläder, attiraljer. För den oinvigde kan man föreställa sig viktoriansk estetik, luftskepp, färdglasögon, stora maskiner med synliga kugghjul, smog och skit, och man får en ganska korrekt bild. Men som ni förstår finns en hel massa mer bakom begreppet.

Jag har blivit mer och mer fascinerad av steampunk. Bryter jag ner min fascination till dess beståndsdelar handlar det konstigt nog om hållbarhet – att återanvända. Att ta något, bygga om det och vips! Har man en förlängningsbar arm, eller något som flyger. Ungefär som Fabror Frej. Fast med färdglasögon, och kanske ett större användningsområde i åtanke. Det handlar också om en svunnen tid jag kan sakna, gammal teknik, gammalt mode, folkvett, höviskhet – ett arbetande folk, lite segare än vi som lever idag, som lagar saker när de går sönder istället för att slänga dem, som vet hur man manglar lakan, som vet hur man får saker att gro.

Medan jag skrev på det som från början var ett försök till att döva min egen framtidsångest, och som nu blivit Vita Tigern, insåg jag att steampunk inte var min genre trots allt. Istället för viktoriansk estetik väljer jag 40- och 50-talets victoryrolls, vippiga kjolar och plommonstop. Istället för smog och skit väljer jag ren luft, vild natur, gamla städer i ruiner och halvt sjunkna bilvrak. Istället för ånga består taken i Vita Tigern av högteknologiska solceller som omvandlar vatten till vätgas. Gas, alltså. Gaspunk. Samma mall, andra inslag.

Jag vet att jag tar genren och gör lite som jag vill med den. Det är väl också tjusningen med fantasin, att tillåtas frihet, att få tänka långt. Senast jag skrev fantastik var jag nitton år. Vi ska inte räkna efter hur längesen det var. Låt oss bara glädjas tillsammans över att min självterapi snart finns till försäljning och att du, om du också känner framtidsångest och undrar vart vi är på väg, kan läsa den och också finna framtidstro. Det är nämligen dit vi är på väg, i rasande fart, rakt in i mellangärdet på gaspunkens era.

Om gästbloggare Christin Ljungqvist:
Debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta. Boken följdes av Fågelbarn 2013 och Rävsång 2014 , samtliga utgivna på förlaget Gilla Böcker, numera del av Lilla Piratförlaget.

Christin jobbar på webbyrå som administratör/copywriter, för tillfället mammaledig med Rut, och bor med min familj i Majorna, Göteborg.

Hemsida
Facebook
Instagram
Gilla Böcker/Lilla Piratförlaget
Förhandsboka Vita tigern på Adlibris eller Bokus

Förlaget Doppelgänger om att ta Chuck Palahniuk till Sverige och polska filmaffischer

Doppelgänger är ett nystartat bokförlag med Malmö som hemvist och säger sig ge ut säregna, udda och skrämmande böcker. Tre till antalet har det blivit än så länge. Nomen Nescio av Nils Fredrik Kullenberg, Barrfiolernas rike av Joni Huttunen och Gallring av Chuck Palahniuk. Jag fick en pratstund med Fredrik Malmquist, som tillsammans med sin fru Emeli driver Doppelgänger.


Vilka är ni som står bakom förlaget och hur kom det sig att ni kände behovet av att starta upp Doppelgänger?

Det är jag och min fru Emeli som står bakom förlaget. Jag har arbetat i förlagsbranschen sedan 2007 (på senare år som frilans) och min fru är bibliotekarie och bokhistoriker. Vi har båda drömt om att starta upp ett förlag under flera år men aldrig riktigt vågat ta steget. Men i samband med att vi fick läsa manuset till Nomen Nescio kände vi att manuset var för bra för att inte bli utgivet. I samma veva antogs manuset av ett annat förlag och vi lade planerna på is. Av olika anledningar blev manuset dock aldrig utgivet utan hamnade återigen hos oss. Samtidigt hade vi börjat undersöka hur mycket som fanns utgivet av Chuck Palahniuk i Sverige och fann till vår förvåning att endast en bok (Fight Club) blivit översatt. Så då tog vi beslutet att både ge ut Nomen Nescio och att ta Palahniuk till Sverige.

En annan idé med förlaget är att vi vill ta vara på tanken att boken är en artefakt och ett konstverk. Vi har tröttnat på hur bokomslagen ser ut idag. I princip alla omslag ser likadana ut och därför kände vi att vi ville göra något helt annat med våra. Så med inspiration från bland annat polska filmaffischer och Taschen har vi försökt skapa något annorlunda och det tycker vi att vi har lyckats med. Dessutom ger formatet danskt band större utrymme till detta jämfört med exempelvis en bok med skyddsomslag, där omslagsbilden oftast endast trycks på det borttagbara skyddsomslaget. Det danska bandet gör att illustrationen och bokpärmen förblir oskiljaktiga.

Som en ny aktör på marknaden, hur går ni tillväga för att nå ut till potentiella läsare?

Eftersom vi saknar ekonomiska muskler och en stor distributionsapparat får vi helt enkelt lita till kontaktnät, sociala medier, bloggar med mera. Hoppas på att någon läser böckerna och sprider ordet helt enkelt.

Gallring av Fight Club-författaren Chuck Palahniuk gavs ut av Doppelgänger i november i fjol. Finns det planer på att översätta och ge ut fler utländska böcker framöver?

Det finns absolut en förhoppning om att ge ut fler översatta böcker, inte minst mer av Palahniuk. Det är dock en fråga om ekonomi och om det finns intresse bland läsarna i Sverige.

Angående rättigheter, översättningar och utländska författare. Hur såg den processen ut i fallet med Gallring?

Som jag skrev ovan så undersökte vi om Palahniuk var utgiven i Sverige. När han knappt var det tog vi kontakt med hans agent och frågade helt enkelt om det var möjligt att förvärva rättigheterna och vad det skulle kosta. Och på den vägen är det.

Enligt er hemsida har ni dessutom en förhoppning om att ge ut serier i framtiden, finns det någonting nytt att delge kring detta?

Egentligen inte. Vi gillar båda serier och jag har arbetat en del med det förut. Men i nuläget finns det inget nytt att berätta.

Vad händer under 2017?

Förlaget rullar på som vanligt och försöker nå ut med de tre böcker vi har. Vi ska försöka vara med på så mycket mässor och litteraturfestivaler som är möjligt och samtidigt hinna med att ge ut nya böcker. I nuläget är vi mycket intresserade av att få in fler manus. Och hemskt gärna av kvinnliga författare!

Läshögen växer och Iron Fist imponerar inte

Läsningen går trögt just nu. Antagligen har det att göra med min besatthet av att plöja Nintendo Switch-nyheter som en manisk galning varenda kväll. Kan verkligen inte få nog av skvaller, rykten och nyheter om Nintendos kommande hybridkonsol. Men i brist på genomtänkta blogginlägg finns det åtminstone några saker jag kan rapportera om.

I mars har nya superhjälte-serien Iron Fist premiär på Netflix. Eftersom jag för ovanlighetens skull har minimal bakgrundsinformation om karaktären bestämde jag mig för att ta mig an The Immortal Iron Fist, vilket verkar vara den följetång som fått mest lovord av någorlunda insatta serienördar. Jag har läst den första delen av två och jag är inte överdrivet imponerad än så länge. Den kanske tar sig, men jag finner varken Iron Fist som karaktär eller premissen för just detta äventyr speciellt intressant. Ska hur som helst bli spännande att se hur superhjälten gestaltas i tv-rutan om ett par månader.

Den lilla bokläsning jag mäktat med i år är knappt hundra sidor av Daniel Svanbergs Gruvdamen. Jag har verkligen stångats med sidorna men det är verkligen inte bokens innehåll som är syndabocken, tvärtom! Det har nämligen börjat mycket lovande med många fascinerande karaktärer och en oförutsägbar handling. Ser fram emot att läsa vidare så fort läsorken tar vid igen och mitt Switch-nyhetsbegär lugnar sig en aning.

För övrigt har recensionshögen återigen nått episka höjder. Just nu består den av:

Gruvdamen – Daniel Svanberg (Hoi Förlag)
Natten jag dog – Peter Erik Du Rietz (Hoi Förlag)
Isa – Valkyrian – Peter Hultgren (Mörkersdottir Förlag)
Bäraren – Marcus Olausson (Mörkersdottir Förlag)
Nattlöpare – Marcus Olausson (Mörkersdottir Förlag)
Tidsmaskinen – H.G. Wells (Fafner Förlag)
Alfa och Omega – Oskar Källner (Fafner Förlag)
Barrfiolernas rike – Joni Huttunen (Doppelgänger Förlag)
Gallring – Chuck Palahniuk (Doppelgänger Förlag)

Många lovande grejer i den där läshögen! Förhoppningsvis får ni läsa mer om dessa inom en snar framtid. Puss!

Intervju: ”Det är väldigt lite Twilight eller Låt den rätte komma in”


Foto: Gottick.com

Anders Fager slog igenom med dunder och brak med novellsamlingen Svenska kulter och har sedan dess etablerat sig som en av landets mest pålitliga skräckförfattare. I mitt tycke är han också en av de mest intressanta. Och bästa. Fager är framförallt känd för att ha skapat en egen, Lovecraft-influerad mytologi, som utspelar sig mot en hemtam svensk kuliss.

Hans universum har breddats och utökats med flertalet noveller, men också med romaner i form av Jag såg henne idag i receptionen och En man av stil och smak. Han har också hunnit med en läbbig barnbok, en serieroman tillsammans med Daniel Thollin och en postapokalyptisk novellsamling. 2017 kommer bli rena smörgåsbordet för alla som gillar Anders Fagers verk då det vankas massa läsgodis under året.


Med några få undantag har du tills nu låtit dina historier utspela sig i universumet du skapade i och med Svenska kulter. Personligen är jag extremt förtjust i mytologin du skapat men kan det ibland kännas som det begränsar dig i ditt skrivande?

Klart att Kulternas värld är begränsande så till vida att det inte går att göra vad som helst i den. Främst tematiskt, men även tekniskt. En historia skriven i samma yviga och otroligt associativa stil som For the love of goddess (kommer i vår med Fria Ligan som utgivare) är svår att ställa bredvid något nästan sakralt som Pigornas tappa.

Sen kommer det punkt när det givetvis är kul att göra något annat. Hjärnan vill ha omväxling. Det roligaste och mest rock’n smock jag gjort på länge var att skriva korta texter direkt på engelska för Mutant Chronicles. Mot slutet publicerade de ut mina texter dagen efter att jag skickade in dem. Med vårtor och allt.

Ärligt nu. Var det tanken att Svenska kulter skulle vara en fond för en mer utbredd mytologi redan från början eller föddes idén i samband med att du skrev fortsättningen?

Jag har faktiskt frågat Neil Gaiman samma sak. ”Inte var allt det där meningen från början?” Han gled på svaret. Svaret i mitt fall att tack vare Sandman så tillät jag mig att tänka de banorna från första sidan av Kulterna. Sandman är i början fantastiskt ambitiös utan att någonsin bli pretentiös.

Temporärt omslag
På tal om kulter-universumet, For the love of goddess verkar vara nästa del som utspelar sig i den världen. Vad kan vi förvänta oss av den boken?

For the love of goddess är inte en del av Svenska kulter, utan en utväxt på rollspelet KULTs väldigt groteska världsbygge. Det är väldigt mycket gotiskt och stora gester och köttkrokar och svart läder och Clive Barker. Jag känner att jag har lärt mig att plagiera honom nu. Och det är egentligen inte så svårt, men precis som med Gaiman så måste man ta i från början och verkligen tro på det man gör.

Historien handlar om två äldre kvinnor, varav den ena är en slags gudinna, och deras kamp om en väldigt vacker ung man. Precis som med Kaknäs sista band så krävs absolut ingen förkunskap om något spel. Det är bara att hoppa i den djupa ändan av bassängen och låta sig svepas med.

Okej, bra att veta. När vi ändå har rollspel på tapeten, du har varit involverad i flertalet rollspel sedan åttiotalet. Vad är det som fortfarande lockar med att skriva för den plattformen?

Det är oftast små situationer man beskriver. Det är liksom behändigt. Och man kan gräva ner sig i att beskriva en miljö och enstaka karaktärer istället för långa händelseförlopp. Och jag som skriver bra dialog får inte skriva dialog. Att skriva till Varselklotet är extra roligt för att jag faktiskt kan skriva om min barndoms sjuttiotal utan att vara vare sig nostalgisk (som jag tycker är trist) eller skriva memoarer (ännu tristare – min fru har order att döda mig den dag jag får för mig att skriva memoarer).

Historien till Varselkotet kommer hur som helst att heta ”Tokna och Galna” och vara både rolig och ganska sorglig. Och bland annat avhandla den på sin tid fruktade ”Sätramumien”.

Du nämner Clive Barker och Neil Gaiman som uppenbart är några av dina inspirationskällor. Men du sammankopplas oftare med H.P. Lovecraft på grund av ditt världsbygge som till viss del påminner om den gamla skräckgubbens dito. Är det överhuvudtaget en lämplig jämförelse?

Eftersom jag är en de få i världen som gör något konstruktivt med Lovecrafts mytologi så får jag väl finna mig i att kopplas ihop med honom. Och en miljard tentakelskämt. Det alla däremot inte begriper är att för att göra något konstruktivt och nydanande med Lovecrafts mytologi så måste man sluta tro att Lovecraft som författare är något att ens snegla på som inspiration. Det är där Clive Barker och Neil Gaiman och en massa andra inspirationskällor blir viktiga. För att de är författare. De kan verkligen skriva.

Jag blev väldigt förtjust i dina små Mutant-berättelser i Kaknäs sista band och postapokalyptiska historier verkar hett numera. Finns det planer på att skriva ett längre ”efter katastrofen-verk” i framtiden?

Tycker väldigt mycket om flera historier och figurer i Kaknäs. Hammarkullens hjälte skulle vara en av mina Fager-favoriter om jag inte var Fager. Jag skulle gärna skriva mer i den miljön. Om jag hann. Det är av någon anledningen väldigt lättarbetad setting. Sen är väl den andra frågan vad ett ”längre verk” ska handla om. Då blir det någon mer central konflikt eller ett större hot som ska avhandlas. Frågan är vad det gör med perspektivet och det lite mysigt serietidningsaktiga.

Evas första vecka som död ges ut som ljudbok via Storytel i maj. Varför blev det en ljudbok? Jag vill minnas att du spelade in ett eget litet ljudprov med atmosfärljud i bakgrunden för ett tag sedan. Kommer Evas första vecka som död ta fasta på denna idé?

Det blev en ljudbok för att Storytel ville ha en ljudbok och gillade mitt otroligt spontana förslag ”medelålders innerstadsmedelklasskvinna blir vampyr”. Sitter med näst sista redigeringen just nu. Det är mycket blod och kroppsliga förändringar, och stora delar av historien utspelar sig i swingerkulturen. Det är väldigt lite Twilight eller Låt den rätte komma in.

Evas första vecka som död kommer att läsas in av en kvinnlig uppläsare, det är inte bestämt vilken än, och det kommer verkligen att bli jättespännande att höra mina ord med en kvinnas röst. Det finns en metanivå där som jag inte riktigt fått huvudet runt. Däremot så blir det en konventionell ljudbok, utan ambienser eller mer inslag av radioteater. Som jag uppfattar det så är juryn fortfarande ute vad gäller vad som är den bästa nivån av ”dramatisering”. Skulle själv gärna skriva något mer dramatiskt. En fejkad P3-dokumentär eller så.

Skriv om sånt du känner till, är ofta tipset aspirerande författare verkar få och ändå har du inte applicerat dina erfarenheter som yrkesofficer i dina berättelser hittills? Vadan detta?

Skulle aldrig komma på tanken att skriva MÖPiga Clancy/Guillou-historier. Helvete vad tråkigt. Har skrivit en novell – När döden kom till Bodskär – som utspelar sig i de tidiga åttatalets ubåtskränkningar. Det var segt nog.

Skulle snarare påstå att ”skriv om vad som helst utom dig själv och det du kan” är ett bättre råd till aspirerande författare.

Så det är inte just detta du har anammat i kommande Wunderland?

Jag är infanterist. Wunderland handlar om det rymdskepp som kraschade i öster Svalbard 1942-07-03, mitt mellan en grupp tyska ubåtar och en annalkande allierad konvoj. Jag kan inget ”på riktigt” om vare sig flyg eller flotta. Jag kommer snarare att behöva research mer än någonsin.

Den svenska skräckutgivningen har verkligen fått upp flåset de senaste åren och det släpps mycket bra grejer i genren. Men om någon frågar mig finns det fortfarande hål att fylla. Splattrig rymdskräck är en bristvara till exempel. Vad skulle du själv gärna läsa om?

Oj. Jag vill läsa om något helt oväntat. Men vad är oväntat. Läser verkligen för få romaner.

2016 verkar ha varit ett enormt produktivt år för dig som författare, vad gör Anders Fager under 2017? Ligger du och slappar på sofflocket och löser in alla royalty-checkar från fjolårets hårda arbete eller smider du redan nya planer?

Wunderland ska skrivas i år och ges sedan ut av Fria Ligan. Boken är bara ett manus och en massa kartor än. Efter det ska jag skrivna för White Wolf. Och göra klart tredje boken om Cornelia Karlsson, är det tänkt. Som tidigare nämnt skriver jag ett äventyr till Simon Stålenhag-rollspelet också.

Pepptoppen 2017: Nintendo Switch

Det är inte varje år det lanseras nya konsoler. På fredag, klockan fem på morgonen kommer Nintendo avtäcka sin nästa spelmaskin på allvar. Jag kommer såklart att ställa klockan och följa det hela med yrvaken uppsyn.


Så vad är grejen med Nintendo Switch?
* Det är en konsolhybrid som går att använda både i stationärt och portabelt läge
* Den har två avtagbara kontroller samt ett utfällbart ställ som möjliggör för multiplayerspelande både i stationär och bärbar form
* Det är maskin från Nintendo vilket innebär välgjorda och starka förstapartstitlar

Vad kan vi förvänta oss av evenemanget?
* Det kommer pågå i cirka en timme
* Det kommer att sändas live från Tokyo på japanska och kommer vara textat på engelska
* Efter avtäckningen kommer Treehouse Live-sändingar ta vid där spelen kommer att visas upp på ett mer omfattande sätt

Vad kommer evenemanget innehålla?
* Massvis med spelavslöjanden
* Lanseringsdatum
* Slutgiltigt pris
* Hårdvarufakta

Vad ska vi inte förvänta oss av Nintendo Switch?
* Ett prestandamonster i stil med PS4 Pro eller Xbox One Scorpio
* En maskin med ett massivt tredjepartstöd

Evenemanget kollar du på här:


För att höja peppen ytterligare ett par snäpp har jag sammanställt en bingobricka med personliga förväntningar och önskningar inför den stora revealen.

Kommer du följa evenemanget?