Första hösten – Blå gryning

När skördarna förstördes oroade sig alla för vintern. Så naivt. De flesta skulle inte överleva hösten.

Stockholm. De nya blommorna spränger igenom ännu en trottoar och Livsmedelsverket kallar till krismöte. Vad gör man när de blå blommorna inte kan sorteras ut från skördarna? När gräset har försvunnit och kornas mjölk är ljusblå?

Ändå är det inte vad de borde fokusera på. Hösten är här och Lisen är forskaren som först ser förändringen. Inte som hon skulle önska under ett mikroskop. Hon ser den i sig själv.

Första hösten är en dystopisk skräckroman som skickligt väver in vår tids vetenskap i en verklighet bortom de mest groteska mardrömmar.

För inte allt för längesedan fick jag leta med ljus och lykta efter svensk apokalypslitteratur, men nu är det andra tider! Lars Widerängs Sjärnklart-trilogi, Lova Lovéns Trojanerna och K.G. Johanssons Biotika är bara några av senare års domedagshistorier från vårt avlånga land. Berättelserna om hur jorden går under poppar upp som svampar i skogen, och som jag älskar den här trenden.

I Första hösten är det inga svampar i skogen som vänder upp och ner på tillvaron, men inte långt därifrån. Det är en ny typ av blomma som sprider sig över Sverige och Europa. Forskarna står handfallna och när människorna smittas, men också börjar förvandlas, är epidemin och samhällets kollaps ett faktum.

Boken är snyggt konstruerad och växlar mellan tre huvudpersoner som upplever undergången från olika perspektiv. Ett författargrepp jag verkligen gillar. Emmelie Pettersén Uggla behärskar verkligen upplägget bra. Jag lär känna karaktärerna och de är tydligt porträtterade. Vem älskar inte 15-åriga Charlys överanvändande av tillägget ”ap”- i alla dess former? Uttryck som ”apsvett” ramlar ut så fort hon öppnar munnen. Sjukt charmigt. Adam är till en början ett stort arsle men min förståelse och inställning till honom som karaktär hinner ändra sig under äventyrets gång. Detsamma gäller Fredrik och Lisen. Det finns gott om intressant karaktärsutveckling.

Texten är för övrigt rak, enkel och medryckande. Kapitlen är korta och avslutas sällan utan en subtil cliffhanger som får mig att prompt vilja läsa vidare. Tempot är högt och berättelsen tappar inte fart en enda gång. Jag får som läsare aldrig tid till att hämta andan. Inte mig emot, speciellt när det är så här spännande och actionfyllt. Det är en orgie i blodiga slagsmål, hisnande flyktscener och monstermetamorfoser.

Författaren har skapat ett scenario som känns kittlande och trovärdigt. Inte minst de vetenskapliga bitarna, som förmodligen har krävt en del research. Jag köper allt med hull och hår, även om det såklart inte är förankrat i en realistiskt framtidsbild. Men vad vet jag. Ett muterat växtvirus och domedagen kanske är närmare än de flesta av oss tror?

Det är precis så här jag vill ha min apokalypshistoria serverad. En smart idé om hur det skulle kunna gå till när världen går under, bra karaktärer och makabra body horror-inslag som får det att vändas i magen. Rubbet sitter som en smäck.

Jag har dessutom förstått att en fortsättning är på gång, vilket gör mig väldigt glad. Det här är så förbaskat rakt upp min gränd att jag bubblar lite inombords när jag nu i efterhand tänker på boken. Klart jag vill ha mer av detta! Förvridna mardrömsmonster, en till synes hopplös framtid och människor som beter sig som svin när civilisationen rämnar.

Låter det inte helt underbart?

Titel: Första hösten – Blå gryning
Författare: E.P. Uggla
Genre: Undergångsskräck
Utgiven av: Visto Förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Adlibris och Bokus

Inga kelgrisar, inga styvbarn

Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper som stundom söker tillflykt hos henne, och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma. På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner.

Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna? Och vilka är det som i hemlighet besöker Astrid varje dag?

Sakta men säkert förs läsaren djupare in i husets hjärta där skuld och skam, vrede och galenskap tränger in i varje lägenhet och ställer alla inblandades tillvaro på ända. Samtidigt sänker sig en stank av förruttnelse över byggnaden. En stank av ruttnande lik.

Inga kelgrisar, inga styvbarn är verkligen nyskapande och välskriven, men kanske allra mest en bok som befolkas av ett fantastiskt karaktärsgalleri. Alla de människor som bor i hyreshuset, där i princip hela berättelsen utspelar sig, känns levande och karismatiska. Sigesgård har samlat en grupp personer som alla är annorlunda och står ut, men de är också imponerande övertygande trots sina absurda handlingar.

Sonen som är en vidrig skapelse, pervers och otäck. Den udda fågeln Anna som inte förstår sig på andra människor alls. Vaktmästaren Terry som tar sitt jobb på överdrivet stort allvar. Tanten Astrid som hänger med ett gäng råttor i sin lägenhet, och mal köttfärs av någonting man vanligtvis inte mal köttfärs av.

Det som sker mellan hyreshusets väggar är bisarrt och obehagligt. Sigesgård levererar ett flertal scener som dröjer sig kvar, äcklar och skapar avsky. Men även om läsningen kantas av mörker och motbjudande omständigheter finns där också stunder av medmänsklighet och humor. Att Inga kelgrisar, inga styvbarn är författarens debut märks inte alls. Det här är en bok med många skopor pondus och hantverksskicklighet. För dig som inte räds lite äckel är det här en bok som verkligen måste införskaffas. Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Cia Sigesgård framöver.

Titel: Inga kelgrisar, inga styvbarn
Författare: Cia Sigesgård
Genre: Folkhemsrysare
Utgiven av: Kalla kulor/Southside Stories
Utgivningsår: 2014
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Har du sett dessa fem tentakelrullar? #2

Dags för en ny omgång med tips på filmer innehållandes tentakler. Uppställningen är av skiftande kvalité men alla innehåller en rejäl dos av av slemmiga tentakelmonster och det är det viktiga eller hur? Missa inte del ett av denna artikelserie för fler ringlande monsterrullar.


The Void (2016)
Splattrig indieskräck från Kanada med influenser från The Thing och H.P. Lovecraft. Coola praktiska make up-effekter av den gamla skolan men handlingen är förutsägbar och skådisarna övertygar inte. Men ett fint hantverk är det trots en förmodad minimal budget och filmen är klart sevärd. Tentakler och slafs finns det gott om.

Trailer och IMDB-länk


Hotet från Underjorden (1990)
En av de bättre monsterskräckisarna av det komiska slaget under 90-talet. Håller bra än idag. Har fått massvis med uppföljare och en egen tv-serie. Ingen av dessa kan mäta sig med originalet dock. Monstren ser ut som stora köttfärslimpor som rör sig under marken och sträcker ut långa tentakler för att dra in sina byten i den näbbliknande käften.

Trailer och IMDB-länk


The Host (2006)
En sydkoreansk monsterrulle som inte sparar på krutet. Så långt från den krypande och suggestiva skräcken man kan komma. Den apfula cgi-varelsen med en tentakellik svans som grabbar tag i sina offer, visas upp i all sin prakt under filmens första minuter. En uppfriskande och actionfylld ”creature feature”.

Trailer och IMDB-länk


From Beyond (1986)
Baserad på H.P. Lovecrafts novell. En riktig b-film som underhåller på många nivåer, främst på grund av alla fåniga monstereffekter och absurda scener. Mycket gore och slapstick samt en hälsosam dos av tentallika utväxter förekommer.

Trailer och IMDB-länk


The Thing (2011)
Den underskattade prequel-filmen till Johan Carpenters fantastiska rulle. Inte lika vass som 1982 års mästerverk men jag blev förvånad över hur mycket jag diggade denna slemmiga body horror-skräckis. Proppad med snygga effekter och groteska varelser, som givetvis är försedda med en bunt virvlande tentakler.

Trailer och IMDB-länk

För gudinnan

Ett London där solen har gått ned. En värld i evig skymning och dimma. I en exklusiv takvåning högt ovanför Canary Wharf väntar Tiphany Reeder. Adam, den kanske största filmstjärnan någonsin, ska komma på middag. Väntar gör också Tiphanys väninna Tipper, som ska delta i middagen via bildskärm. De tre ska prata gamla minnen och försöka hitta tillbaka till känslor de haft för varandra. I över ett århundrade. Det kommer att bli en lång natt.

Romanen För gudinnan är en gotisk kärlekshistoria baserad på skräckrollspelet KULT. Det är en spektakulär skräckroman och en vandring genom en värld där tid och rum börjat falla samman. Anders Fager lämnar här den realistiska skräcktraditionen från Samlade svenska kulter, och tar med dig på en hisnande resa olik allt du tidigare varit med om.

Jag blev aldrig någon inbiten rollspelare under glansdagarna på åttio- och nittiotalet. Flera i min umgängeskrets spelade framförallt Mutant men själv blev det bara några enstaka partier. Jag harvade mest på med Drakborgen och några soloäventyr i stil med Ensamma vargen. Inte för att jag inte gillade konceptet med rollspel, det var bara någonting som fanns där i periferin. Jag kände till mediets existens, doppade tårna i det som hastigast, men fastnade aldrig riktigt. För gudinnan bygger just på ett rollspel, närmare bestämt Kult. En för mig helt okänd rollspelsvärld och mytologi. Jag kan därför inte se de referenser eller den inspiration som kommer från förlagan.

Det är en egendomlig berättelse och inte alls det jag väntat mig. Efter min intervju med författaren var jag inställd på en rätt blodig och rättfram kärlekshistoria. Det pratades om inspirationen från Clive Barker med gotiska platser, svart läder, köttkrokar och allt vad det innebär. Och visst, allt det där återfinns i boken, men fokus ligger på maktkampen mellan Tipper, ett gudalikt väsen, och Tiphany, som är lite av gudinnans gunstling. Också hon besitter förmågor utöver det vanliga. De båda tävlar om den världsberömda skådespelaren Adams kärlek och gillande. Återblickar varvas med klumpiga kärleksförklaringar från dem båda och allt utspelar sig i en bisarr värld i förfall.

Med För gudinnan har Anders Fager skrivit en roman som inte påminner om någonting jag tidigare läst från hans penna, eller från någon annans penna heller för den delen. Jag gillar när författare experimenterar med sitt skrivande men här blir händelseförloppet stundtals för ogreppbart för mig. Jag har svårt att hänga med i svängarna när berättelsen kastar sig mellan olika scenarion och skådeplatser. Jag kan inte riktigt få kläm på hur världen fungerar eller varför den ser ut som den gör. Kanske hade det blivit lättare med bättre förkunskaper om Kult-universumet?

Trots det har jag kul när jag läser. Anders Fager ångar på i sedvanlig stil med sin febrigt intensiva berättarstil, mer påtagligt nu än någonsin innan. Lika sofistikerat som kaosartat. Det händer mycket i förbifarten och är till en början snurrigt när berättelsen hoppar mellan årtalen och karaktärerna stöter på varandra under olika omständigheter. I ärlighetens namn kände jag mig rätt vilsen under de första hundra sidorna. Men det där ordnar upp sig när jag börjar förstå hur allt hänger ihop. Tipper och Tiphanys rivalitet är spännande att följa och jag är smått betuttad i deras vrickade personligheter. De är mäktiga kvinnor med världen som deras egna lekplats där de kan göra vad de vill, men ändå småaktiga och lömska. Det är inte den starkaste läsupplevelsen jag tagit del av från Fager, men heller inte en som jag velat vara utan. En unik och helt skruvad sådan dessutom.

Titel: För gudinnan
Författare: Anders Fager
Genre: Skruvad skräckromans
Utgiven av: Fria Ligan
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

De mörkermärkta

I ett vårkallt Stockholm sker en serie mord som till en början inte verkar ha något samband. En sömnlös taxichaufför. En alkoholiserad före detta psykolog. En psykiskt sjuk kvinna på ett behandlingshem. Tre människospillror förenade i sina olycksöden.

När polisinspektör Iris Riverdal får fallen på sitt bord ställs hon inför en gåtfull mördare, en undflyende skepnad med dunkla metoder och okända motiv. Och bakom honom anas en ansiktslös ondska bortom alla begrepp.

Gradvis går det upp för henne att morden har rottrådar långt tillbaka i tiden, trådar som också löper in i hennes eget liv.
Samtidigt samlas en krets människor för att bekräfta det de redan anat. Det förflutnas skugga har kommit tillbaka för att förgöra dem, de mörkermärkta.

Det är sällan jag läser deckare eller kriminalare numera. Jag har plöjt min beskärda del och jag fattade aldrig tycke för genren. De mörkermärkta verkade på förhand vara just en bok om snutar och mystiska mord men lockade också med ett stänk av paranormala element. Dessutom är den ena halvan av författarparet känd för mig sedan tidigare. Johannes Pinter har gått från klarhet till klarhet och golvade mig på riktigt med vampyrskräckisen 1007 medan Mattias Leivinger är en ny bekantskap. Skulle detta ändå räcka för att tillfredsställa mina vanligtvis så snäva läskriterier? När jag blev kontaktad och erbjuden ett recensionsexemplar var jag aningen skeptisk men valde efter lite betänketid att tacka ja.

Boken börjar på traditionellt vis med en mordgåta, en plågad polis och allt det där jag förknippar med svenska deckare. Men det tar snabbt fart och när den misstänkta mördaren och de ockulta inslagen introduceras är jag fast. De oförklarliga morden, polisen Iris mystiska förflutna och de övrigas agendor flätas proffsigt samman. Karaktärerna är intressanta och jag vill veta mer om samtliga. Språket är enkelt, avskalat och rappt. Jag imponeras över hur välskrivet och snyggt berättat det är. Min känsla är att författarna kompletterar varandra väldigt bra. Det var verkligen svårt att slita sig från boken.

De mörkermärkta passar förvisso till stor del in i deckarmallen men innehåller tillräckligt med mystiska inslag och övernaturligheter för att hålla mig intresserad. Det är en väldigt spännande roman och trots mina fördomar om genren var det en ren fröjd att ta sig an Leivinger och Pinters samarbete. De fantastiska komponenterna ger den där lilla extra kryddan till berättelsen och det känns aldrig krystat eller konstigt. Det här är en perfekt start på en riktigt läsvärd trilogi och jag ser fram emot att ta del av kommande böcker i serien.

Titel: De mörkermärkta
Författare: Mattias Leivinger och Johannes Pinter
Genre: Thriller
Utgiven av: Piratförlaget
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Nördarnas tv-guldålder

Vi lever verkligen i en tv-guldålder just nu. Det är lätt att glömma av hur det såg ut för bara fem år sedan. Tv-tablåerna och streamingtjänsterna svämmar över av de genrer som de stora produktionsbolagen inte ens tog i med tång tidigare. Superhjältar, skräck, fantasy och science fiction är vardagsmat numera. Den här våren och tv-sommaren har levererat med råge i dessa genrer.

    Rick and Morty fortsätter att leverera humorguld. Säsong tre är starkast hittills.
    Den första säsongen av The Handmaid’s Tale var en av de bästa tv-upplevelserna i år. Skrämmande, gripande och fantastiskt välgjord.
    Preachers andra säsong var lite skakigare än säsong ett men fortfarande sevärd och underhållande.
    Rymdoperan The Expanse övertygade än mer i den andra säsongen. Bättre karaktärsutveckling och starkare framåtrörelse i berättandet.
    Den näst sista säsongen av Game of Thrones var den mest storslagna hittills, men aningen mer förutsägbar och inte lika omvälvande som tidigare.
    Rebooten av The Tick kändes som en frisk fläkt bland alla gravallvarliga superhjälteserier. Avkopplande med glimten i ögat.
    Säsong tre av The Leftovers blev en värdig avslutning för HBO:s mystiska dramaserie.
    Legion och American Gods har jag tidigare nämnt men tål att nämnas igen. Tillsammans med The Handmaid’s Tale kvalar dessa in som de bästa nya tv-serierna i år.

I höst kommer jag följa Star Trek: Discovery, Jordskott, The Punisher, Stranger Things, Inhumans och The Shannara Chronicles. Om The Gifted visas på någon svensk tjänst kommer även denna att spanas in. Och så fort jag är klar med överraskningen Ozark ska jag dessutom ta tag i nya säsongen av Twin Peaks. Det finns att göra i höst och vinter också.

De förjagade

Med De förjagade har Mikael Strömberg klivit ur sin bekvämlighetszon. Hotbilden kommer inte från några vättar, varulvar eller annat oknytt den här gången. Boken utspelar sig under vintern 1917 där ett band med svenska soldater får i uppdrag att överlämna hemliga varor till ryssarna vid en utpost i Norrbotten, nära gränsen till Finland. Men när de kommer fram till lägret finner de spår av strid. Utposten har blivit attackerad och uppdraget tar ny form. Nu gäller det bara att överleva.

De förjagade bär färre skräckelement än Strömbergs tidigare romaner. Det finns ett okänt hot i berättelsen, men ett otippat sådant. Jag blev faktiskt rejält överraskad när avslöjandet dök upp en bit in i boken. Sedan är jag alltid förtjust i berättelser om grupper som utsätts för stora påfrestningar på en isolerad plats. Men i alla sådana scenarion är det viktigt att karaktärerna känns trovärdiga och jag tycker Strömberg har lyckats bra på den punkten. När medlemmarna i gruppen vänder sig mot varann är det som mest nervkittlande och motiveringarna till varför känns övertygande.

Som hantverk betraktat är det här förmodligen Strömbergs bästa hittills. Boken är stilsäkert skriven och dialogen känns så där torftig som jag kan tänka mig att det lät under den här perioden. Likaså vad gäller militärjargongen. Berättelsen har ett budskap om medmänsklighet och även om jag är aningen besviken på att de övernaturliga inslagen och skräcken fått ta ett steg tillbaka bjuder De förjagade på riktigt bra spänning rakt igenom.

Titel: De förjagade
Författare: Mikael Strömberg
Genre: Thriller
Utgiven av: Lind & Co
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Snösommar

Snösommar är alltså uppföljaren till Kleptomania. Med den första boken etablerades en besynnerlig version av Sverige. Linus Kaiser, mannen som byggt ett luftskeppsimperium på en stulen trollskatt är numera död. Landet har förvandlats till en iskall, snötäckt plats med ekonomin körd i botten. Ingra Varg, som är den enda som känner till hemligheten bakom Kaisers förmögenhet, vaknar upp ur sin koma. Regeringen har flytt Sverige och styr landets sparsmakade finanser från ett mer beboeligt Danmark. När finansministern Erik Skog får nys om var skatten finns startar en desperat jakt på att finna och hämta hem det som återstår av den.

Kleptomania var en stor överraskning för mig. Kristina Hårds alternativa Sverige med troll, ett manipulativt skogsrå och de förunderliga varelserna kallade skräp, var lätt att förälska sig i. Som en vuxensaga omöjlig att lägga ifrån sig. Uppföljaren är mörkare och scenariot känns mer dystopiskt. Sverige har förvandlats till en helvetisk plats och jag ser många likheter med Westeros och hur Game of Thrones har utvecklat sig där vintern och kylan helt har tagit över.

Återigen är det avsnitten med trollen som verkligen griper tag i mig. Historien om Halvar, som växt upp bland dessa brutala väsen, om Claudias hemska öde och relationen dem emellan. Men berättelsen har flera intressanta sidospår. Lägret med soldater som jagar troll, finansministerns jakt på att finna guldskatten och kronprinsessan som får hjälp att ta över tronen från oväntat håll.

Med trovärdiga karaktärer, ett suveränt världsbygge och ett högt tempo i berättelsen lever Snösommar upp till hypen. Efter katastrofen-vibbarna är starkare och hopplösheten är mer påtaglig. Det här är en mer komplex bok än föregångaren och insatserna har trappats upp. Det finns gott om händelser som engagerar och överraskar. Precis som det ska vara.

Den tredje och sista delen Blodkraxa släpps någon gång under 2018.

Titel: Snösommar – Arvet efter Kaiser II
Författare: Kristina Hård
Genre: Science fiction, fantasy
Utgiven av: Mörkersdottir förlag
Utgivningsår: 2017
Inköpsställen: Bokus och Adlibris

Omslagschocken: ”Jag fulgrät i duschen i flera timmar den kvällen”

Kleptomania av Kristina Hård var en av förra årets mest säregna läsupplevelser för mig. Ett fascinerande ihopkok bestående av folktro och luftskepp, men framförallt med ett sällsynt driv i berättelsen. Jag har sett fram emot uppföljaren sedan den omstörtande cliffhangern avslutade den första boken. Men dagen då jag skulle påbörja min läsning av Snösommar gjorde jag en fasansfull upptäckt.

Som sedvanlig kutym skärskådar jag alltid de anlända böckernas omslag och till min stora glädje fann jag en blurb signerad undertecknad på Snösommars baksida. Men glädjen skulle bli kortvarig. Till min stora fasa upptäckte jag ett snedsteg av den värsta sorten. Blurben bar signaturen ”Tentakelmonstret”. Vadan detta! Min första tanke var att jag hade fått en ond tvillingblogg på halsen! Men nej, så verkade det inte vara. Citatet stämde överens med min egna recension av Kleptomania. Ett korrekturfel av gigantiska proportioner.

Då slog det mig. Jag skulle köpa domänen tentakelmonstret.se och skadan skulle vara reparerad. Men eftersom mitt bankkonto för stunden gapade mer tomt än ett intergalaktiskt maskhål så slopades snabbt min briljanta idé. Nästa steg blev istället att kräva att förlaget återkallade samtliga exemplar av denna styggelse, men mitt krav fick inget gehör. Min värld rämnade och blev svart. Hur skulle jag kunna läsa en bok vars omslag sårade mig så djupt? Som släpade min eminenta blogg i smutsen på detta vis.

Jag fulgrät i duschen i flera timmar den kvällen. Skrubbade bort det hemska som hänt tills huden lyste rött. Nästa dag svalde jag min sårade stolthet, tryckte ner den med en nedtvingad klump i halsen, öppnade boken, och började läsa.

Spännande fortsättning följer! Text om Snösommar kommer inom kort på en TENTAKELMONSTER-blogg nära dig (inte Tentakelmonstret-blogg alltså)!

En bokbloggare utan skam i kroppen

Sommarläsningen i år blev en stor besvikelse. Det är vanligtvis den period när läslusten är på topp men i år fanns det inget sug att plöja böcker. Tur då att hösten börjat bra. Läshögen känns inte som ett trist måste längre och jag avverkar bok efter bok i ett (för mig) vansinnigt tempo just nu. Knepet fick bli att lägga undan några böcker som gått trögt och satsa på de allra mest eftertraktade istället. Kanske återkommer jag till några bokhyllevärmare i framtiden när recensionshögen har sinat igen, kanske inte.

Mitt mål är att läsa allt som skickas hem till mig men jag inser att det inte känns som ett klockrent upplägg när det går ut över bloggandet och mitt eget välbefinnande. Jag måste bli mer selektiv i mina åtaganden framöver. Känns det inte helt hundra kommer jag inte tacka ja till boken. Något jag borde lärt mig för länge sedan givetvis. Jag är uppenbarligen trögare än andra bokbloggare. Allt som inte är slabbig skräck, skitig postapokalyps, omtumlande apokalyps, smutsig sci-fi, eller mörk fantasy, kommer numera väljas med stor omsorg.

Några exempel på vad som verkligen pockar på uppmärksamheten för tillfället är De mörkermärkta av Johannes Pinter och Mattias Leivinger, För gudinnan av Anders Fager, Första Hösten av Emmelie Pettersén Uggla, De förjagade av Mikael Strömberg och X: Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist. Med dessa är min läshöst i princip spikad och jag borde ha att göra åtminstone en dryg månad till framöver. Jag tänker inte planera längre. Min ”att läsa-lista” har fått sig en rejäl omgång och av de tidigare 50 böckerna finns bara 15 kvar. Läsordningen är omkastad också. Bort med alla krav och måsten. All pliktskyldighet.

Det här blev en deppig text, och det var inte meningen, det är inte ett skit synd om mig såklart. Men jag är lättad över att ha tagit ett beslut som känns bra och gör mig exalterad över kommande läsning istället för att känna ångest. Det handlar inte om speciellt många böcker som blivit lågprioriterade och jag har aldrig gett några garantier för att varje bok ska få en recension. Ändå känns det som jag gör något fult här.

Jag vet inte vilket ansvar jag har som bokbloggare. Borde jag skämmas mer? Borde jag be om ursäkt till förläggare och författare jag har dissat? Jag har i vilket fall lärt mig läxan nu. Att tänka efter innan jag agerar och inger förhoppningar. Mindre hjärta och mer hjärna, hur lockande än läsningen må vara i fortsättningen.